Skit i orden

Det finns en övertro på det politiskt korrekta språket. Naturligtvis ska människor inte gå omkring och förolämpa varandra. Men lika provocerande som total oängslighet och respektlöshet är också den nya kulturen av överdriven politiskt korrekthet.

Den slovenske populärfilosofen Slavoj Zizek fick en gång frågan i the Guardian om hur vi bör bekämpa reaktionär rasism. ”Med progressiv rasism”, svarade Zizek. Inte bokstavligt menat förstås. Så gott som alla människor förstår ju att stötande skämt kan vara extremt kränkande och nedsättande. Vad det handlar om är istället att etablera en social miljö där lite framfusig humor i grunden inte skapar avstånd utan närhet. Som det redan gör i många fikarum, med andra ord.

Jag tänker på det jag hört om forna Jugoslavien: det var inte ovanligt att kroater, serber eller bosnier som träffades berättade fräckisar om varandra. Om varandra alltså, inte mot varandra. Ibland tävlades det rent av om vilka som kunde berätta den grövsta vitsen om sig själva. Inte med dunkla motiv och på ett obscent vis, utan på ett sådant sätt att det blev en brobyggare kring olikheter ingen människa kan påverka: sitt ursprung. Det sägs att det första som försvann under 80 och 90-talets etniska spänningar, var just denna typ av avväpnande humor människor emellan.

Jag är förstås ingen okänslig idiot. Det finns inget progressivt i sig att förödmjuka varandra med nedvärderande humor. Mitt resonemang handlar inte ens om humor i sig, utan skapandet av en social miljö som gör det möjligt för olika människor att mötas på riktigt och finna likheter bortom politiskt korrekt återhållsamhet. Människor behöver denna närhet med varandra för att kunna hitta sig själva i varandra.

Mina bästa vänner när jag bodde i USA blev inte de som artigt småpratade om IKEA, svensk kultur och klistrade på ett politiskt korrekt intresse för svensk humanism. Utan de som bad om ett ”dirty joke about you Swedes” – och berättade ett tillbaka.

Visst, politisk korrekthet är bättre än öppen rasism eller vad annat som ligger nära till hands att med rätta avvisa. Men det finns goda skäl att fråga sig om dagens omåttligt ängsliga förhållningssätt verkligen har fungerat eller bara blivit en pådyvlad självdisciplin som tar klassen längre ifrån varandra? Mycket tyder på att kampen mot orden som intensivt förts i överbyggnaden de senaste åren har – om inte rent av skapat mer friktion på golvet – åtminstone skapat en miljö där friktionen växer. Att någon håller inne ett skämt med tjuvnyp om invandrare eller homosexuella gör heller inte rasismen eller homofobin mindre, bara mer behärskad och subtil.

Min poäng är inte att vi nu i klassammanhållningens namn ska dra osmakliga skämt och såra varandra. Inte alls. Men ett samhälle där människor helt avstår från att provocera eller driva med varandra av rädsla för att kränka någon blir ett samhälle som förr eller senare exploderar inombords. Så låt oss undvika att förstora faran i den inte helt rumsrena humorn: den har avväpnat långt fler än den har beväpnat.

Kommentarer

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s