Sverige i säkerhetsrådet – vem bryr sig?

Sverige fick plats i FNs säkerhetsråd tillslut. Det går förstås inte att tycka det är dåligt på något sätt. Det beskrivs som en seger, ja rent av ett ”bragdguld” av svenska diplomater och ministrar i New York. Och jag tvivlar inte en sekund på att det legat många politiska ansträngningar bakom detta. Men uppriktigt nu, vem bryr sig?

Med tanke på regeringens politiska svårigheter hemma i Sverige, så upplevs nog sådant här i dagsläget mest som utrikespolitiska prestigeprojekt i skenet av mer brådskande angelägenheter på hemmaplan. Visst leder det väl möjligtvis till att svenska diplomater och ministrar får en finare sittplatser vid de internationella middagsborden – och det är ju en officiell hemlighet att en plats i säkerhetsrådet varit Margot Wallströms stora projekt, ja säkert rent av ett ultimatum innan hon tog uppdraget som utrikesminister.

Men man bör nog akta sig för att tolka en plats i säkerhetsrådet som ett ensidigt kvitto på egen förträfflighet. Gör vi samma tolkning kring andra tidigare invalda medlemsstater i säkerhetsrådet som Egypten, Pakistan, Jordanien och Libyen också? I mångt och mycket verkar detta snarare bli den största internationella gottgörelse vi kan vänta oss för det svenska åtagandet i flyktingkrisen förra året. Varken mer eller mindre.

Nej då, att Sverige får spendera ett år i säkerhetsrådet är givetvis inte dåligt. Men det är inte så mycket mer än så heller.

Brexit och vägen framåt

Jag är så gott som odelat positiv till resultatet i fredagens folkomröstning i Storbritannien. Jag tycker om det utifrån två grundsatser:

1. Det stärker det nationella självbestämmandet i Storbritannien. Inom nationalstatens ramar har arbetarklassen i olika länder tillkämpat sig demokratiskt inflytande och flyttat fram sina positioner. Nationalstaten är den institution som åtnjuter störst folklig legitimitet. Det är den nivå där klasskampen generellt har varit som mest framgångsrik för arbetarrörelsen och där uppnådda framgångar har blivit mest varaktiga. Det är inte konstigt att storkapitalet försöker klättra ur nationsramarna och ut i globaliseringen, just för att kunna trycka tillbaka arbetarrörelsens framsteg i sina hemländer. Idag är det helt enkelt i nationalstaten det folkliga inflytandet ligger.

2. Överstatligheten – den grund EU vilar på – är principiellt felaktigt. Ståndpunkten att varje folk är tillräckligt bra för att styra sig själva, och ska ha möjlighet att forma sin egen framtid fria från andra staters överhöghet är en ide som historiskt åtnjutit stöd från socialister. Mellanstatligt samarbete blir förstås inte automatiskt alltid en enkel sak. Men det förblir min uppfattning att samarbete blir bäst när det bygger på ömsesidighet och folklig legitimitet. Ett icke-komplett, mellanstatligt och ömsesidigt, europeiskt samarbete är bättre än ett allomfattande, på tvång och överstatligt grundat sådant.

Därför är jag så nöjd med fredagens folkomröstningsresultat i Storbritannien: Det ger tillbaka Storbritannien mer nationellt självbestämmande och det försvagar det överstatliga nyliberala projektet EU. Det är visserligen inte ett ensidigt progressivt nej till EU som britterna har uttalat, men man ska inte för det förkasta eller se ner på deras ställningstagande för det. Det är återigen landsbygden och arbetarna som säger ifrån. Inte minst utifrån frågor som arbetarrörelsen egentligen ska kunna hantera: överstatlighet, migration och folkets makt över det egna landets samhällsutveckling.

Jag blir förvånad över hur vissa vänsterröster rent av nästan beklagar ett brittiskt EU-utträde. När nu den fria rörligheten slutligen provocerade britterna ut ur EU så verkar vi plötsligt anpassat vår linje om Brittiskt EU-utträde utifrån detta. Högerpopulisterna födde frågan om EU-utträde i Storbritannien, därför måste vi ogilla den. Jag önskar istället mer reflektion kring vårt eget misslyckande i att arbetarväljarna måste vända sig till högerpopulismen för att få stöd i de här frågorna från första början.

När vänstern uttalar sig i EU-frågan hanterar vi exempelvis en gemensam arbetsmarknad och den fria rörligheten som om det vore en självklarhet. Men är det en självklarhet egentligen? Rimligtvis måste friheten för rörlighet av arbetskraft och kapital bedömas efter hur de påverkar styrkeförhållandena i den nationella klasskampen. Facit efter drygt 20 års medlemskap är knappast att den fria rörligheten har bidragit till att stärka arbetstagarna. Detta märks naturligtvis extra tydligt bland traditionella klassväljare för Labourpartiet som i övervägande antal röstade för att lämna EU. Det visar dessvärre att den brittiska vänstern uppenbarligen inte känner sina väljares klassintressen lika bra som högern gör.

Dessutom är den nyfunna tveksamheten kring ett EU-utträde en linje som går i sällan skådad otakt med opinionen. När det fanns stöd för att gå med i EU på 90-talet, ja då var vi med rätta emot ett svenskt EU-medlemskap. Men när det nu börjar växa en opinion för att avsäga oss EU-medlemskapet: då ska vi plötsligt börja ompröva tidigare ställningstaganden som vi i retrospektiv fått rätt i, positionera oss tveksamma till ett utträde och närma oss en linje om EU-reformation istället. För mig är det ett obegripligt självplågeri där man förhåller sig till helt fel referenspunkter i det politiska samtalet.

Hela poängen med arbetarrörelsens alla politiska projekt har ju varit att samla vanliga människor bakom minsta gemensamma nämnare. Då har inte det centrala varit att precis alla landat i sin slutats utifrån de mest politiskt korrekta resonemangen. Utan det viktiga är var man landat. Däri ligger organiseringspotentialen. I det fackliga arbetet är detta själva grunden för att kunna samla olika människor med gemensamma klassintressen överhuvudtaget. Det bör det också vara när arbetarrörelsen plockar upp handsken, formulerar och uttalar principerna för ett progressivt EU-motstånd: Mot överstatlighet och för mellanstatligt samarbete byggt på ömsesidighet på lika villkor. Rätten för varje folk att få styra sig själva. Med en tydlig klasslinje i sakpolitiken där arbetarklassens intressen som röd tråd.

Gärna 6 timmars arbetsdag – men kanske först en kollega till?

Denna text publicerades ursprungligen i Vänsterpartiet Umeås tidning ”Nejlikan”. Ursprungspubliceringen finns att läsa här. 

Vi vill uppenbarligen ha sex. Kravet på sex timmars arbetsdag är något som tar allt större plats i Vänsterpartiets politiska dokument. Från att ha varit en mer långsiktig politisk vision, har det kommit att bli en politisk reform som vårt parti ska göra dagspolitik av. På kongressen fick partistyrelsens förslag om hur arbetstidsförkortning ska komma in i dagspolitiken avslag – nu får arbetet börja om med nya förutsättningar: Kongressen beslutade att sex timmars arbetsdag ska ta plats som valfråga och införas snarast, och det utan att det ska påverka löneutrymmet.

Kongressens beslut är givetvis partiets beslut. Men det finns också goda skäl att fundera på om det är strategiskt riktigt att trycka på för sextimmarsdagen så intensivt från politiskt håll. I dagens läge riskerar sex timmars arbetsdag att bli mycket dyr politisk reform som tränger undan nödvändiga investeringar i offentlig sektor. Det som framför allt behövs på de flesta arbetsplatser är inte i första hand att få gå hem två timmar tidigare, utan snarare en arbetskompis till för att minska underbemanning och stress på jobbet.

Vänsterpartiet har i många kommuner under många år arbetat för att ta fram goda exempel på projekt med förkortad arbetsdag. Bara här i Umeå kommun och i Västerbottens läns landsting har vi varit drivande i de projekt som görs för att korta arbetstiden till sex timmar om dagen. Otaliga projekt med kortad arbetstid har genomförts runt om i kommunerna sedan 90-talet och resultaten verkar i stort sett bli samma överallt: Sjunkande sjuktal och nöjdare personal, men en hög ekonomisk prislapp. Vilket gjort att nästan inget sådant projekt har permanentats.

Vi har alltså massor av ”goda exempel”, men det är kanske inte vad som främst behövs. Vi kan lika gärna skapa försöksverksamheter med 25 procent högre bemanning med åtta timmars arbetspass, som säkert skulle vara minst lika lyckade.

Jag har inget principiellt emot kortad arbetstid. Idén att man ska arbeta för att leva, inte leva för att arbeta, är djupt ideologisk. Sextimmarsdagen kan fungera som en utmärkt rekryteringsstrategi i verksamheter där det är svårt att hitta och behålla kompetens: Exempelvis kan det vara ett sätt att locka sjuksköterskor tillbaka från sjukhus i Norge. Som fackligt förtroendevald känner jag också till att arbetstidsförkortning kan ta sig uttryck på många sätt, utan att veckoarbetstiden för den delen ska pressas ned ända till 30 timmar. Ett sådant exempel är det 3-3-schema som brukar vara populärt bland oss skiftarbetare och som finns på flera arbetsplatser. Det utesluter inte heller att enskilda fackföreningar går fram och kortar arbetstiden med sina arbetsgivare i lokala förhandlingar. Så visst ska vi ha sex.

Men som i alla målkonflikter är det värt att fundera ordentligt över i vilken riktning man vill gå. I sextimmarsfrågan kan det vara värt att fråga sig: Gärna sex timmars arbetsdag, men kanske först en kollega till?

LO-ledningen sålde skinnet innan björnen var skjuten

I årets avtalsrörelse fanns ingen LO-samordning. Därför blev det ganska kontroversiellt när LO-ledningen trots detta gjorde ett gemensamt utspel med Svenskt Näringsliv där man uppmanade parterna att respektera industrimärket på 2,2 %. I praktiken var det en offentlig avrättning av SEKO, Elektrikerna, Målarna, Byggnads och Fastighetsanställdas förbund som drev egna lönekrav på 3,2%.

En intern kraftmätning där 6F-förbunden helt enkelt inte lyckades rubba den gamla ordningen i LO: IF Metall bestämmer, och strax efter kommer mamma-Kommunal.

Från LO-ledningens håll motiverade man detta utspel med att man nu för första gången fått Svenskt Näringsliv att acceptera två märken: ett i procent och ett i kronor, något som varit viktigt för LO i många år. Som det nu i efterhand – inte särskilt oväntat – visar sig att varken arbetsgivarsidan eller Medlingsinstitutet erkänner. Ridå.

Venezuela har kört i diket

Det skrivs mycket nu om situationen i Venezuela, som närmar sig bristningsgränsen efter en lång rad av kriser. Venezuelas tillstånd är på flera vis mångbottnat. Men den Venezuelanska regeringen har skitit i det blåa skåpet med de panikartade priskontrollerna, som lett till att människor smugglat varor till Colombia där de sålts dyrare. Till slut slutar företagen tillverka produkter, då ekonomin riggats så att man går med förlust om försäljningen sker vitt. Det har förstås orsakat stora problem, där bristen på basvaror och tomma hyllor i affärerna varit de vanligaste skildringarna.

I slutet av 90-talet satte folkflertalet i Venezuela sitt hopp till en rörelse som lovade att omfördela oljepengarna och ge allmän resning åt dem som hade varit kuvade länge. Det lyckades väl i någon mån, men föll sedan på korruption och ekonomisk vanskötsel. Vilket måste sägas inte är helt unikt för just Venezuela, många andra latinamerikanska länder fick istället högerregeringar av  nyliberalt snitt på 90-talet och även det ledde till permanent underutveckling. Man kan säga att Venezuela försökte med en sorts ”vänsterpopulism” istället – spendera varje oljedollar på välfärd – och det gick i stöpet på grund av dålig ekonomisk politik och regeringens oförmåga att styra landet ur krisen. Det är inget att glädjas åt för någon, allra minst för de som vill se jämlikhet och mänsklig utveckling.

Situationen i landet påminner på många sätt om den då de gamla maktpartierna styrde och la grunden för en folklig vrede bland annat genom ”caracazo”, en massaker vid upplopp och nonchalans inför utbredd misär. Möjligtvis med undantag att Venezuela är mer globalt isolerade nu. Tragiskt och ledsamt är bara förnamnet.

Kommunerna behöver procent istället för kronor

De preliminära boksluten för kommunsektorn visar väntade kostnadsökningar på drygt 9% fram till år 2018-2019, enligt SKL. Det beror på den ökade migrationen till Sverige, men också på det ökande antalet äldre medborgare.

Vänsterpartiet lyckades i budgetförhandlingarna med regeringen förhandla fram 10 miljarder i höjda generella statsbidrag till kommuner och landsting. Det är en stor förhandlingsframgång för vårt parti, och det utgör den största generella satsningen i generella statsbidrag till kommunerna sedan 90-talet.

Men trots detta ser situationen för kommunerna mycket allvarlig ut, särskilt för de mindre och mellanstora kommunerna. SKL räknar med stora kommunalskattehöjningar på upp till 2 procentenheter bara för att kunna bibehålla kvalitén på välfärden på nuvarande nivå. Ju högre kommunala skatter, ju mer plattas skatteskalan ut – och svenska skatteskalan är faktiskt redan en av de minst omfördelande i hela Europa.

I fackliga sammanhang brukar jag ofta prata om löneökningar i kronor istället för procent. I kommunerna är det tvärt om. Kommunerna behöver omfattande ökningar av statsbidraget på flera procent. Annars riskerar dessa 10 miljarder bara bli pengar som på marginalen minskar behoven av skattehöjningar och nedskärningar ute i kommunerna.

Skit i lönen, prioritera villkoren

Denna text publicerades ursprungligen i Vänsterpartiet Umeås tidning ”Nejlikan” och författades innan Facken inom industrin träffat avtal med Teknikföretagen. Ursprungspubliceringen finns att läsa här.

Dags för avtalsrörelse. Flera hundra kollektivavtal löper ut i år, och det ska förhandlas fram nya. Det är i dessa förhandlingar fackförbund och arbetsgivare ska komma överens om lön, arbetsvillkor, arbetsmiljöregler, pensionsavsättningar och annat som brukar avtalas inom ramen för kollektivavtalen.

Jag har lekt med en tanke. Tänk om fackföreningarna skulle komma till förhandlingsbordet och säga: ”- Vi skiter i lönehöjningen, vi vill lägga allt på arbetsvillkoren. Vi vill ha längre vila mellan arbetspassen, heltidsorganisationer och hårdare reglering av anställningstryggheten”. Vad skulle egentligen hända då?

Jag kan nästan garantera att arbetsgivarna direkt skulle säga blankt nej till ett sådant upplägg. Utan att ha några specifika siffror, vågar jag påstå att arbetsgivarnas vinst på uppluckringarna i villkoren varit betydligt mycket större än den kostnad löneförhöjningarna burit med sig.

Men tankefiguren om att lägga alla ägg i korgen med arbetsvillkoren visar på hur avtalsförhandlingarna för ofta tillåtits att se ut senaste åren: en byteshandel där lönepåslagen köpts med eftergifter om arbetstidsregler, anställningstrygghet med mera.

Det är förstås en förenklad bild av flera hundra olika förhandlingssituationer. Det är ju helt riktigt att löneökningar diskuteras i en avtalsrörelse. Jag är själv klubbordförande och var även en av de föreslagna till SEKOs centrala avtalsråd: självklart ska vi egentligen inte släppa några lönekrav alls. Jag och mina arbetskompisar ska ha högre lön. Löneklyftan – därmed skillnad i levnadsstandard och livskvalitet (ja det tåls att sägas rätt ut på det sättet så) – mellan arbetare och tjänstemän fortsätter växa. Klassklyftan mellan arbete och kapital blir ännu större, 52 arbetarlöner går på en direktörslön.

Så högre löner förtjänar vi, och högre löner ska vi ha. Men vi måste börja hämta hem villkoren också. Annars kommer arbetsgivarna avfärda löneanspråken, spela lite konfliktteater, och sen ta tillbaka pengarna och mer därtill ute på arbetsplatserna.