Lägg ned politism

Ännu ett dassig bokslut för LO och Aftonbladets samarbetsprojekt Politism, som föga förvånande inte nått medial eller ekonomisk framgång i år heller. Tvärt om så gör sajten en ordentlig förlust på ett par miljoner kronor. Precis som året innan.

Det är en genuint deprimerande insikt att min fackavgift finansierar Politism. Detta lilla pastorat för provokativa akademikers bloggande har inte tillfört någonting alls som kan anses av nytta för arbetarrörelsen i allmänhet eller fackföreningsrörelsen i synnerhet. Därmed har inte LO-medlemmarnas pengar där att göra.

Vad har undersköterskor, svetsare och lokförare fått för den del av våra fackavgifter som faktiskt finansiera detta projekt? Jo, tips om ”normkritisk kiosklitteratur”, rop efter ”svarta emojis” och argument för ”trigger warnings” – bland annat. Den totala marginaliseringen syns dock inte ens främst i besöksstatistiken eller bokslutet, utan på de symptomatiska utspelen: ”Gigi Gorgeous nekad inträde i Dubai på grund av transfobi” eller ”Italien vill straffa veganföräldrar”. Så talar den som har förlorat förmågan att urskilja vad som verkligen är viktigt. Där finns även den återkommande veckovisa sammanställningen av ”Veckans roligaste högertweets”. Ungefär lika folkligt som kungen av Brunei.

Nej, lägg ned Politism. De som hänger där kan ses i någons vardagsrum. Och LO får ytterligare ett par kronor att lägga på facklig verksamhet istället.

LO eller liberalism i migrationspolitiken?

LO har nu satt ned foten i en, för arbetarrörelsen, mycket angelägen målkonflikt. I en debattartikel i DN så slår man fast att man fortsatt vill kämpa för en högproduktiv arbetsmarknad där löntagarkollektivet hålls ihop och pressas uppåt – inte nedåt. Det här är den strategi som fackföreningsrörelsen har valt i Sverige historiskt sett, och som man nu förtydligar sitt försvar för.

Sverige har historiskt – åtminstone sedan arbetarrörelsen och den sk. svenska modellens uppkomst – med få undantag fört en arbetsmarknadspolitik som har gått ut på sammanhållning i arbetarkollektivet: liten lönespridning, hyfsat rimliga ingångslöner, bortrationalisering av lågproduktiva jobb, höga kompetenskrav i arbetslivet, höga ambitioner för utbildningssystemet, utbyggd vuxenutbildning, höga ersättningsnivåer i arbetslöshetskassan och andra socialförsäkringar, aktiv rehabiliteringspolitik och höga krav på arbetsmiljö, stark facklig organisering bland arbetstagarna och så vidare. Även om den här samhällsmodellen på många sätt är mycket grovt skadeskjuten i dagsläget så är det ännu en grundtanke som arbetarrörelsen formulerar politik utifrån.

Så när färdighetsnivån i arbetarkollektivet trycks nedåt istället för uppåt – oavsett om det är på grund av omfattande migration eller dåliga utbildningssystem, i dagsläget får det väl sägas vara både och – så uppstår sprickor i modellen. Ett av de mest omdiskuterade samhällsproblemen just nu är att sysselsättningen bland invandrade är avsevärt lägre än bland infödda. Men precis som man kan avläsa mellan raderna i denna debattartikel från ekonomerna på LO så är detta egentligen inget konstigt: När man inte pratar fullgod svenska, saknar den sociokulturella kompetens som man får av att vara uppväxt i Sverige och saknar tillräcklig utbildning så är man inte heller anställningsbar på en högproduktiv arbetsmarknad som den svenska.

Det tar generellt mycket lång tid att göra människor från andra länder anställningsbara. Det kräver stor personlig ansträngning från den enskildes sida och är resurskrävande för samhället om det ska lyckas. Riskerna för misslyckande är många: Kanske finns inte tillräcklig med bostäder, SFI-utbildning, samhällsorientering och andra relevanta resurser. Kanske gör psykiska trauman att man inte har förmåga att ta in undervisningen. Kanske har man inte den personliga motivationen att lära sig felfri svenska utan tycker att man klarar sig med mycket basala kunskaper. Kanske hade man skeva förväntningar på livet i Sverige och underskattade svårigheterna att ta sig in i samhället i ett nytt land med en av västvärldens mest produktiva ekonomier. Kanske anser man sig av exempelvis kulturella skäl inte höra hemma på arbetsmarknaden utan stannar hellre hemma och tar hand om hushållet. Eller så finns ett motstånd mot att kompromissa med religösa och kulturella uppfattningar som man i praktiken måste kompromissa bort för att kunna ta en anställning på en modern arbetsmarknad med höga kvalitetskrav. Slutligen finns förstås också förutfattade meningar bland arbetsgivare, som riskerar att sålla bort en enbart på grund av att man har ”fel” namn, osv.

Och kanske – även om man har viljan, motivationen, utbildningen – riskerar det ändå att finnas allt för få arbetsgivare som kan anställa en. Helt enkelt därför att även den mest ambitiöse kommer att prata jämförelsevis dålig svenska och riskerar att ha jämförelsevis dålig sociokulturell orientering jämfört med någon från Sverige. Även utbildningsnivå spelar förstås en mycket stor roll här när många människor kommer ”från länder med outvecklade eller raserade utbildningssystem” för att citera artikelförfattarna. Det är denna sammantagna färdighetsnivå som i nästan alla undersökningar visat sig vara avgörande för möjligheten till arbete, egen försörjning och möjligheten att bli en del av majoritetssamhället i Sverige. Det blir helt enkelt svårt att hävda sig på en arbetsmarknad som i grunden ställer höga krav på utbildning, språklig och kulturell förståelse om man saknar de färdigheterna. Då återstår ju de så kallade ”skitjobben”: städa hemma hos förmögna familjer, diska svart hos någon sunkig kvarterskrog, dela ut reklam, köra taxi hos någon skrupelfri firma. Kanske hamnar man i en situation med flera lågavlönade jobb.

Behöver knappast påpekas att detta står i direkt konflikt med den fackliga analysen. Och om det nu dessutom inte finns särskilt många ”skitjobb” att tillgå – till exempel för att vi under lång tid haft en facklig linje i arbetsmarknadspolitiken för att slå ut lågavlönade jobb, höja produktiviteten och öka lönerna för hela arbetarkollektivet – riskerar dessa personer att vara hänvisade till arbetslöshet inom den formella sektorn eller dåliga jobb i den grå ekonomin. Eller ja, i värsta fall kriminalitet och allmän alienation.

Att borgerligheten/arbetsgivarsidan nu utnyttjar den här situationen med syfte att trycka tillbaka arbetarklassen för att sänka löner och arbetsvillkor är inte oväntat. Men nu måste arbetarrörelsen vara orädda och formulera sina egna lösningar. Där är LO-ekonomerna på väg i rätt riktning: Förbättrad utbildning och en hållbar migrationspolitik.

Som en vän på Facebook uppmärksammade mig på, så levererade även liberala Dagens Nyheters ledarsida den motsatta – dvs den liberala – analysen i den här frågan:

”Att LO vill främja sina medlemmars intressen genom att stänga ute konkurrens är ingen nyhet. Det är så man har byggt sin borg. […]. De som kommer hit i vuxen ålder utan utbildning kommer inte att kunna bli kirurger. Men det betyder inte att det är omöjligt för dem att försörja sig och bidra till samhället. Om det finns arbeten som passar dem, vill säga. Enkla jobb är inte symtom på ett ruttet samhälle, det är ett recept mot arbetslöshet och utanförskap.”

Det är ju faktiskt en helt korrekt iakttagelse. Utifrån detta så uppstår plötsligt grundläggande frågor till oss i vänstern: I vilken fåra – den fackliga eller den liberala – bör man placera vår nuvarande migrationspolitiska analys? Och utifrån vilken ideologisk utgångsposition har den formulerats, den liberala eller den klassbaserade/fackliga?

Sverige i säkerhetsrådet – vem bryr sig?

Sverige fick plats i FNs säkerhetsråd tillslut. Det går förstås inte att tycka det är dåligt på något sätt. Det beskrivs som en seger, ja rent av ett ”bragdguld” av svenska diplomater och ministrar i New York. Och jag tvivlar inte en sekund på att det legat många politiska ansträngningar bakom detta. Men uppriktigt nu, vem bryr sig?

Med tanke på regeringens politiska svårigheter hemma i Sverige, så upplevs nog sådant här i dagsläget mest som utrikespolitiska prestigeprojekt i skenet av mer brådskande angelägenheter på hemmaplan. Visst leder det väl möjligtvis till att svenska diplomater och ministrar får en finare sittplatser vid de internationella middagsborden – och det är ju en officiell hemlighet att en plats i säkerhetsrådet varit Margot Wallströms stora projekt, ja säkert rent av ett ultimatum innan hon tog uppdraget som utrikesminister.

Men man bör nog akta sig för att tolka en plats i säkerhetsrådet som ett ensidigt kvitto på egen förträfflighet. Gör vi samma tolkning kring andra tidigare invalda medlemsstater i säkerhetsrådet som Egypten, Pakistan, Jordanien och Libyen också? I mångt och mycket verkar detta snarare bli den största internationella gottgörelse vi kan vänta oss för det svenska åtagandet i flyktingkrisen förra året. Varken mer eller mindre.

Nej då, att Sverige får spendera ett år i säkerhetsrådet är givetvis inte dåligt. Men det är inte så mycket mer än så heller.

Brexit och vägen framåt

Jag är så gott som odelat positiv till resultatet i fredagens folkomröstning i Storbritannien. Jag tycker om det utifrån två grundsatser:

1. Det stärker det nationella självbestämmandet i Storbritannien. Inom nationalstatens ramar har arbetarklassen i olika länder tillkämpat sig demokratiskt inflytande och flyttat fram sina positioner. Nationalstaten är den institution som åtnjuter störst folklig legitimitet. Det är den nivå där klasskampen generellt har varit som mest framgångsrik för arbetarrörelsen och där uppnådda framgångar har blivit mest varaktiga. Det är inte konstigt att storkapitalet försöker klättra ur nationsramarna och ut i globaliseringen, just för att kunna trycka tillbaka arbetarrörelsens framsteg i sina hemländer. Idag är det helt enkelt i nationalstaten det folkliga inflytandet ligger.

2. Överstatligheten – den grund EU vilar på – är principiellt felaktigt. Ståndpunkten att varje folk är tillräckligt bra för att styra sig själva, och ska ha möjlighet att forma sin egen framtid fria från andra staters överhöghet är en ide som historiskt åtnjutit stöd från socialister. Mellanstatligt samarbete blir förstås inte automatiskt alltid en enkel sak. Men det förblir min uppfattning att samarbete blir bäst när det bygger på ömsesidighet och folklig legitimitet. Ett icke-komplett, mellanstatligt och ömsesidigt, europeiskt samarbete är bättre än ett allomfattande, på tvång och överstatligt grundat sådant.

Därför är jag så nöjd med fredagens folkomröstningsresultat i Storbritannien: Det ger tillbaka Storbritannien mer nationellt självbestämmande och det försvagar det överstatliga nyliberala projektet EU. Det är visserligen inte ett ensidigt progressivt nej till EU som britterna har uttalat, men man ska inte för det förkasta eller se ner på deras ställningstagande för det. Det är återigen landsbygden och arbetarna som säger ifrån. Inte minst utifrån frågor som arbetarrörelsen egentligen ska kunna hantera: överstatlighet, migration och folkets makt över det egna landets samhällsutveckling.

Jag blir förvånad över hur vissa vänsterröster rent av nästan beklagar ett brittiskt EU-utträde. När nu den fria rörligheten slutligen provocerade britterna ut ur EU så verkar vi plötsligt anpassat vår linje om Brittiskt EU-utträde utifrån detta. Högerpopulisterna födde frågan om EU-utträde i Storbritannien, därför måste vi ogilla den. Jag önskar istället mer reflektion kring vårt eget misslyckande i att arbetarväljarna måste vända sig till högerpopulismen för att få stöd i de här frågorna från första början.

När vänstern uttalar sig i EU-frågan hanterar vi exempelvis en gemensam arbetsmarknad och den fria rörligheten som om det vore en självklarhet. Men är det en självklarhet egentligen? Rimligtvis måste friheten för rörlighet av arbetskraft och kapital bedömas efter hur de påverkar styrkeförhållandena i den nationella klasskampen. Facit efter drygt 20 års medlemskap är knappast att den fria rörligheten har bidragit till att stärka arbetstagarna. Detta märks naturligtvis extra tydligt bland traditionella klassväljare för Labourpartiet som i övervägande antal röstade för att lämna EU. Det visar dessvärre att den brittiska vänstern uppenbarligen inte känner sina väljares klassintressen lika bra som högern gör.

Dessutom är den nyfunna tveksamheten kring ett EU-utträde en linje som går i sällan skådad otakt med opinionen. När det fanns stöd för att gå med i EU på 90-talet, ja då var vi med rätta emot ett svenskt EU-medlemskap. Men när det nu börjar växa en opinion för att avsäga oss EU-medlemskapet: då ska vi plötsligt börja ompröva tidigare ställningstaganden som vi i retrospektiv fått rätt i, positionera oss tveksamma till ett utträde och närma oss en linje om EU-reformation istället. För mig är det ett obegripligt självplågeri där man förhåller sig till helt fel referenspunkter i det politiska samtalet.

Hela poängen med arbetarrörelsens alla politiska projekt har ju varit att samla vanliga människor bakom minsta gemensamma nämnare. Då har inte det centrala varit att precis alla landat i sin slutats utifrån de mest politiskt korrekta resonemangen. Utan det viktiga är var man landat. Däri ligger organiseringspotentialen. I det fackliga arbetet är detta själva grunden för att kunna samla olika människor med gemensamma klassintressen överhuvudtaget. Det bör det också vara när arbetarrörelsen plockar upp handsken, formulerar och uttalar principerna för ett progressivt EU-motstånd: Mot överstatlighet och för mellanstatligt samarbete byggt på ömsesidighet på lika villkor. Rätten för varje folk att få styra sig själva. Med en tydlig klasslinje i sakpolitiken där arbetarklassens intressen som röd tråd.

Gärna 6 timmars arbetsdag – men kanske först en kollega till?

Denna text publicerades ursprungligen i Vänsterpartiet Umeås tidning ”Nejlikan”. Ursprungspubliceringen finns att läsa här. 

Vi vill uppenbarligen ha sex. Kravet på sex timmars arbetsdag är något som tar allt större plats i Vänsterpartiets politiska dokument. Från att ha varit en mer långsiktig politisk vision, har det kommit att bli en politisk reform som vårt parti ska göra dagspolitik av. På kongressen fick partistyrelsens förslag om hur arbetstidsförkortning ska komma in i dagspolitiken avslag – nu får arbetet börja om med nya förutsättningar: Kongressen beslutade att sex timmars arbetsdag ska ta plats som valfråga och införas snarast, och det utan att det ska påverka löneutrymmet.

Kongressens beslut är givetvis partiets beslut. Men det finns också goda skäl att fundera på om det är strategiskt riktigt att trycka på för sextimmarsdagen så intensivt från politiskt håll. I dagens läge riskerar sex timmars arbetsdag att bli mycket dyr politisk reform som tränger undan nödvändiga investeringar i offentlig sektor. Det som framför allt behövs på de flesta arbetsplatser är inte i första hand att få gå hem två timmar tidigare, utan snarare en arbetskompis till för att minska underbemanning och stress på jobbet.

Vänsterpartiet har i många kommuner under många år arbetat för att ta fram goda exempel på projekt med förkortad arbetsdag. Bara här i Umeå kommun och i Västerbottens läns landsting har vi varit drivande i de projekt som görs för att korta arbetstiden till sex timmar om dagen. Otaliga projekt med kortad arbetstid har genomförts runt om i kommunerna sedan 90-talet och resultaten verkar i stort sett bli samma överallt: Sjunkande sjuktal och nöjdare personal, men en hög ekonomisk prislapp. Vilket gjort att nästan inget sådant projekt har permanentats.

Vi har alltså massor av ”goda exempel”, men det är kanske inte vad som främst behövs. Vi kan lika gärna skapa försöksverksamheter med 25 procent högre bemanning med åtta timmars arbetspass, som säkert skulle vara minst lika lyckade.

Jag har inget principiellt emot kortad arbetstid. Idén att man ska arbeta för att leva, inte leva för att arbeta, är djupt ideologisk. Sextimmarsdagen kan fungera som en utmärkt rekryteringsstrategi i verksamheter där det är svårt att hitta och behålla kompetens: Exempelvis kan det vara ett sätt att locka sjuksköterskor tillbaka från sjukhus i Norge. Som fackligt förtroendevald känner jag också till att arbetstidsförkortning kan ta sig uttryck på många sätt, utan att veckoarbetstiden för den delen ska pressas ned ända till 30 timmar. Ett sådant exempel är det 3-3-schema som brukar vara populärt bland oss skiftarbetare och som finns på flera arbetsplatser. Det utesluter inte heller att enskilda fackföreningar går fram och kortar arbetstiden med sina arbetsgivare i lokala förhandlingar. Så visst ska vi ha sex.

Men som i alla målkonflikter är det värt att fundera ordentligt över i vilken riktning man vill gå. I sextimmarsfrågan kan det vara värt att fråga sig: Gärna sex timmars arbetsdag, men kanske först en kollega till?

LO-ledningen sålde skinnet innan björnen var skjuten

I årets avtalsrörelse fanns ingen LO-samordning. Därför blev det ganska kontroversiellt när LO-ledningen trots detta gjorde ett gemensamt utspel med Svenskt Näringsliv där man uppmanade parterna att respektera industrimärket på 2,2 %. I praktiken var det en offentlig avrättning av SEKO, Elektrikerna, Målarna, Byggnads och Fastighetsanställdas förbund som drev egna lönekrav på 3,2%.

En intern kraftmätning där 6F-förbunden helt enkelt inte lyckades rubba den gamla ordningen i LO: IF Metall bestämmer, och strax efter kommer mamma-Kommunal.

Från LO-ledningens håll motiverade man detta utspel med att man nu för första gången fått Svenskt Näringsliv att acceptera två märken: ett i procent och ett i kronor, något som varit viktigt för LO i många år. Som det nu i efterhand – inte särskilt oväntat – visar sig att varken arbetsgivarsidan eller Medlingsinstitutet erkänner. Ridå.

Venezuela har kört i diket

Det skrivs mycket nu om situationen i Venezuela, som närmar sig bristningsgränsen efter en lång rad av kriser. Venezuelas tillstånd är på flera vis mångbottnat. Men den Venezuelanska regeringen har skitit i det blåa skåpet med de panikartade priskontrollerna, som lett till att människor smugglat varor till Colombia där de sålts dyrare. Till slut slutar företagen tillverka produkter, då ekonomin riggats så att man går med förlust om försäljningen sker vitt. Det har förstås orsakat stora problem, där bristen på basvaror och tomma hyllor i affärerna varit de vanligaste skildringarna.

I slutet av 90-talet satte folkflertalet i Venezuela sitt hopp till en rörelse som lovade att omfördela oljepengarna och ge allmän resning åt dem som hade varit kuvade länge. Det lyckades väl i någon mån, men föll sedan på korruption och ekonomisk vanskötsel. Vilket måste sägas inte är helt unikt för just Venezuela, många andra latinamerikanska länder fick istället högerregeringar av  nyliberalt snitt på 90-talet och även det ledde till permanent underutveckling. Man kan säga att Venezuela försökte med en sorts ”vänsterpopulism” istället – spendera varje oljedollar på välfärd – och det gick i stöpet på grund av dålig ekonomisk politik och regeringens oförmåga att styra landet ur krisen. Det är inget att glädjas åt för någon, allra minst för de som vill se jämlikhet och mänsklig utveckling.

Situationen i landet påminner på många sätt om den då de gamla maktpartierna styrde och la grunden för en folklig vrede bland annat genom ”caracazo”, en massaker vid upplopp och nonchalans inför utbredd misär. Möjligtvis med undantag att Venezuela är mer globalt isolerade nu. Tragiskt och ledsamt är bara förnamnet.