När får vi rösta på riktigt i EU-valet?

Denna text är ursprungligen skriven för och publicerad i tidningen Kritiska EU-fakta. Du hittar originalet här.

I Maj är det dags för val till EU-parlamentet. Ingen förväntar sig nog några större fyrverkerier ännu ett krångligt och enformigt EU-valrörelse denna gång heller: Konservativa, liberala och socialdemokratiska ledamöter är ju överens i 97 procent av EU-parlamentets slutomröstningar.

Förutom att det är en demokratiskt härdsmälta, så är det ju anmärkningsvärt eftersom en politisk vitalitet i ett parlament skapas ju just av skiljelinjen mellan höger och vänster. I EU-parlamentet finns inte denna. Parlamentet röstar istället ja till nästan alla förslag med närmast nordkoreanska majoriteter. Junilistan visade inför förra EU-valet att endast i 2 procent av slutomröstningarna röstade de två blocken (det konservativa och det socialdemokratiska) mot varandra.

Men nu när många av partierna har svårt att ”profilera sig”, som det så fint heter, bör ju någon hojta till och påminna alla partistrateger, kongresser och partistämmor att det faktiskt finns ett klokt förslag att driva i valrörelsen: folkomröstning om EU-medlemskapet.

Det vore klart uppfriskande om något parti vågade prata om att det inte förts någon riktig debatt om det svenska EU-medlemskapet sedan inträdet – trots att det numera är färre än halva befolkningen som är för ett medlemskap och stödet för euron fullständigt kollapsat. I Europa har valdeltagandet sjunkit kontinuerligt i Europaparlamentsval sedan 1979 och i Sverige har det knappt kommit över 50 procent.

Tidigare har man ofta förklarat det låga valdeltagandet med bristande kunskaper om EU och att procenttalen skulle gå att höja rejält med mer information. Det är emellertid en bild som nu inte visat sig stämma. EU-medborgarna röstar inte för att de saknar information utan för att de saknar intresse. Valforskaren Sören Holmberg sätter huvudet på spiken: ”Folk uppger mer och mer att det beror på bristande intresse, inte bristande kunskap som det var förut. Bristande intresse kan inte informeras bort.” EU är ett projekt som omhuldas av den politiska eliten men i väsentligt lägre utsträckning av medborgarna, därav det låga valdeltagandet.

Sverige behöver en ordentlig diskussion om medlemskapet i EU där vi reder ut om det verkligen krävs medlemskap i EU för att handla med EU? Är det rimligt att de marknadsliberala premisserna tillåts sätta ramarna i miljöpolitiken? Och är det acceptabelt att EU lägger sig i svensk arbetsrätt?

Många av de argument som presenteras som pro-EU argument är rena skenmanövrar. EU är en betydande del av svensk handel sägs det ju och det är ju svårt att säga emot. Men det innebär ju inte att det krävs EU-medlemskap för att ha EU som handelspartner! Om man vill går det alldeles utmärkt att teckna frihandelsavtal istället – detta har exempelvis Norge redan gjort. Inom miljöområdet så gör EU:s policy snarare mer skada än nytta, eftersom frihandelspremisserna kräver en ekonomi med få restriktioner där företagsvinsten i slutändan är det överordnad både människor och miljö. Dessa frågor kräver en ordentlig samhällsdebatt.

Hela idén om EU som ett ”samarbete” saknar substans. EU är inget samarbete utan snarare en blivande federal statsbildning som berövar de enskilda staterna deras suveränitet. I princip alla som är positiva till EU är det på grund av någon del av samarbetsaspekten, vilket är helt ologiskt; vi kan, och bör, samarbeta – utan att ge upp vårt självstyre.

I Storbritannien har man lovats omförhandling av landets villkor i EU samt folkomröstning om fortsatt medlemskap. Vi svenskar borde få göra samma sak. Vid en omröstning som röstar mot fortsatt medlemskap så kan i sådana fall utträdet samordnas på ett smidigare sätt mellan flera andra stater.

I EU-valet kommer som vanligt många av partierna hävdar att de vill förändra EU. Det är en ädel ambition och vi har hört det förr. Men istället har det slutat med ett EU förändrat partierna. EU:s politiska utveckling å andra sidan, har fortsatt vara lik-riktad: makten centraliserats till Bryssel, de nationella parlamenten marginaliserats och folkstyret satt ur spel.

Det parti som vill sätta fingret på detta har mycket att vinna i en svensk EU-valrörelse. Så vilket parti blir först att ta initiativet, kliva fram och kräva en svensk folkomröstning om EU-medlemskapet?

Vänsterpartiets förslag till riksdagslista

Idag går ett stort tack till Vänsterpartiet Västerbottens medlemmar som genom provval i kombination med valberedningens arbete har föreslagit mig som 3:a på riksdagslistan – efter 1:an Jonas Sjöstedt och 2:an Tamara Spiric.

Det känns förstås mycket hedrande för min egen del, men främst så är det ju Jonas och Tamara som är två utmärkta kandidater. Listan kommer att fastställas på partiets valkonferens nästa helg.

Västerbottens Kurriren rapporterar här, Folkbladet också.

Frågor som bör ställas till Obama

Imorgon får Sverige statsbesök av USA när Barack Obama kommer till Stockholm. En ganska betydande utrikespolitisk händelse med andra ord.

Sverige har ju tidigare i internationellt anseende uppfattats som ett land som står upp för fred och demokrati runt om i världen. Ett land som vågade ställa de obekväma frågorna  – även till stormakterna. Visst, rent historiskt var det ju inte alltid så alla gånger. Men trots ett antal historiska tveksamheter, är vi nog många som tycker att riktningen på den svenska utrikespolitiken på många sätt var bättre än idag. Den självständiga och modiga utrikespolitiska anda finns det ju inte så mycket kvar av idag och skulle det mot förmodan funnits något kvar så har Carl Bildt nog definitivt tagit knäcken på det.

Idag är Sverige ett land som får kritik av FN för fackliga villkor, en asylpolitik som kränker mänskliga rättigheter, håglöshet inför samhällsrasism osv. Jag skulle vilja säga att vi har blivit ett land som internationellt inte står för särskilt mycket längre, som inte vågar kritisera någon av de mäktigare länderna när dem begår felaktigheter och som snällt ställer upp när USA, EU och andra stormakterna ber om utan att först tänka själva.

Men saker och ting går ju alltid att förändra, så även Sveriges utrikespolitik. Statsministern kan ju börja redan imorgon och artigt fråga president Obama om..

…NSA. Övervakas svenska medborgare och myndigheter? Och skulle USA i så fall vänligt kunna tänka sig att upphöra med det?

…Guantanamo. Ett hundratal människor människor sitter i dagsläget fängslade under omänskliga och klart tortyrliknande förhållanden utan rättegångar eller formella brottsanklagelser – och dessutom på ockuperad mark (Guantanamo ligger på Kuba). Barack Obama á 2008 lovade att stänga ned fängelset. Varför har det inte blivit så? Varför fortsätter USA att aktivt kränka de mänskliga rättigheterna?

…Klimatansvaret. Mänsklighetens kanske allvarligaste kris är ju att vi håller på att göra denna planet omöjlig att leva på genom vår miljöförstöring. USA som land och amerikanska företag i utlandet är bland dem som släpper ut mest miljöskadligheter i luft och vatten. Världen har inte längre tid att vänta. Vad planerar USA att göra för att ordentligt minska sina utsläpp nu, i dagsläget?

…Inställningen till pressen. För några månader sedan kom det fram att den federala polisen i hemlighet haft telefonhistorik från reportrar och redaktörer på ansedda AP (Associated Press) – inklusive dessa journalisters och anställdas hemtelefoni och mobiltelefonidata. Är det rimligt att journalister utsätts för sådant i ett land som säger sig värna det fria ordet och oberoende press?

…Snowden och Manning. Jag följde och var som många andra, mycket entusiastisk till Obama under hans valkampanj 2008. Där lovade han bland annat att stifta lagar till skydd för de människor som avslöjade brister och felaktigheter. Nu fängslas och jagas istället dessa för att ha avslöjat grova amerikanska övergrepp. Varför återtar inte Barack Obama sin sunda hållning i dessa frågor?

…Drönarbombningar. Varför tar man sig rätten att upphäva internationella lagar och godtyckligt döda människor man tycker sig ha rätten att ta livet av (plus massor av civila) – utan att dessa bemöts med brottsanklagelser, fått försvara sig i en rättsprocess eller ens fått en formell chans att fredligt överlämna sig?

Jag stöttade Obama lyriskt och helhjärtat 2008. Jag förutspådde på en säker valseger för honom 2012. Men många av oss som tidigare känt ett stort stöd för Barack Obama får rimligtvis allt svårare att göra det idag. Birger Schlaug (f.d språkrör för Miljöpartiet) träffar i detta avseende mitt i prick:

”Barack Obama bör rimligen mätas med samma måttstock som George W. Bush. Svårare än så bör inte politisk analys vara. När acceptansen av allt från drönarattacker till övervakning av andra länders medborgare ökar därför att det kommer från en president man bestämt sig för att gilla, då sitter man på ett sluttande plan som bara kan sluta i rent hyckleri.”

Så enkelt är det. Sannolikheten för att statsministern, eller några andra ledande politiker för den delen, ger Obama några speciellt kritiska frågor imorgon är nog tyvärr obefintlig. Men önska får man ju alltid göra.

”I väntan på talibanerna” av Jesper Hour

Igår kom jag hem efter en riktigt bra helg med Peace Works styrelse. På vägen hem köpte jag (och läste ut) reportage-boken ”I väntan på Talibanerna” och det ångrar jag inte. Den är skriven av den frilansande journalisten Jesper Hour som rest runt i Afghanistan.

Under sina resor möter han terrorister, skolflickor, ”heliga män”, poeter, feminister, kommunister, opiumbönder och allehanda fifflare. Inte för att tycka till utan för att återberätta, att rapportera om situationen i landet. Bristen på tvärsäkerhet och proffstyckande är befriande och närvarokänslan är hög genom hela boken. Helt klart godkänd författarinsats och väldigt intressant bok att läsa!

Den är ytterligare ett vittnesbörd om det alltmer meningslösa i NATOs krig i Afghanistan. Jag är ju av åsikten att Sverige genast bör ta hem sina soldater från Afghanistan och istället investera tid, energi och pengar på bistånd och utvecklingsarbete istället. Den här boken har definitivt stärkt mig i den övertygelsen. Något jag förövrigt skrivit om i mitt kortare debattinlägg ”Afghanistan har blivit NATOs Vietnam” i Dagens Konflikt för några år sedan. Läs gärna även det!

På vägen hem från Stockholm läste jag också Jon Wemans artikel om Venezuela i Aftonbladet kultur. Borgerlig media har ju många gånger varit duktiga på att framställa Venezuela som ett land på gränsen mellan demokrati och diktatur, och målat upp Chavéz som en tokig gubbe. Jag tycker det är synd, eftersom det förminskar det politiska samtalet genom att göra så. Senaste året har så gott som alla Sydamerikas vänsterregeringar varit oerhört ekonomiskt och socialt framgångsrika.

Oavsett vad man tycker om det är det så det ligger till och det är i så fall utifrån det faktumet debatten om Venezuela ska föras. Visst är det så att allt som görs av Venezuela inte automatiskt är ”rätt och riktigt”. Det måste man kunna ha självdistans nog att se och ifrågasätta – kanske speciellt ur ett vänsterperspektiv. Men debatten måste fortfarande kunna förhålla sig till verkligheten. Därför är Jon Wemans artikel om just Venezuela i Aftonbladet Kultur så läsvärd. Du hittar den HÄR.

Ensambemanning? Nej, tack!

Ett populärt trick på många arbetsplatser verkar vara att man gör om uppgifter som tidigare utfördes av flera personer till ensamarbete. Särskilt tydligt har det varit inom äldreomsorgen som är gravt underbemannad. Även inom kriminalvården finns det här problemet som tillochmed kulminerat i dödsfall (!) och inom min egen bransch, järnvägen, så har upp till 70 procent (!) av Arrivas tågvärdar uppgett att de utsatts för hot eller våld under de första sju månaderna i år. ”Många tågvärdar är rädda och oroliga när de ska gå till sina arbeten”, rapporterar skyddsombuden. Nu hotar Arbetsmiljöverket de två regionala arbetsgivarna i södra Sverige, Veolia transport och Arriva tåg med att förbjuda allt ensamarbete på tågen.

Jag arbetar själv som tågvärd, och tycker det är jättebra att man äntligen fått upp ögonen för detta reella arbetsmiljöproblem. Men det är fruktansvärt att det ska behöva gå så långt att personal utsätts för sådant här innan det händer något. Det finns så många andra nackdelar med ensambemanning än bara våld och hot om våld. Mer stress i jobbet, ingen kollega att få stöd och hjälp av vid behov och svårigheter att helt enkelt hinna med alla arbetsuppgifter på ett bra sätt. I slutändan tycker jag det leder till att man både gör ett sämre arbete och trivs sämre på jobbet.Det förlorar alla på i slutändan – jobbare, resenärer och samhället i stort. Allt detta bara för att företagen ska tjäna mer pengar genom att slippa personalkostnader.

SEKO, Service och Kommunikations facket, har för några dagar sedan skrivit på en avtalsuppgörelse med Arbetsgivarverket där det verkar som att man försökte lyfta frågan om ensamarbete. Men hittills verkar det bara lett till att ”parterna ska undersöka var ensamarbete och hot och våld förekommer”. Det är väl ett ganska bra första steg kan jag tycka. Men resultatet av måste ju bli ett förbud mot ensambemanning – och inte bara i dem företag där det gått så långt så personalen utsatts för våld.

Man skulle kunna börja med att slopa ensambemanningen på kvällstid för att sedan utveckla det vidare. Självklart finns det situationer där full benmaning inte behövs och dessa får man i så fall ta ställning till då. Det grundläggande är fortfarande att full bemanning ska vara normen, inte undantaget. Det tycker jag är helt avgörande för att vi som arbetar inom de här yrkena ska få en dräglig arbetssituation och få dem bästa förutsättningarna att göra ett bra jobb.

En mycket viktig dom

Idag kom alltså domen mot Anders Behring Breivik. Inför en fullsatt rättssal, fylld av media från hela världen och anhöriga och överlevande från den 22 juli, meddelade rätten att massmördaren och terroristen Breivik döms till 21 år i fängelse med förvaring. Straffet kan sedan förlängas med fem år i taget. I praktiken innebär det att han kommer sitta inne på livstid – även om livstidsstraffet som sådant inte existerar i Norge.

Detta var en mycket viktig dom, eftersom rätten enhetligt sågade den första rättspsykiatriska rapporten om Anders Behring Breivik, som säger att han är paranoid schizofren, vid fotknölarna.

– Den tilltalades uttalande om att vara i ett inbördeskrig kan förstås i en politisk kontext som förekommer i högerextremistiska subkulturer, sade domare Wenche Elizabeth Arntzen.

Varför är det så viktigt? Jo, låt oss börja i rätt ände. På grund av den tragedi som massmordet innebar för så många människor, så finns det bland vissa ett behov av att avpolitisera det som har skett och gömma sig bakom tankegångar om att Anders Behring Breivik var en ”ensam galning”, ett psykfall.

Jag menar att det är helt fel väg att gå. För att förstå vad som har skett och förhindra att det någonsin ska kunna ske igen, krävs det att vi vågar se det som skett för vad det är. Vi som samhälle måste ta med oss att Breiviks terrordåd var politiskt. Han är tyvärr ingen ensam galning. Det som sägs av honom, sägs också av andra. I partier som ­Sverigedemokraterna och Fremskrittspartiet rör sig människor som delar samma övertygelse som Breivik delade och omsatte i handling. ”Hans åsiktsbildning inte har skett i ett politiskt vakuum, utan i kontakt med en existerande antimuslimsk, högerextrem miljö som finns i vårt samhälle” som Ali Esbati så bra uttryckte det i SVT tidigare idag.

Rättssaken är över här, med en rätt och riktig påföljd. Personen Anders Behring Breivik ser vi aldrig mer igen. Men det svåra jobbet är kvar och jag låter Geir Lippestads ord sammanfatta det livsviktiga och avgörande folkbildningsarbete vi har framför oss:

– Han är en människa, han är inte något annat. Samhället skulle förlora på det om vi definierar honom som ett monster eller något från en annan planet. Samhället förlorar om vi inte kan se vad vi kunde ha gjort annorlunda.