”I väntan på talibanerna” av Jesper Hour

Igår kom jag hem efter en riktigt bra helg med Peace Works styrelse. På vägen hem köpte jag (och läste ut) reportage-boken ”I väntan på Talibanerna” och det ångrar jag inte. Den är skriven av den frilansande journalisten Jesper Hour som rest runt i Afghanistan.

Under sina resor möter han terrorister, skolflickor, ”heliga män”, poeter, feminister, kommunister, opiumbönder och allehanda fifflare. Inte för att tycka till utan för att återberätta, att rapportera om situationen i landet. Bristen på tvärsäkerhet och proffstyckande är befriande och närvarokänslan är hög genom hela boken. Helt klart godkänd författarinsats och väldigt intressant bok att läsa!

Den är ytterligare ett vittnesbörd om det alltmer meningslösa i NATOs krig i Afghanistan. Jag är ju av åsikten att Sverige genast bör ta hem sina soldater från Afghanistan och istället investera tid, energi och pengar på bistånd och utvecklingsarbete istället. Den här boken har definitivt stärkt mig i den övertygelsen. Något jag förövrigt skrivit om i mitt kortare debattinlägg ”Afghanistan har blivit NATOs Vietnam” i Dagens Konflikt för några år sedan. Läs gärna även det!

På vägen hem från Stockholm läste jag också Jon Wemans artikel om Venezuela i Aftonbladet kultur. Borgerlig media har ju många gånger varit duktiga på att framställa Venezuela som ett land på gränsen mellan demokrati och diktatur, och målat upp Chavéz som en tokig gubbe. Jag tycker det är synd, eftersom det förminskar det politiska samtalet genom att göra så. Senaste året har så gott som alla Sydamerikas vänsterregeringar varit oerhört ekonomiskt och socialt framgångsrika.

Oavsett vad man tycker om det är det så det ligger till och det är i så fall utifrån det faktumet debatten om Venezuela ska föras. Visst är det så att allt som görs av Venezuela inte automatiskt är ”rätt och riktigt”. Det måste man kunna ha självdistans nog att se och ifrågasätta – kanske speciellt ur ett vänsterperspektiv. Men debatten måste fortfarande kunna förhålla sig till verkligheten. Därför är Jon Wemans artikel om just Venezuela i Aftonbladet Kultur så läsvärd. Du hittar den HÄR.

Umeå får idrottspris

Igår fick Umeå motta hederspris som en av Sveriges bästa idrottskommuner 2012. Otroligt välförtjänt för Umeå som länge arbetat aktivt med idrott och hälsa. Allt från regelbundna hälsoveckor i skolan, utbyggnad av träningshallar och friidrottsarenor till medlemsföretaget IKSU (Idrottsklubben Studenterna Umeå) som driver nordens största sportcenter här i stan.

Sedan är det kanske än så länge svårt för Umeå att tävla med kommuner som Solna som bygger en arena för flera miljoner tillsammans med Stockholms län. Men det visar att ett folkligt hälsoarbete kan vara nog så värdefullt och det är därför jag är glad att Umeå uppmärksammas.

I Sverige har det dels länge funnits en tradition av att staten satsar på folkhälsan. Det har gjort att det kostar 200 spänn att spela i ett fotbollslag i grundskolan, att idrottsföreningar är skattebefriade och att alla kan hyra en idrottshall eller låna en fotbollsplan – för  de är allmänna och gemensamt ägda. Det har inte bara gjort Sverige till en framgångsrik idrottsnation på tävlingsnivå utan också möjliggjort för vanliga människor att vara hälsosamma och idrotta.

Därför är det synd att både Moderater och Socialdemokrater dem senaste 20 åren gjort nedskärningar och nedprioriteringar på idrottsområdet. I borgerligt styrda Stockholm höll majoriteten på att så kraftigt skära ned på idrottsstödet till idrotten, så att idrottsföreningarna skulle blivit tvungna att chock-höja medlemsavgifterna för att ha råd med verksamheten. Men höjda avgifter stänger ute många och då blir idrotten blir inte längre allmän på lika villkor. Som tur är lyckades man tillslut stoppa förslaget. Men i budgeten inför nästa år får idrottsrörelsen inga extrapengar alls av regeringen.

”Vi har alltid varit försiktiga med att begära mer pengar, men nu är det nödvändigt. Både föreningar och förbund drabbas av ökade kostnader och om stödet inte hänger med kommer det att innebära ett minskat stöd till både elitidrotten och föreningarnas barn- och ungdomsverksamhet”, säger Riksidrottsförbundets ordförande Karin Mattsson Weijber.

Ibland får man ett hederspris för att våga investera i idrotten. Det är förstås bra. Men det bästa är att man får en arena där alla människor kan mötas, där fler får utvecklas, känna gemenskap, arbeta som ett lag och våga ta plats. Och dessutom en hälsosammare befolkning som mår bättre.

Ensambemanning? Nej, tack!

Ett populärt trick på många arbetsplatser verkar vara att man gör om uppgifter som tidigare utfördes av flera personer till ensamarbete. Särskilt tydligt har det varit inom äldreomsorgen som är gravt underbemannad. Även inom kriminalvården finns det här problemet som tillochmed kulminerat i dödsfall (!) och inom min egen bransch, järnvägen, så har upp till 70 procent (!) av Arrivas tågvärdar uppgett att de utsatts för hot eller våld under de första sju månaderna i år. ”Många tågvärdar är rädda och oroliga när de ska gå till sina arbeten”, rapporterar skyddsombuden. Nu hotar Arbetsmiljöverket de två regionala arbetsgivarna i södra Sverige, Veolia transport och Arriva tåg med att förbjuda allt ensamarbete på tågen.

Jag arbetar själv som tågvärd, och tycker det är jättebra att man äntligen fått upp ögonen för detta reella arbetsmiljöproblem. Men det är fruktansvärt att det ska behöva gå så långt att personal utsätts för sådant här innan det händer något. Det finns så många andra nackdelar med ensambemanning än bara våld och hot om våld. Mer stress i jobbet, ingen kollega att få stöd och hjälp av vid behov och svårigheter att helt enkelt hinna med alla arbetsuppgifter på ett bra sätt. I slutändan tycker jag det leder till att man både gör ett sämre arbete och trivs sämre på jobbet.Det förlorar alla på i slutändan – jobbare, resenärer och samhället i stort. Allt detta bara för att företagen ska tjäna mer pengar genom att slippa personalkostnader.

SEKO, Service och Kommunikations facket, har för några dagar sedan skrivit på en avtalsuppgörelse med Arbetsgivarverket där det verkar som att man försökte lyfta frågan om ensamarbete. Men hittills verkar det bara lett till att ”parterna ska undersöka var ensamarbete och hot och våld förekommer”. Det är väl ett ganska bra första steg kan jag tycka. Men resultatet av måste ju bli ett förbud mot ensambemanning – och inte bara i dem företag där det gått så långt så personalen utsatts för våld.

Man skulle kunna börja med att slopa ensambemanningen på kvällstid för att sedan utveckla det vidare. Självklart finns det situationer där full benmaning inte behövs och dessa får man i så fall ta ställning till då. Det grundläggande är fortfarande att full bemanning ska vara normen, inte undantaget. Det tycker jag är helt avgörande för att vi som arbetar inom de här yrkena ska få en dräglig arbetssituation och få dem bästa förutsättningarna att göra ett bra jobb.

Martin och Johan frisläppta

Martin Schibbye och Johan Persson har blivit frisläppta från fängelset i Etioptien – ett mycket, mycket glädjande besked! Svensk politiks största bluff, Carl Bildt, var förstås snabb med att tillskriva sig själv äran på sin blogg. Hurvida han verkligen hade ett finger med i spelet är väl svårt att veta, men jag är tveksam. Det är hur som helst glädjande att Martin och Johan till sist är frisläppta.

Här om dagen reagerade jag också på en annan sak. Som de flesta vet så har den borgerliga regeringen så kraftigt försämrat arbetslöshetskassan i Sverige, så den numera tillhör en av Europas lägsta. Ersättningsnivån är visserligen formellt hög, 80 procent av inkomsten. Men bara 13 procent kan få 80 procent av lönen vid arbetslöshet. En tredjedel av arbetskraften står helt utan inkomstrelaterad försäkringsskydd och bland unga är andelen ännu högre. På tio år har taket i a-kassan inte höjts. Sedan år 2001 har Sverige fallit från sjätte till femtonde plats i OECD:s statistik. Anders Borg ställdes till svars för detta av DN, och svarade:

– När vi räknar på det så skulle en höjning av a-kassan under de tre första månaderna kosta uppemot 30.000 jobb, säger finansministern i Ekots lördagsintervju.

Bristen av logik är påtaglig. Det finns inget samband mellan ersättningsnivåerna i a-kassan och arbetslösheten – hur mycket än Anders Borg skulle önska det. Ekonomerna David R Howell och Miriam Rehm visade för några år sedan i en artikel i Oxford Economic Policy Review att det inte finns något trovärdigt samband mellan ersättningsnivå i de olika länderna och sysselsättning respektive arbetslöshet. Tvärt om så ser man tydligt att i de länder som har en bra arbetslöshetsförsäkring så har man också fler jobb, lägre arbetslöshet och högre löner än i de länder som inte har det. Men det här uttalandet vittnar framför allt om en total okunnighet hos finnansministern om alla ekonomiska fördelar med en schysst och ordentlig a-kassa. Jag har bloggat lite längre och genomgående om detta (då var det istället Socialdemokraterna som ville sänka a-kassan) här, läs det gärna!

Fick slutligen också ett tips om att se filmen om Olof Palme. Den ska tydligen vara väldigt bra. Om jag får en stund över i helgen ska jag nog göra det. Olof Palme intresserar mig mycket och hans politiska arv är på många sätt både mycket annorlunda och speciellt. Hur många varv har inte den stackarn snurrat i sin grav vid det här laget?

Objektiv utbildning – ja tack!

Jag satt och klickade runt på Facebook nu innan jag skulle gå och lägga mig. Där såg jag att Svenskt Näringslivs kampanjsida ”Ekonomifakta.se” lagt ut reklam om sin nya satsning. Den går ut på att de åker runt på skolor och föreläser om nationalekonomi under rubriken ”det har blivit bättre”.

Problemet med ”Ekonomifakta” har jag tagit upp tidigare, bland annat i en debattartikel i tidningen Folket i Bild. För er som inte hört om Ekonomifakta.se förut, är det en site som drivs av Svenskt Näringsliv men som utger sig för att förmedla objektiv information kring allt som rör ekonomiska frågor (så som arbetslöshet, export eller sk. ”välfärdsföretag” likt Carema som använder skattepengar till aktieutdelning).

Nu vill dem alltså ut i skolor och hålla lektioner. Det är direkt orimligt. Svenskt Näringsliv är en intresseorganisation som har ett tydligt intresse åt att förflytta det politiska samtalet och samhällsekonomin högerut. Undervisningen står inför ett seriöst trovärdighetsproblem om vilken organisation som helst, under vilket namn som helst, ska få låtsas agera som vad helst. Svenskt Näringslivs åsikter är inte fakta.

Jag tycker att utbildning ska utgå från fakta och kunskap – inte från politiskt färgade och omtolkade siffror där näringslivet ger sig själva tolkningsföreträde. Ekonomifakta.se är en skymf mot den kunskap om samhället som faktiskt finns och förmedlas av sanningsenliga, objektiva och seriösa instanser. Låt det utbildning, samhällsdebatt och kunskaper utgå från dessa istället.

En hyllning till er!

Idag är det alltså sista Augusti. Det innebär att bloggen fyller 1 år (och några veckor). Det var alltså ett år sedan jag öppnade den här på WordPress. Då lät det såhär.

Under ett år har jag skrivit 177 inlägg, fått 15 592 unika besökare och 772 regelbundna följare (som man kan se nere i spalten till höger). Jag har fått peppande mejl, kommentarer och länkningar. Det betyder jättemycket. Tack!

Idén med min blogg är fortfarande den samma som när jag startade den. Den handlar om mig, vad jag tycker och erbjuder alla som tycker jag är intressant att följa mig, mina åsikter och få en liten inblick i min vardag då och då. Ibland tycker jag inte som Vänsterpartiet och Ung Vänster. Det tror jag är bra. Jag är ingen partimegafon – sådana bloggar finns det gott om, och de brukar inte vara så roliga att följa. Jag föddes inte som feminist och socialist utan blev det efter kunskaper och insikter om hur samhället fungerar. Jag tror mycket på kunskap. Mitt engagemang handlar för mig om att se helheten istället för att förlora sig i detaljer, våga ställa de svåra frågorna när andra låtsas ha svaren och försöka vara en av dem som gör skillnad. Det betyder mycket att så många vill följa mig och är villiga att läsa vad jag tycker.

De åsikter som förs fram här är mina egna, och det är därför alla peppande och uppskattande mejl – som med handen på hjärtat har kommit från både vänster och höger – betyder så mycket. Jag hade faktiskt aldrig förväntat mig den här responsen.

Alla gånger det twittras och facebookas, beröms och delas så lyfter ni mig. Ni är bränsle för mig. Det betyder mycket att så många tar sig tid att följa mig, mitt engagemang och är villiga att läsa vad jag tycker, tänker och gör. Nu hoppas jag vi följs åt fram över. Jag kommer fortsätta blogga – visst fortsätter du läsa?

En mycket viktig dom

Idag kom alltså domen mot Anders Behring Breivik. Inför en fullsatt rättssal, fylld av media från hela världen och anhöriga och överlevande från den 22 juli, meddelade rätten att massmördaren och terroristen Breivik döms till 21 år i fängelse med förvaring. Straffet kan sedan förlängas med fem år i taget. I praktiken innebär det att han kommer sitta inne på livstid – även om livstidsstraffet som sådant inte existerar i Norge.

Detta var en mycket viktig dom, eftersom rätten enhetligt sågade den första rättspsykiatriska rapporten om Anders Behring Breivik, som säger att han är paranoid schizofren, vid fotknölarna.

– Den tilltalades uttalande om att vara i ett inbördeskrig kan förstås i en politisk kontext som förekommer i högerextremistiska subkulturer, sade domare Wenche Elizabeth Arntzen.

Varför är det så viktigt? Jo, låt oss börja i rätt ände. På grund av den tragedi som massmordet innebar för så många människor, så finns det bland vissa ett behov av att avpolitisera det som har skett och gömma sig bakom tankegångar om att Anders Behring Breivik var en ”ensam galning”, ett psykfall.

Jag menar att det är helt fel väg att gå. För att förstå vad som har skett och förhindra att det någonsin ska kunna ske igen, krävs det att vi vågar se det som skett för vad det är. Vi som samhälle måste ta med oss att Breiviks terrordåd var politiskt. Han är tyvärr ingen ensam galning. Det som sägs av honom, sägs också av andra. I partier som ­Sverigedemokraterna och Fremskrittspartiet rör sig människor som delar samma övertygelse som Breivik delade och omsatte i handling. ”Hans åsiktsbildning inte har skett i ett politiskt vakuum, utan i kontakt med en existerande antimuslimsk, högerextrem miljö som finns i vårt samhälle” som Ali Esbati så bra uttryckte det i SVT tidigare idag.

Rättssaken är över här, med en rätt och riktig påföljd. Personen Anders Behring Breivik ser vi aldrig mer igen. Men det svåra jobbet är kvar och jag låter Geir Lippestads ord sammanfatta det livsviktiga och avgörande folkbildningsarbete vi har framför oss:

– Han är en människa, han är inte något annat. Samhället skulle förlora på det om vi definierar honom som ett monster eller något från en annan planet. Samhället förlorar om vi inte kan se vad vi kunde ha gjort annorlunda.

Sommartal

Idag var det alltså dags för Vänsterpartiets familjedag på Gammlia här i Umeå. Jag, Tamara Spiric, Josefin Brink och partiordförande Jonas Sjöstedt sommartalade. Det var en riktigt bra uppslutning, och jag vågar nog säga att närmare 350 personer dök upp.

Alla talare var väldigt duktiga och lyfte fram många viktiga frågor. För min egen del kändes det bra att få tala kring sådant jag själv tycker är viktigt: att våga tro på att förändring är möjligt.

Jag under dagens tal.

Mycket media uppmärksammade förstås Jonas Sjöstedts utmärkta sommartal. Här finns kvällens inslags från Rapport (se 02:55 och framåt) och ett bra reportage från DN.se för den som är intresserad.

Vill du lyssna på mig?

Den 19 Augusti sommartalar Jonas Sjöstedt här i Umeå. Platsen är Gammlia och det blir även tal av vice ordförande Josefin Brink, Tamara Spiric och även jag själv kommer att tala. Det känns väldigt roligt och spännande!

Boka in den 19 Augusti (kl 12:00 till 16:00) i kalendern. Gå med i evenemanget på Facebook. Jag hoppas vi ses där!

UPPDATERING. Till alla snälla människor som frågat, så kommer jag tala kl 12:50 – men jag rekommenderar ändå att man är där redan 12:00 då allting börjar. Så missar man inget! :-)