Mindre politik i facket, mer fackligt i politiken

Denna text publicerades ursprungligen i Vänsterpartiet Umeås medlemstidning Nejlikan, du hittar orginalet här

De fackliga frågorna är helt centrala för ett parti som vill vara socialistiskt. Det är själva nerven i vårt politiska uppdrag. Det ger politiskt existensberättigande och legitimitet samtidigt som det är på arbetsplatserna kraftmätningen mellan arbete och kapital äger rum på riktigt. Med denna insikt i det politiska bagaget kan man tänka sig att det är från facket arbetarrörelsens politiska grenar ska hämta inspiration och livskraft till sitt arbete.

Så gjorde också arbetarrörelsen tidigare. Men de senaste åren verkar det inte vara fackföreningsrörelsen som inspirerat politiken, utan tvärtom. Det är snarare politiken som genom olika kanaler har fått fackföreningsrörelsen att ändra fokus, från en kamp om gemensamma materiella intressen till en kamp om medlemmarnas åsikter. Det handlar om sådant som brukar kallas för ”värdegrundsarbete”: Man ska vara feminist, anti-SD och ha korrekta värderingar i övrigt. Men egentligen borde strömmen gå åt andra hållet.

Istället för mer politik i facken så behövs mer fackligt i politiken. Då menar jag inte bara arbetsmarknadspolitik, jag menar ”fackligt” som ett politiskt förhållningssätt. Den fackliga analysen är självständig och ska egentligen inte ta partipolitisk hänsyn. Det är inte samma sak som att vara politiskt neutral, utan det är att förhålla sig till klassen i första hand. Inför varje vägval och målkonflikt utgår den fackliga analysen från frågan: Hur påverkar det här arbetarklassen? Och maktförhållandena i klasskampen? Traditionellt fackligt arbete handlar sällan om politiska målsättningar uppifrån och ned, men kan formulera desto bättre samhällspolitiska mål nedifrån och upp.

Vi skulle behöva en ordentlig dos av detta: Mer fokus på egna klassbaserade lösningar på aktuella samhällsproblem och mindre på att inte kränka någon. Ta exempelvis hur den nya vänstern går fram med politik och retorik fokuserad på diverse “utsatta grupper”. Det är visserligen hedervärt att bry sig om människor i periferin – men det är inte klasspolitik. Det gör katolska organisationer också, det är inte progressivt i sig.

Det progressiva är att lyfta kollektivet i sin helhet – då följer de mest utsatta med. Det är inte fel att lyfta fram de som har det särskilt svårt, se bara på hur Kommunal prioriterar undersköterskor i avtalsrörelsen. De lyfts dock fram som en del av kollektivet. Men när vi i vänstern framhäver socialt utsatta människor framför breda löntagargrupper gör vi det utifrån att de ska markeras som avvikare från kollektivet. De flesta är inte funktionshindrade/HBTQ-personer/invandrare/hemlösa – just därför uppmärksammar vi dem.

Den svenska vänstern riskerar att förvandla sig själv till det västeuropeiska genomsnittet: Man finns, grovt sagt, bara för dem med kulturellt kapital och de riktigt socialt utsatta – folkflertalet söker sig någon annanstans. Så kan vi inte ha det om ambitionen är att samla en majoritet för att förändra samhället i grunden. Arbetarrörelsens politiska partier måste i större grad präglas av fackliga analyser och mindre av värderingspolitiska diskurser.

Kommunalkrisen handlar om förtroende

Dammet börjar lägga sig  efter alla turer med Kommunal förra veckan. Som alla drev är även detta en riktig klusterbomb: en stor smäll med massor av små smällar runt omkring. Det gör det i nästan omöjligt att skilja ut det riktigt upprörande från sådant som bara är kvällstidningsstoff.

Det är exempelvis inte fel i sig att fackförbund äger konferensanläggningar som en del av den fackliga verksamheten. Det är inte heller fel att hyra ut sina lokaler till andra när man inte använder dem. Det gör även vi i SEKO med våra konferenslokaler på Lastberget. Kommunal kan omöjligt ta ansvar för allt för vad som föregår där när man hyr ut till tredje part, särskilt för sådant som inte meddelats på förhand. Men det är faktiskt principiellt fel att driva lyxkrogar som de egna medlemmarna inte ens skulle ha råd att äta på, och ännu mer fel att i sitt uppdrag som facklig förtroendevald leva ut på denna krog och andra anläggningar i en extravagant representationskultur  – och inte sällan även på rent privata tillställningar, ibland tillsammans med arbetsgivarsidan.

Ta bara detta med att Aftonbladet med flit felläser Kommunals bokslut och säger att man ”bränt 300 miljoner av medlemmarnas pengar”. Självklart är lokalupprustning och andra typer av materiella investeringar minusposter i ett bokslut med kort avskrivningstid. Men det är de facto inte detsamma som att ”gå back” och ”bränna pengar” – helt tvärt om faktiskt. Men är det rimligt att man i Kommunal investerar i en lyxkrog istället för lokaler som på ett tydligare sett kommer fler medlemmar till del och används för den fackliga verksamheten? Där bör kritiken ligga. Den ska vara hård men rättvis

Jag kan ge ytterligare ett exempel på denna typ av klusterbombs-prägel som gör det svårt att skilja ut nyanser i skandaler: Kommunals bostäder. Få ser nog principiella problem med att de som företräder förbundet centralt får en övernattningslägenhet för att kunna fullfölja sina uppdrag. Visst, många av dessa lägenheter ligger på centrala adresser – men de har varit i fackföreningsrörelsen ägo under lång tid och kostnadsbilden har förändrats. Det som snarare är upprörande med Kommunal är att förtroendevalda och andra höjdare får en gräddfil till ibland rena lyxbostäder – ibland bostäder som man får besittningsrätt på och får fortsätta hyra även efter sitt uppdrag. Att man dessutom hyr ut dessa bostäder i ett svågerpolitiskt spel till diverse socialdemokratiska toppolitiker och andra i den egna kretsen gör det förstås bara ännu värre.

Ännu mer fel är det att lönerna för de högst förtroendevalda är mångdubbla gentemot det medlemmarna tjänar och livsstilen för tankarna till mer till en direktör än en kommunalarbetare. Ja, direkt motbjudande faktiskt – som jag skrivit om tidigare.

Och så här fortsätter det. I grund och botten handlar det om förtroende. Det är därför de tafatta jämförelserna som vissa gör i sociala medier med bankvinster och vinster i välfärden (ty det handlar om ännu större summor pengar som används fel) inte fungerar överhuvudtaget. Precis lika irriterande som relativiseringarna är förövrigt universitetsvänsterns enhälliga fördömanden av ”pampvälde”: inga nyanser, inget syfte och ingen egen koppling till riktigt fackligt arbete. Bara det traditionsenliga proffstyckandet.

Kommunalkrisen handlar inte primärt om pengar och pampar utan om förtroende. Ja, det är nästan värre att felhantera förtroende än pengar i fackföreningsrörelsen. Förtroende är helt centralt i allt fackligt arbete: utan förtroende arbetskompisar emellan och mellan medlemmar och de arbetskompisar som väljs som företrädare kan man inte hålla ihop, gadda ihop sig mot arbetsgivaren och ställa krav

När Anneli Nordström ber om ”ursäkt för vad som hänt de senaste dagarna” och lovar att återupprätta förtroendet så har hon fundamentalt missförstått vad som väcker missnöjet hos medlemmarna. Det är inte Aftonbladets granskning de är upprörda på – de är upprörda på ordningen i Kommunal. Menar man allvar med att återupprätta förtroendet bör man istället signalera att man avser att ändra kurs:

  1.  Lönerna för de högst förtroendevalda ska spegla medlemmarnas löneläge. Det är kanske den fråga som längst retat flest vanliga medlemmar i fackföreningsrörelsen – detta bör nu ändras på en gång för alla. Det är helt enkelt inte längre varken försvarbart eller hållbart med förbundsledningar på löner som ligger mångdubbelt över medlemmarnas.
  2. Grundligt omorganisera verksamheten på Metropol Palais. Att driva lyxkrog är inte facklig verksamhet och kommer inte heller fackförbundet eller medlemmarna till del. Gör något meningsfullt för det fackliga arbetet och föreningens medlemmar av lokalerna istället.
  3. Genomgång av förbundets lägenheter: vem hyr och varför. Finns det bestånd som kan släppas till bostadskön – hur stor del i så fall? Kanske till vanliga medlemmar som vill besöka Stockholm? Vilka uppdrag ska berättiga övernattningslägenhet? Kan man utveckla andra typer av boenden som kommer medlemmarna till del, exempelvis de populära fjällstugorna som alltid är fullbokade, bör inte dessa prioriteras då de är uppskattade av medlemmarna?
  4. Se över sätt att stärka medlemsinflytandet och prioritera stöttning av facklig verksamhet av arbetsplatser som saknar facklig närvaro. Det skulle inte förvåna mig om en stor del av medlemstappet på ca 5000 medlemmar sedan avslöjandena åtminstone till stor del kommer från arbetsplatser där den fackliga medvetenheten är låg och eventuella förtroendevalda upplevs frånvarande.
  5. Sluta odla synen på fackföreningen som ett ICA-kort där man ”förhandlar åt medlemmarna”. En fackförening är man tillsammans med kollegorna på jobbet – och precis som ett gymmedlemskap blir man inte starkare bara av att betala medlemsavgiften varje månad. Synen på fackligt arbete av att man är ”facket tillsammans” behöver stärkas i både teori och facklig praktik. Då blir det också svårare för enskilda medlemmar att motivera ett utträde framför att byta ut sina förtroendevalda, delta i verksamheten och föreslå konkreta förändringar i organisationen demokratisk väg.

Snart är det avtalsrörelse och vikten av att Kommunal får rätsida på detta kan inte nog betonas. Det här måste verkligen bli den där brytpunkten där det finns ett före och ett efter. Nu har förbundskassören Anders Bergström avgått och Anneli Nordström erkänt att Kommunal har problem. Men det är faktiskt bara första steget att erkänna att man har problem. Sedan finns det 11 steg kvar.

Kommunalledningen beter sig som direktörer

Jag blir så illa berörd av att se hur ett par av Kommunals högsta förtroendevalda beter sig som direktörer. Om möjligt blir man ännu mer provocerad av detta som fackligt förtroendevald.

När jag själv som klubbordförande i SEKO suttit och kört långa sträckor sena kvällar och tidiga morgnar för att inte kosta medlemmarna en hotellnatt. Eller varit tillgänglig på telefon för arbetskompisar allt från 01:00 en tisdag till 05:40 en lördagmorgon – på min egen privata telefon, för att inte dra på fackföreningen några onödiga kostnader. Eller huttrat i minusgrader efter sista kvällsflyget och försökt få liv i min gamla Volvo på flygplatsen bara för att undvika att kosta förbundet eller klubben den där taxin man egentligen har rätt till. Spenderat sena kvällar på tågstationer för att vänta in den billigaste avgången hem. Att ens ta en lunch med motparten utanför en förhandlingssituation hade känts oproffsigt och fel. Varje krona man kostar medlemmarna har man tänkt över både en och två gånger.

Det handlar förstås inte om att man som fackligt förtroendevald ska leva som en asket – då har vi snart inga förtroendevalda kvar. Självklart ska man få ersättning för förlorad arbetsinkomst, man ska ta den tid man behöver till sitt uppdrag och resa på ett smidigt och schysst sätt. Man ska hitta en nivå som är anständig, försvarbar och passar en själv som förtroendevald inom de av organisationen givna ramarna.

Äcklet når inga gränser när man får se hur några av Kommunals högsta företrädare inte verkar se det så här. Särskilt inför en så viktig avtalsrörelse som årets – då är det ännu viktigare att ha ordning på korten och klara granskning. Men istället försätts tusentals vanliga fackliga runt om i landet, både i sitt eget och i andra förbund, i en sits man inte ska behöva hamna i som aktiv inom fackföreningsrörelsen. Det är ju så man får kräksmak i munnen. Hoppas de ansvariga avgår och låter andra krafter få bygga upp förtroendet på nytt med denna erfarenhet i ryggen.

Dags att höja nivån

Jag brukar inte avge några löften till nyår, men som många andra brukar jag ofta ha önskningar inför det nya året. Inför 2016 har jag ett mycket specifikt önskemål. Jag önskar att den svenska vänstern reser sig från den låga nivån vi lutar oss mot just nu – både den låga intellektuella nivån och den låga klassmedvetenheten.

En elak problembeskrivning är att det idag finns gott om vänsterakademiker, men få vänsterintellektuella. Ett annat sätt att säga det är så här: De flesta vänsterprofiler håller helt enkelt inte längre på med politik. Istället för att politisera, analysera och diskutera aktuella samhällsfrågor utifrån ett klassbaserat perspektiv, så är nästan samtliga av de svenska vänsterskribenterna mer intresserade av filosofiska frågeställningar: Vem gynnar vem just idag? Vilken kamp tillhör vem? Vart glider egentligen samtiden? Man skriver om varandras texter med egna ord och trumpetar ut sönderkörda resonemang. Därför är det inte förvånande att man oftast håller med varandra. Ungefär samma texter går att läsa i allt från Flamman till ETC till Dagens Arena till Aftonbladet. Åsiktslikritningen är utmattande och skapar apati i hela den breda vänstern.

Den intellektuella vänstern – eller åtminstone den del av vänstern som gör anspråk på att vara intellektuell – är smärtsamt offside. Begreppet “tomma tunnor skramlar mest” återkommer när man läser flera vänsterskribenter. Det är många hårda ord och anklagelser mot meningsmotståndarna på liberala ledarsidor, men desto tunnare på egna, konkreta motförslag. Till exempel antyder Aftonbladets Anders Lindberg att regeringen har pressats av liberala ledarskribenter till en stramare flyktingpolitik, utan att reflektera över varför hans egen redaktion inte verkar ha lyssnats på av sin egen regering. Eller när Flammans ledarskribent Anna Herdy resonerar kring att ett “fascistiska förstadie” tonar upp sig och socialliberalerna inte gör tillräckligt för att förhindra detta.

Samtidigt sticker man inte sällan iväg i vad som rimligtvis bör anses vara sidospår, i skenet av mer relevanta samhällsfrågor. Det syns visserligen tydligare bland partier och vänsterprofiler utanför de större redaktionerna, men även bland den professionellt åsiktsproducerande vänstern går det att notera denna trend. Som höstens kulturbråk mellan Åsa Linderborg och Daniel Suhonen om vems monter på bokmässan Håkan Juholt egentligen skulle stå i. Eller att då flyktingkrisen började torna upp, men Aftonbladets ledarkrönikör hellre skriver om Zara Larsson.

När opinionsvänstern håller med varandra i de liberala ledarskribenternas tillkortakommanden och delar de rutinmässiga texterna om behovet av expansiv finanspolitik, hamnar vänsterns skribenter snett i den större samhällsdebatten. Jag är själv vänster, men mer än en gång har jag under förra året behövt plocka upp skämskudde när representanter för vänsterns ej namngivna avdelningar ska debattera mot sina borgerliga motparter. Ta exempelvis samtalet i P1-morgon där SvD:s Ivar Arpi föreslår att försvarsmakten ska hjälpa till med gränskontroller eftersom polisresurserna inte räcker till. Han vill sätta in militär mot flyktingarna, kontrar Aftonbladets Anders Lindberg skamlöst.

Eller bara när Svenskt Näringsliv som vanligt föreslår lägre löner för att nyanlända ska komma in på arbetsmarknaden. Vänsterpartiets ledande företrädare bemödar sig inte ens att bemöta detta i sak, utan replikerar med en raljant artikel om att man bör göra det billigare att anställa arbetsgivarföreningens VD. Det roar möjligtvis vissa, men de flesta ställer sig nog skeptiska till den typen av osaklig debattstil. Medvetna missförstånd åt ena hållet, fula debattknep åt det andra. Dagens vänster påminner allt mer om den borgerlighet som i slutet av 90-talet var besatt av kommunistspöket. Det kan vara värt att minnas att det inte gick särskilt bra för den borgerligheten.

Samtidigt har den radikala, klassbaserade fördelningspolitiken blivit svag och tyst – både i den politiska idéproduktionen och i de politiska partierna. Numera är den i stora drag ersatt av en postmaterialistisk, värderingsstyrd analys där vänsterns politiska projekt blivit att detaljstyra vanliga människors sociala värderingar istället för att förändra samhällets materiella förutsättningar. En tydlig fingervisning är hur den breda vänstern i allmänhet, vänstern till vänster om socialdemokratin i synnerhet, går fram med politik och retorik fokuserad på diverse “utsatta grupper”. Det är visserligen hedervärt att bry sig om människor i periferin – men det är inte klasspolitik. Det gör katolska organisationer också, det är inte progressivt i sig.

Ett sant klasspolitiskt projekt syftar till att lyfta arbetarklassen i sin helhet (då följer även de mest utsatta med), genom att ta ett helhetsgrepp och förändra strategiskt viktiga maktförhållanden inom centrala politikområden. Se bara på fackföreningsrörelsen, som traditionellt har samlat många olika människor på klassbasis kring minsta gemensamma nämnare i den centrala maktfrågan för varje socialist: makten över produktion, produktionsmedel och mervärde.

Men de senaste åren är det inte fackföreningsrörelsen som inspirerat politiken, utan fokus har skiftats och politiken smyger istället in sina mer värderingsbaserade tendenser in i fackföreningsrörelsen. Man skulle kunna säga att det handlar om det som i arbetslivet kallas för värdegrundsarbete: Man ska vara emot SD, man ska kalla sig feminist och ha “korrekta” värderingar i övrigt. Men egentligen borde strömmen gå åt andra hållet: vi behöver mer traditionella fackliga tendenser i partipolitiken och den politiska åsiktsproduktionen. Då kan vänstern äntligen höja den intellektuella nivån och höja klassmedvetenheten. Det önskar jag mig av 2016.

(Expressens ledarskribent skrev också en text på just detta tema några dagar senare, som i stora drag delar denna analys och är mycket läsvärd. Du läser Anna Dahlberg här.)

Vi ska vara i opposition mot orättvisor – inte mot vanligt folk

Denna text publicerades i Vänsterpartiet Umeås medlemstidning Nejlikan. Jag har valt att publicera den på min blogg också.

Alla som vill förändra samhället mår bra av att ha mycket makt och pengar. I Vänsterpartiet har vi inte det. Men vår potential ligger i att använda oss av ett annat sätt att förändra samhället på: att vara riktigt många som kämpar för samma sak. Genom att organisera människor för politisk förändring kan vi också tillsammans förändra samhället.  Ett växande problem för nästan alla partier, även Vänsterpartiet, har kommit att bli den allt mer akuta bristen av aktiva medlemmar med arbetarbakgrund. Även bland våra egna väljare, medlemmar och förtroendevalda dominerar allt oftare snarare olika grupperingar av det man lite elakt kan kalla för den “kreativa klassen”: Människor som inte nödvändigtvis har något större ekonomiskt kapital, men ett desto bredare kulturellt kapital. Den problembilden har börjat uppmärksammas och i år bildade Vänsterpartiets verkställande utskott en arbetsgrupp som ska ta fram konkreta förslag på hur vi ska få fler medlemmar och väljare ur arbetarklassen. Sedan tidigare har det också antagits ett antal skrivningar om hur det är viktigt för oss i Vänsterpartiet att bli fler medlemmar och förtroendevalda från LOs avtalsområden.  Det är bra.

Utan folkligt stöd kan man inte heller förbättra livet för vanligt folk. Därför måste vi ibland påminna oss själva om att ett parti och en rörelse som vill vara sina ideal trogen kan aldrig tillåta sig bli idealistisk. När vänstern är som allra sämst har den gett upp att förändra samhällets materiella förutsättningar – och istället nöjt sig med att fokusera på att ändra på vanliga människor. Men en vänster som skriver folk på näsan, moraliserar och inte lyssnar på vanliga människor kan aldrig förändra något alls. Den slösar bara sin tid och distanserar sig från alla de vanliga människor som faktiskt behövs för att förändra samhället. Det är ju därför vi avfärdar de politiska idéer som säger att konsumentmakt, välgörenhet, köttfria måndagar eller snusförbud i landstinget leder framåt. Vänstern jobb är att stå i opposition mot maktelit och orättvisor, inte mot majoriteten.

Vi gör inte vår poäng genom att dela upp det politiska subjektet – folkflertalet – i massor av underkategorier som alla ställs mot varandra och ingen kan känna igen sig i. Nej, en stringent vänster ska i praktiken erbjuda exakt samma politik till invandrare i marginaliserade förorter som till stjärnfamiljen som till sverigedemokratiska väljare. Och alla vanliga människor däremellan. Vi ska inte tala om för vanligt folk vad som är bäst för dem, vänstern ska vara vanligt folk. Inte för att det egentligen är något självändamål i sig, utan för att det är bara så vi förändrar samhället tillsammans.

Efter Parisattackerna

Tankarna har varit många hos många efter de fruktansvärda händelserna i Paris. Någon beskrev det som Europas eget 11 September, och en helt felaktig beskrivning är det nog inte.

Först kom givetvis fördömandena, sorgen och oron. En liten klick var förstås där för att påpeka för folk som bytte färg på sin profilbild att de inte bryr sig tillräckligt mycket om tillräckligt mycket. Det är märkligt det där, hur vissa alltid tycks vilja se till så vanligt folk aldrig får en känsla av att de räcker till – någonsin. Men bortsett från detta var förtvivlan unison.

I släptåg kom också den debatt som alltid uppstår när det sker islamistiskt motiverade terrordåd: hur representativ är den här terrorn för islam? Vad är äkta islam respektive falsk islam? Det är ju rimligtvis en fråga bäst besvaras av de som är muslimer – det är inte jag. Men i grund och botten måste det väl ändå kunna sägas att radikal islam naturligtvis inte representerar all islam. Men likväl är det bara att konstatera att islam har problem med radikal islamism.

Jag har flera gånger funderat på att skriva en text om allt detta. Men det är svårt att veta var man ska börja – och hur man ska tänka. Jag vill väl i alla fall hävda att situationen i Mellanöstern överskuggas av tre centrala beståndsdelar:

1. De många och brutala inbördeskonflikterna, mellan olika etniska grupper och islamiska inriktningar. Många av dem har på olika sätt, både historiskt och realtid, varit understödda av väst som lämnat ett vakuum för islamister att fylla. Här slutar stora delar av vänstern sitt resonemang, men det räcker inte hela vägen som förklaringsmodell. Varför attackerades då inte en amerikansk militäranläggning istället för vanliga fransmän? Som skrivits tidigare: Muslimer i väst är uppenbart en knappt tolererad och exploaterad minoritet (svarta afrikaner är detta i än högre utsträckning och ändå sysslar de inte oftast inte med organiserade bombattentat och mord, osv). Poängen är inte att resonera om oförrätterna som sporrar terrorhandlingar är sanna eller ej. Poängen är det politiskt-ideologiska projektet radikal islamism som växer fram inte enbart är en reaktion mot väst, utan det är en självständig politisk ideologi som givetvis påverkar muslimer syn på samhällsvision och problemlösningar.

2. Motståndet mot sekularisering. Sekulariseringstanken är svag i stora delar av Mellanöstern, och stödet för ett samhälle där religionen inte är en central del av samhällsbyggnaden är litet. Sedan går förstås åsikterna isär i fråga om tolkning och tillämpning. Men det grundläggande stödet för ett sekulärt samhälle saknas i all väsentlig mening.

3. Var är reformationen av Islam? Precis som Kristendomen som världsreligion gått igenom en reformation där den konventionella inriktningen i stora drag anpassades till den västerländska demokratin, så behöver även Islam gå igenom en sådan process. De gängse tolkningarna av islam som trots allt dominerar i Mellanöstern – och då menar jag inte bara de mest radikala islamistiska om krigföring med väst – är i dagsläget svåra att förena med en liberal demokratisk modell.

Jag vill bestämt hävda att dessa saker är ett måste att ha med sig i när en bra vänsteranalys ska göras. Men var är då själva analysen? Ja, den är svårare att göra. Jag har noterat att Slavoj Zizek gör ett försök i In These Times – och han gör det riktigt bra. Han må vara en lite märklig filosof som oftast skriver lite för långt, men han har också ofta extremt värdefulla poänger – särskilt i de här frågorna. Jag tycker alla ska ta sig lite tid och läsa den. Zizek får helt enkelt ta vid där mitt blogginlägg nu slutar. Du hittar hans text här.

M styr i migrationspolitiken egentligen?

Nu ska Sverige införa tillfälliga gränskontroller. Utan att beröra sakfrågan närmare så konstaterar jag att det nästan blir pinsamt hur flagrant denna regering svansar efter Moderaterna i migrationsfrågorna just nu.

Varenda konkret migrationspolitiskt förslag som tillämpas i dagsläget har först lagts av Moderaterna: Tillfälliga uppehållstillstånd, avskaffad dagersättning för de som fått asylavslag, fler RUT-jobb, begränsad föräldrapenning, svårare att få försörjningsstöd och nu gränskontroller för att nämna några. Allihopa har först rutinmässigt avfärdats av regeringsföreträdare, bara för att en kort period senare mer eller mindre generat ändå genomföras. Och som vanligt är det inrikesminister Anders Ygeman som får styra upp även denna fråga.