Vita jobb i Umeå kommun

Umeå kommun och de kommunala bolagen upphandlar tjänsteköp för många miljoner kronor varje år. Som upphandlare ger vi försörjning åt mängder av lokala företag. Villkoren i upphandlingarna får därför stora konsekvenser för dem och deras anställda.

I dag förekommer i många branscher ett missbruk av skatteregler och arbetsrättsliga villkor. Bara i bygget av Kulturväven här i Umeå finns det starka skäl att misstänka hur bolag anställde underentreprenörer med utländsk arbetskraft för så låga löner som 50 kr/timmen. Detta är inte unikt för byggbranschen. Användandet av utländska underleverantörer som pressar ner löner och arbetsvillkor tränger undan seriösa, ofta lokala, företag som inte kan konkurrera eftersom de har högre utgifter för sina anställda.

Det är kommunens ansvar som upphandlare att ställa krav på de upphandlade utförarna och att följa upp så kraven uppfylls. Eftersom det kan vara svårt för kommuner att själva följa upp sådana konkreta saker som arbetsvillkor och ekonomiska förhållanden bland upphandlade företag finns en modell för att underlätta uppföljningen: Vita jobb-modellen.

Vita jobb-modellen är ett verktyg för att motverka svartarbete och social dumpning vid upphandling. Den innebär att kommunen i sin upphandling ger fackliga företrädare i uppdrag att följa upp hur de upphandlade företagen och deras underleverantörer lever upp till arbetsrättsliga krav. Utgångspunkten är att följa såväl lagen om offentlig upphandling (LOU) som EU-direktiv och övriga lagstiftningar och regelverk, men på ett sätt så att oschysst och snedvridande konkurrens undviks. Modellen används bland annat i Stockholms kommun.

Vita jobb-modellen bygger på följande fyra principer:

  1. Upphandlingsunderlag utformas så att de företag som får offentliga uppdrag måste betala anställda i enlighet med kärnan i de kollektivavtal som redovisas i upphandlingsunderlagen. Det innebär inte ett krav på kollektivavtal – sådana krav är svåra att ställa bland annat på grund av EU-rätt – men ett krav på att lägstanivåerna i aktuella branschavtal följs, så att möjligheterna för företag som har tecknat kollektivavtal att konkurrera inte försämras.
  1. Huvudentreprenören ansvarar för underentreprenörer som också ska följa reglerna om löner och anställningsvillkor i enlighet med de ovan beskrivna principerna.
  1. Företagen öppnar sig för kontroller där av kommunen utsedd granskare kan kontrollera hur företagen lever upp till kraven i kontraktet mellan kommun och företag. Det är lämpligtvis fackförbunden inom avtalsområdet som uppdras att å kommunens vägnar kontrollera efterlevnaden.
  1. Företagen skriver under på att brott mot regelverken utgör uppsägningsgrund och grund för skadeståndsanspråk från kommunens sida.

I Umeå kommun har det sedan en tid tillbaka förts diskussioner om att införa Vita-jobb modellen vid upphandlingar och tjänsteköp. Socialdemokraterna, som styr kommunen, uttryckte sig i början på förra året positivt och lovade till och med att införa modellen. Sedan dess har man uttryckt sig i mer tveksamma ordalag.

Många har alltså haft lång tid på sig att göra mycket, men mycket lite har blivit gjort. Därför lämnade jag och Vänsterpartiet idag in en formell motion om att Umeå kommun ska tillämpa vita-jobb modellen vid upphandlingar. Den kommer behandlas framöver, och därför är det här startskottet i fajten för att alla som jobbar på uppdrag av Umeå kommun ska göra det på schyssta villkor med ordentliga löner.

10914168_492518220897907_1566989012_n

Skolsystem utan marknadsmekanismer är som en fisk utan cykel

SVT har i all välmening släppt en tipslista om vad man bör tänka på inför gymnasievalet. Det är omtumlande läsning på många plan. Skolsystemet har fördärvats till den punkt där elever och föräldrar uppmanas kolla upp huruvida skolorna har ”behöriga lärare”, ”lärarledd undervisning”, fri lunch och googla skolkoncerner för att undersöka hur deras årsredovisning ser ut – innan man låter barnen börja där.

Det är fullständigt vansinnigt att se hur privatiseringar och riskkapitalbolag tillåtits köra sönder det svenska skolsystemet till denna bottennivå. Det var bara några år sedan jag själv gick på gymnasieskolan (på en friskola, för övrigt), men det fortfarande svårt att intellektuellt acceptera vad som har blivit. Det är ett samhälleligt nederlag att vi som land inte sätter på plats ett skolsystem där man kan räkna med att ens lärare är behöriga i ämnet de undervisar, man får rätt till lärarledd undervisning i sina gymnasiekurser, att skolan inte går i konkurs och skollunchen är gratis. Jag vet inte heller längre vad som är mest olustigt: utvecklingen i sig eller hur detta dårarnas paradis gestaltas som något helt i sin ordning.

Låt oss vara ärliga: om någon visat upp den här checklistan för 10-15 år sedan, så hade nog de flesta ryggat tillbaka. Bara för några år sedan hade denna lista i sig ansetts vara en skolskandal och sporrat debatt om skolsystemet som sådant. Idag verkar det har blivit vardagsmat: skolan är numera en traditionell fri marknad där konsumenter ska välja sig fram. Då är inte konsumentrådgivning ovanlig eller orimligt.

Det är knappast ett overstatement att påpeka hur detta systemskifte leder till uppenbara och allvarliga problem i den svenska skolan – och i förlängningen i det svenska samhället. Det bekräftas numera även i internationella undersökningar. Omvärlden bara gapar: vad gjorde vi av ett av västvärldens mest stabila och jämlika skolsystem?

Ingen låtsas som att skolan fungerande perfekt och felfritt förut. Skolorna hade sina problem då också. Men var det verkligen det här vi hade tänkt oss istället? Jag tror inte det. Men ändå sitter vi här med en skolmodell i knäet som ingen, ja i alla fall väldigt få, faktiskt ville ha. Och det är varken på grund av lärarna eller eleverna. Utan för att politikerna inte ville annat med den svenska skolan.

Det må inte längre vara ett populärt politiskt krav att kräva fler omfattande skolreformer. De flesta har fortfarande svårt att hämta andan efter Jan Björklund. Men om vi inte snart genomför omfattande reformer av skolsystemet, kommer vi hamna dit vi är på väg. Och det kommer vi dömas hårt för i framtiden.

6 bulletpoints efter Charlie Hebdo

Det har tenderat att uppkomma flera diskussioner samtidigt om terrorattacken mot Charlie Hebdo. I en diskussion på min egen Facebook formulerade jag i 6 punkter ett svar på tidigare debattinlägg utifrån min egen analys av det som skett och samhällsdebatten efteråt:

1. Det breda fenomenet islamistisk terror bör förstås utifrån en marxistisk analys och på materiell grund. Men i varje enskilt fall finns också andra faktorer som spelat in, som också ger en delförklaring i de enskilda fallen och gör så att man kan förstå det som hänt ”just här” bättre. Exempelvis problemet med radikal islamisering i många franska förorter – vad beror det på? Bara USA-imperialism? Islamismen bör ses som mer än bara ett irrationellt svar på västerländsk utrikespolitik. Snarare har den blivit en egen ideologi med ett eget liv, som inte nödvändigtvis börjar och slutar med USA-imperialismen, även om den sannolikt stärks av den. Slavoj Zizek skriver bra på samma tema i dagens DN.

2. De andra frågor som väcks efter detta [terrorattentatet], som inte har en direkt koppling till USA-imperialism måste vi i vänstern också kunna svara på. Exempelvis: Vad är Charlie Hebdo för tidning – och hur ska man förstå deras innehåll? Är det OK att skämta om och karikera grupper som i någon sorts intersektionell analys faller under kategorin ”flerdubbelt förtryckt”? Jag tycker det är sunt och bra om man reflekterar kring de här frågorna ur ett vänsterperspektiv också, för att de diskuteras flitigt. Det är också just detta mitt tidigare blogginlägg handlar om.

3. Jag tycker inte satiriker och andra kulturskapare kan begäras lägga band på sig för att undvika att såra någon (så länge de håller sig inom lagen förstås: förtal, hets mot folkgrupp, olaga hot osv). Sedan är ju den politiska uppgiften en annan, där kan det påpekas nödvändigheten i att organisera samhället så ingen blir förfördelad. Men det är alltså en annan fråga, och jag tycker man gör klokt i att hålla isär de två.

4. Men ändå har jag upplevt hur vissa säger att den här typen av konst är felaktig ur någon sorts intersektionell maktanalys och att det därmed blir fel att ta publikationer som Charlie i försvar, även i dagens situation. Självklart menar jag inte att man av omsorg om yttrandefriheten ska hålla inne med eventuell kritik mot innehållet i tidningen (då förminskas ju hela konceptet med yttrandefrihet och samhällsdebatt). Men jag tycker kritiken många gånger bottnar i en felaktig analys – bland annat för att man då missar hela kontexten och kulturen kring vänstertidningen Charlie Hebdo.

5. Om man dessutom indirekt lägger skulden på publikationen själv för massakern och antyder att man typ får skylla sig själv om man publicerar sådant och sedan får en massaker över sig, så tycker jag inte frågan om rätten till yttrandefrihet direkt framstår som en ”no-brainer”.

6. Yttrandefrihet i praktiken blir helt urvattnat (och samhället ganska ociviliserat) om varje människa ska ”försvara sig själv” och man säger till de som utsätts för repressalier på grund av sina åsikter och publikationer att de får ”skydda sig bättre” [sådant om nämnts i tidigare debattinlägg]. Samhället ska kunna försvara alla som ger uttryck för en åsikt från våld och repressalier, det är vad hela principen om yttrandefrihet går ut på.

En bruten penna som blivit vassare

Det går bara inte att låta den här veckan passera utan att skriva något om terrorattacken mot Charlie Hebdo. Det är svårt att formulera något annat än ilska och äckel över att 10 journalister och tecknare skjutits till döds.

Charlie Hebdo sparkade verkligen åt alla håll. Tidningen är sprungen ur 68-vänsterns studentrörelse och håller en sorts vänsterrabulistisk linje som går ut på att smäda överheten och provocera allmänheten. Förutom nidbilder på profeten Mohammed, är andra populära motiv återkommande hånande av judar och franska kyrkan. En annan vanlig måltavla är Front National och Marine Le Pen, samt hennes far Jean-Marie. En genomblick av tidningens publikationer går inte att misstolka: ingenting är heligt eller värt respekt – allra minst de som kräver respekt. Att påpeka att Charlie Hebdo är förolämpande, elak och över gränsen för det acceptabla är att slå in öppna dörrar. Det är liksom hela poängen. Troligtvis också den finaste komplimang Patrick Pelloux och hans redaktion kan få.

Det står förstås envar att tycka fritt om den uttrycksformen, som innan denna vecka sannolikt mest tilltalade finkulturell fransk rödvinsvänster. Så är det inte längre. Nu har Charlies brutna penna blivit en spjutspets i yttrandefrihetens kraftmätning, och det är spjutspets man inte ska schabbla bort. Ett samhälle där människor avstår från att provocera eller karikera av rädsla för att kränka eller såra någon blir ett samhälle som förr eller senare exploderar inombords. Satirens livsuppgift är att trycka, pusha och tangera gränserna i samhället för att se hur mycket det har vuxit.

Bara oflyt för borgerliga regeringar?

Leif Pagrotsky skriver en finurlig krönika i dagens GT, där han påpekar det statistiska sambandet i att varje gång de borgerliga haft regeringsmakten har BNP sjunkit, arbetslösheten ökat och statsfinanserna försämrats.  På 70 år har Sverige aldrig haft sjunkande BNP utan att ledas av en borgerlig regering.

Men är det inte bara otur då? Sannolikheten att det skulle bero på allmänt oflyt bedöms rent matematiskt ligga på ca 8 promille. Även om det förstås är svårt att hävda ett vetenskapligt samband (är ju inte slumpen som utser regeringar) är det ändå intressant att notera hur liten matematisk sannolikhet det finns i att de tre borgerliga regeringsperioderna skulle sammanfalla exakt med de tre perioderna av minskat BNP.

I Sverige är det ju oftast omvärlden som får skulden när ekonomin på hemmaplan går dåligt: ”ett litet, exportberoende land”, som det ju heter. Är det då utlandet som är boven? Utav de tre borgerliga regeringsperioderna -77, -91 och -06 så är det bara den senare som ägt rum under en världsomfattande lågkonjunktur. Även då backade svensk ekonomi jämförelsevis mer än andra.

Med dessa statistiska iakttagelser blir det ju smått absurt när de borgerliga försöker mästra på den ekonomiska politiken. Det har ju närmast blivit en helig former att Fredrik Reinfeldt och Anders Borg lotsade Sverige genom en tuff ekonomisk storm och gjorde så vi ”klarade krisen bra”. En mer hederlig beskrivning är väl att regeringen var passiv under finanskrisen. Och passivitet kan förstås inge trygghet. Men som Pagrotsky påpekar, så är det knappast samma sak som skickligt politiskt hantverk.

The end of käbbel – inget nyval trots allt

Regeringen och de borgerliga partierna har slutit en överenskommelse som innebär att det planerade nyvalet inte blir av. Lättnaden av att slippa en tredje valrörelse inom ett års tid kan absolut komma att färga analysen av vad som nu blev. Men jag ska försöka mig på den så kallade ”Decemberöverenskommelsen” ändå.

Grundidén är att den ”partikonstellation [defineras i överenskommelsen som ”partier som samverkar i regering eller om budgeten”] som är större än alla andra tänkbara regeringskonstellationer” ska släppas fram att få uppdraget att bilda regering, få sin statsminister vald och få igenom sin budget. Principiellt är det förstås tveksamt att det nu öppnas upp för att reformer som inte har en majoritet av folkrepresentationens aktiva stöd i parlamentet ändå genomförs. Majoritetstanken är ju hela grundbegreppet i det demokratiska idén – och den blir försvagad nu. Men jag vågar nog samtidigt påstå att den praktiska skillnaden gentemot den gamla vanliga ”samarbetskulturen” i Sveriges riksdag blir minimal. Den här traditionen av förhandlingspraxis, eller blocköverskridande överenskommelser om man så vill, har i sina värsta stunder varit förutsättningen för att kunna driva igenom politiska reformer som ingen egentligen röstat på. Det var just detta som möjliggjorde nedskärningspolitiken under 90-talet.

Så om överenskommelsen fungerar i praktiken som den verkar vara tänkt att fungera i teorin, är den reella skillnaden jämfört med diverse tidigare minoritetsregeringar väldigt liten. Men det är ändå ett ”om” här. För ännu lämnas flera frågor obesvarade: Vad innebär det för framtiden att blockpolitiken ytterligare cementeras? Hur påverkar det regeringen att de nu i alla lägen är beroende av oppositionens välvilja för att få igenom sin politik istället för att samla en majoritet? Hur kommer det se ut i enskilda frågor, som exempelvis pappadagarna i föräldraförsäkringen, där ett eller flera allianspartier ligger närmare regeringen än det egna blocket? Och vad händer exempelvis om Sverigedemokraterna helt enkelt bara stödjer Alliansens förslag rakt av i första omgången? Det finns ingen som kan svara på de frågorna idag.

Jag tycker nog ändå detta var det bästa som kunde hända i dagsläget. Valbomben är desarmerad och nu finns det åtminstone på pappret en plan på hur landet ska kunna regeras de kommande åren. Kanske kan det till och med ses som en delseger för förhandlingsmannen Lövfen. Men någon majoritet med sig får han alltså inte. Nu återstår det att se om han lyckas att inte få en majoritet emot sig.

När de statliga skatterna är borta, dansar kommunalskatten på bordet

Vid årsskiftet är det ytterligare 85 kommuner som höjer kommunalskatten, enligt SCBs årliga siffror. Den kommunala skattesatsen är platt – alla betalar samma procentsats av sin inkomst, oavsett hur mycket man tjänar.  Jag tycker det är värt att notera hur trenden med stigande kommunalskatter fortsätter. En liknande trend går att se i landstingsskattesatserna, om än inte lika iögonfallande.

kommunal medelskattesats

Samtidigt finns det en annan trend. Och det är att de statliga skatterna, som till stor del betalas av de med inkomster över genomsnittet, faller. Skiktgränsen, gränsen för när man börjar betala statlig inkomstskatt, har stigit långt utöver den årliga uppräkningsregeln. Se exempelvis perioden 2004 till 2014, där den ökat med hela 129 000 kronor.

statlig inkomstskatt skiktgränsFaktum är att höginkomsttagarnas del av skatteuttaget har sjunkit mycket kraftigt sedan 80-talet, mest för de med allra högst inkomster.

X

Det är statens skatteinkomster som sedan blir statsbidrag till kommuner och landsting. När de minskar, har staten inte möjlighet att betala ut goda statsbidrag. Otillräckliga statsbidrag tvingar många kommuner ta till höjda kommunalskatter (eller nedskärningar, förstås) för att kompensera för bortfallet i statliga pengar. Det leder i praktiken till att vanliga löntagare bakvägen bär en allt större del av skattebördan åt höginkomsttagarna, bland annat genom höjda kommunalskatter.

Det har inneburit att Sverige fått en av de minst omfördelande skattesystemen i hela OECD – jag har bloggat om det tidigare här. Det är anmärkningsvärt, speciellt när det finns de som går upp i falsett och fradga över att vänstern tycker att de med högre inkomster borde betala mer i skatt. Visst kan vi strunta i det. Men då blir det vanliga löntagare som får betala istället. Det går som bekant inte att lova allt åt alla.