Sluta svälja Donald Trump

Nästa år är det presidentval i USA, och redan nu positionerar sig kandidaterna i bägge partierna. Det gör nästan ont att se hur progressiv media i USA sväljer lockbetet att finansmogulen Donald Trump nu säger sig kandidera till att bli  republikanernas presidentkandidat. Han säger nedsättande saker om mexikanska invandrare. Han tycker att partikollegan Rick Perry ska krävas på ett IQ-test innan han får delta i primärvalsdebatterna. Och att John McCain minsann inte är en krigshjälte.

De liberala journalisterna kan knappt hålla sig från tangentbordet. Trump är ju en republikan precis som de progressiva vill ha honom: korkad, oförskämd och vulgär. Med det ena galna uttalandet efter det andra så förflyttas fokus från Jeb Bush – som ju faktiskt kommer bli republikernas presidentkandidat – till clownen Trump. Ett slags republikanskt PR-knep, ett ”good cop, bad coop”-spel som syftar till att skydda Bush från granskning inför valrörelsen. Dessutom får ju Trump vilken Bush som helst att se ut som en ”mittenkandidat”. Tråkigt att media sväljer betet med hull och hår.

Borgerlighetens nya låglönelinje i Almedalen

Kan väl villigt erkänna att jag inte haft mer än ett halvt öra i Almedalen i år heller. Men det räcker för att notera hur den svenska borgerligheten nu verkar övergå i ett mer öppet angrepp på lönerna och arbetsrätten. Den tidigare Alliansregeringen hade ett mer diskret arbetssätt för att trycka tillbaka arbetsvillkoren och lönerna: högre avgifter till A-kassan, jobbskatteavdrag och ett antal regeländringar i LAS – kryddat med okontrollerad arbetskraftsinvandring och tunga skattesubventioner till lågelönebranscher. Men huvudfrågan om anställningstryggheten i LAS och lönerna vågade man trots alt inte ta i då, något som bland annat Anders Borg varit kritisk mot i efterhand.

Men nu verkar det stå klart att den svenska borgerligheten framöver är redo för ett rakare angreppssätt. Hittills har Annie Lööf (C) aviserat låglöneambitioner med ”Det är egentligen enkel matematik: ska vi klara konkurrensen med andra länder, dra nytta av digitaliseringen och automatiseringen – då måste de jobb som kräver att människor utför dem helt enkelt kosta mindre”.

Visserligen inget nytt från Annie Lööf som redan tidigare deklarerat att ingångslönerna bör sänkas upp till 25%. Ebba Bush Thor (KD) följde med att kräva direkt uppluckring av LAS, något som även Centerpartiet och Folkpartiet hejat på sedan tidigare. Idag följde Anna Kinberg Batra (M) efter i sitt tal med att attackera ”lönekostnaderna” – nu med argumentet om att ”det nya utanförskapet” ska motverkas genom att ytterligare sänka de lägsta lönerna.

Det är en anmärkningsvärt uppriktig offensiv från svensk borgerlighet som nu öppet talar om hur de vill sänka lönerna för de lägst betalda för att skapa en ännu större låglönemarknad i Sverige. Och då är anmärkningsvärt bara förnamnet.

Sverige i tiden

Nationaldag idag, en dag som verkar avsatt för att diverse tyckare ska kunna frustreras över att vi inte är lika ivriga flaggviftare som andra länder. I år har nationaldagen också blivit offer för en ”tacksamhets-debatt” som börjar med att Aftonbladet upplät plats för Somar Al Nahers undermåliga krönika, ”Jag vill ha en ursäkt och inte en cermoni”, på sin ledarsida. En mycket märklig text vars budskap är att Sverige borde ge alla nya medborgare en ursäkt i stället för en ceremoni på nationaldagen.

Al Nahers text fick sedan ett väldigt hårt facebook-svar av vice-talman(!) Tobias Billström där han tycker att hon ska ”visa lite tacksamhet”. Och där var (twitter)stormen igång. I ett mer sansat blogginlägg skriver Mohamed Omar hur Al Nahers ”fräckhet saknar gränser”. Malin Wigen på klickjagande Nyheter24 fortsätter cirkusen med att Du gamla, du fria egentligen är ett hån mot alla som vill men inte får leva och dö i Norden. Det är inte svårt att slås av vilket brutalt underbetyg till hela samhällsdebatten det är när diskussionen förs på denna nivå.

Tycker alla skända-flaggan-inlägg som man lite för ofta ser på sociala medier denna dag är ganska töntiga – och ja, Al Nahers ledartext kvalar definitivt in här. Inom nationalstatens ramar har arbetarklassen i olika länder tillkämpat sig och befäst rättigheter och flyttat fram sina positioner. En huvudanledning till att borgerligheten och näringslivet försöker klättra ur nationsramarna och ut i globaliseringen, är just för att kunna trycka tillbaka arbetarrörelsens framsteg i sina hemländer. Sven Linderot sägs en gång ha sagt att ”man kan älska Sverige utan att älska enskilda banken”. Det är snarare positivt att äga en icke-etniskt grundad nationell gemenskap med de människor man delar land med, en känsla av gemensamt ansvar och samhörighet. Något som ju faktiskt är helt avgörande för välfärdsstatens funktion och alla projekt där utöver. Den gängse bilden är dock dessvärre att ju mer vänster man är, ju mer är man emot nationalkänslor, stater och nationsgränser och ju mer höger man är, ju mer positiv är man till samma saker. Det må visserligen spegla samtiden någorlunda. Men det är ideologiskt inkorrekt och är en analys som spelar helt andra krafter i händerna.

Jag som själv har föräldrar som invandrat till Sverige, har såldes också en personlig hållning i de här frågorna. Självklart är jag, precis som många andra svenskar, glad över att just Sverige är mitt hemland. Man skulle kunna säga att jag älskar Sverige. Mina föräldrar fick asyl och uppehållstillstånd i Sverige i början av 90-talet. Det var fint gjort, bra jobbat av svenska staten – man blir stolt eftersom det symboliserar en fin sak med vårt land. Men lika stort och betydelsefullt som att uppskatta det föregående, är det att se på framtiden som jämlika samhällsmedborgare, på lika villkor. Och jämlikar bör inte kräva tacksamhet av varandra i efterhand.

Jämna ut spelplanen på arbetsmarknaden

Ofta brukar man få höra att det är parterna på arbetsmarknaden – fackföreningar och arbetsgivare – som ska göra upp om löner, arbetstider och anställningsvillkor. Det är förstås sant. Men det är politiken som sätter spelplanen för relationen mellan fackföreningar och arbetsgivare genom att stifta lagar. Den spelplanen har allt för länge tippats till arbetsgivarnas fördel. Det vill vi i Vänsterpartiet ändra på.

Det skriver jag och Vänsterpartiets Arbetsmarknadspolitiska talesperson, Ali Esbati, om i gårdagens Folkblad. Läs gärna det.

Som fackligt förtroendevald möter jag nämligen detta ofta. Vi är många som vaggas in i en trygg uppfattning om den svenska arbetsmarknaden som baserad på två jämlika parter på arbetsmarknaden: fackföreningar och arbetsgivaren. Det är i grund och botten en felaktig uppfattning av verkligheten. Maktförhållandet är snarare 5% till fackförbunden mot 95% för arbetsgivarna. Visst har arbetsgivare i Sverige väldigt långtgående förhandlingsskyldigheter och liknande som inte finns i andra länder – det säkras i bland annat Lagen om Medbestämmande i arbetslivet (mer känd som MBL). Men i slutändan är det ändå arbetsgivaren som äger nästan varje fråga och har sista ordet.

Här har en socialistisk arbetsmarknadspolitik en så viktig roll att spela. Det handlar om att skapa så goda förutsättningar så möjligt för arbetarna att flytta fram positionerna på arbetsmarknaden mot schyssta löner och ordentliga arbetsvillkor. Bara så kan man på sikt skapa förutsättningar för arbetande människor att stegvis kunna ta demokratiskt kommando på sina arbetsplatser, i sitt arbetsliv och det värde som man skapar där.

Representationstänkets återvändsgränd

Bodil Sidén, Moderaternas kanske enda feminist (mest känd för att ha skrivit om Kent-låten ”La belle epoque” med anledning av att texten var för samhällskritisk), har i veckan hamnat i debatt med Jenny Bengtsson (V) om att Alliansen har fler kvinnliga partiledare än de rödgröna partierna. Detta ska enligt Sidén vara ett kvitto på att de borgerliga tar jämställdhet på större allvar och också har en bättre politik på jämställdhetsområdet.

Så är det naturligtvis inte. Samtidigt får vi i vänstern nu delvis skörda vad vi sått i denna debatt: Det kortsiktiga fokuset på representation har paradoxalt nog målat in oss in ett hörn. Enligt den egna måttstocken kan vi inte göra en poäng av att Jonas Sjöstedt och Stefan Löfven faktiskt är bättre feminister än Ebba Busch Thor och Anna Kinberg Batra – ty de är ju män. Men inte heller kan vi vinna själva representationsligan: de borgerliga partiernas snart 4 kvinnliga partiledare är ju faktiskt fler än de rödgrönas 0,5.

Denna självskapade återvändsgränd tål att begrundas. Främst som ett exempel på de svagheter som uppstår i ett allt för enkelspårigt representationstänkande.

Självklart var det rätt att bryta avtalet med Saudiarabien

Det går ju knappast att undvika att skriva några rader om att regeringen sade upp det svenska militära samarbetsavtalet med Saudiarabien. Efter att frågan olyckligt nog fått springa gatlopp i media ett antal veckor så valde regeringen äntligen att avsluta det. Mycket klokt har ju förstås redan sagts om det. Jag rekommenderar särskilt Ola Larsmo i DN: ”Liberaler är för mänskliga rättigheter – så länge de inte kostar pengar”

I grunden är ju detta en nationell självständighetsfråga. Sverige ska som nation stå fri att utforma våra politiska och militära samarbeten, utan pekpinnar och påtryckningar från andra länder, oavsett om det rör sig om USA, Ryssland eller Mellanöstern.

När moderatledaren Yngve Holmberg på 60-talet krävde Olof Palmes avgång som ecklesiastikminister för att han retat upp amerikanerna genom att gå i en manifestation mot invasionen av Vietnam, svarade Palme: ”Låt oss bygga en vaktkur åt Holmberg ute på Arlanda. Där kan han sitta och se ambassadörerna komma och gå, och ­räkna ut vad han ska tycka”.

Dessutom är det en rent säkerhetspolitisk fråga. Att det handlar om en sällsynt brutal diktatur kan väl anses skäl nog att inte förse en sådan regim med vapen. Men nu råkar ju Saudiarabien också vara huvudsponsor åt oräkneligt antal reaktionära terrorrörelser runt om i Mellanöstern, som håller tillbaka både demokratisering, sekulär samhällsutveckling i regionen och en så nödvändig allmän reformation av islam. Så det är ju högst tveksamt om det verkligen är i Sveriges säkerhetspolitiska intresse att beväpna ett sådant land.

I hela den här historien är det svårt att inte dra paralleller till 1985, då Sverige blev det första landet att införa en handelsblockad mot Sydafrika. Borgerligheten protesterade lika vilt som idag. Näringslivet varnade för ekonomisk konsekvenser. Moderaterna röstade emot i riksdagen. MUF kallade ANC för terroristorganisation – precis som USA och stora delar av västvärlden. Ulf Adelsohn menade att han faktiskt gjorde sydafrikanerna en tjänst om man inte införde någon handelsbojkott: ”Om vi bojkottar deras varor blir ju de stackars negrerna utan jobb”.

Poängen med den liknelsen är att visa hur Sverige tidigare tagit utrikespolitiska positioner som i dåtid var kontroversiella, men i nutida liberal historieskrivning beskrivs som vårt lands utrikespolitiska storhetstid där vi trampade upp en stig i världspolitiken. Idag är det nog få som skäms för bojkotten av Sydafrika. Om några år lär man också få leta med ljus och lykta efter de som idag försvarar militärt samarbete med Saudiarabien.

Kampen om Israel

17 Mars är det val i Israel. Även om de flesta knappast undgått att missa den Israel-Palestinska konflikten, så har åtminstone jag upplevt att det saknats en djupare diskussion om vad som sker inuti det Israeliska samhällslivet.

Det israeliska samhället och den judiska identiteten diskuteras utmärkt i två P1-program som jag rekommenderar varmt:

Kampen om Israels själ (19/01/13) – finns på Itunes här.
Judarna och Israel (29/11/14) – finns på Itunes här.

En extra eloge till Göran Rosenberg som gör en utmärkt insats i det sistnämnda programmet.