Omröstningen i Skottland visar det värsta med kapitalismen

I år ska Skottland äntligen folkomrösta om oberoende från England. Efter en lång historia av frihetskamp ligger denna historiska möjlighet i händerna på nuvarande generationen skottar – och rösträttsåldern är satt ända nere på 16 år för att omfatta så många så möjligt.

Man kan tro att en självständighetsomröstning på Skottland, som i årtionden kämpat för nationellt oberoende, enkelt borde kunna vinna en majoritet av befolkningens stöd. Men så har det inte blivit. Nej-sidan leder med ca 10% i mätningarna, även om gapet har minskat den senaste tiden. Engelska storfinansen har tydligt påverkat debatten genom att hota med att flytta om Skottland blir oberoende, näringslivet har genom sina skotska företrädare fortsatt skrämseltaktiken om förlorade jobb samt ekonomiska problem och brittiska BBC har anklagas av många för partiskhet i rapporteringen om referendumet.

På Ja-sidan är det bara progressiva Scottish National Party som aktivt tagit ställning för oberoende – och det ett ganska vagt sådant: pundet ska vara kvar som valuta, penningpolitiken ska samordnas med Bank of England och drottnings Elizabeth ska fortfarande vara statsöverhuvud. Labour, de Konservativa och Liberaldemokraterna var alla emot omröstningen från första början (även om fraktioner i samtliga partier har engagerat sig för ett ja, exempelvis initiativet ”Labour for independence”). I England var både David Cameron och tidigare premiärministern Gordon Brown mycket motvilliga mot en folkomröstning. Men mest tungt tycker jag det är att se den överväldiga majoriteten unga skottar som verkar ha glömt historien och tidigare generationers ansträngningar och är mest benägna att rösta nej av alla väljargrupper.

Det jag tycker är så tragiskt i allt detta är att vanligt folk är beredda att fullständigt sälja ut tidigare generationers smärtsamma strävanden för självständighet för att typ spara 0,5% på huslånet. Eller av rädslan att förlora jobbet. Det kapitalistiska spindelnätet – där arbetarklassen i alla högsta grad är intrasslade med huslån, billån och överhängande rädsla för fattigdom – sätter sina spår även i en fråga som annars vore så självklar: rätten till nationellt oberoende. Det visar på det värsta i kapitalismen. Den håller tillbaka så mycket inom oss alla, hindrar oss att göra innerligt självständiga val som fria individer och uppnå vår fulla potential som människor. Jag tycker det är motbjudande att se.

Egentligen tänkte jag avsluta det här inlägget med en snärtig avslutning om hur alla folks frihet är hela världens fred och det nationella självbestämmande är en grundläggande princip i folkrätten som varje vänsterprogressiv bör upprätthålla. Men i slutändan var det ändå en tant i publiken under en av BBCs alla referendum debatter som sade det bäst:

”I can not believe that Jackie Baley [fd. socialdemokratisk socialminister och nej-förespråkare] is making this into a question of my petty pension. A free and independent Scotland can go bust for all I care. I will still vote yes to honor the history, heritage and struggle of our people. We owe ourselves to take this opportunity also for previous generations and not being gazumped [utköpta] by the British once again!”

USA-imperialismen lever och mår

Jag tvekade lite kring den här rubriken för den låter lite dogmatisk – och dogmatisk brukar jag ju sällan vara. Men fortfarande finns det inget bättre ord som kan beskriva det ekonomiska, kulturella och politiska inflytande USA utövar på andra länder.

På senare år har det varit vanligt att spekulera om huruvida USA är en stormakt på dekis och har förlorat sin roll som den dominanta stormakten och ser sitt inflytande i världen minska. Samma personer brukar mer än sällan också spekulera om Kina som ”den nya supermakten” eller ”det nya kalla kriget” mellan USA och Ryssland. Jag menar att det är precis tvärt om: USAs maktställning i världen är ohotad.

Majoriteten av de som spår om USAs försvinnande som stormakt i världen gör det av önsketänkande. Vi är många som hoppas och vill att det amerikanska inflytandet ska minska så fler röster kan höras i världen, länder får återta sitt nationella självbestämmande och utvecklas som nationer. Det må vara ett önskvärt politiskt mål, men knappast en speciellt objektiv beskrivning om hur världsläget ser ut idag. Jag misstänker att det hela grundar sig i en missuppfattning om vad unipolaritet i världspolitiken handlar om. Det finns en illa dold uppfattning om att stormaktsdominans bara handlar om exempelvis BNP. Och visst, ser man det så är det ju uppenbart att exempelvis Kinas BNP en dag kommer överträffa USAs och då blir det ju enkelt att förutse att ”då slutar USAs maktdominans”. Men det är som sagt ett fullständigt missförstånd. Den amerikanska unipolariteten är en mycket djupare maktordning och ironiskt nog är det före detta sovjetiska generalsekreteraren Gennady Zyuganov som kommer närmast en rimlig definition: “unipolarity is western global leadership with the United States as the most organized leader of the west.”

Västvärldens maktdominans – många gånger på bekostnad av andra folk och länders frihet, utveckling och självbestämmande – har funnits i nästan 500 år. Och ”västvärlden” som politiskt subjekt fortsätter bara att växa. Före -45 var inte Tyskland, Japan eller Italien en del av det. Före -89 innehöll det inte Östeuropa. Västvärlden som maktblock fortsätter expandera både politiskt och kulturellt. Kinaisering händer ingenstans. Russofiering förkommer inte, kanske förutom i Rysslands direkta närområde och så har det alltid varit. Men det som man kallar ”westernization” eller amerikanisering sker överallt. Det samlade ”väst” är idag 1 miljard människor, lika många som exempelvis Kina. På samma sätt kommer kinesiskt BNP aldrig att hinna ikapp det västvärldens sammanlagda BNP, i alla fall inte under vår livstid.

När jag sysslar med internationella relationer bekänner jag mig gärna till realismens idétradition (vissa använder det som en förolämpning vänsterifrån, men jag har aldrig förstått det). Jag tror att alla stater i grunden har liknande ambitioner: skydda sin stat, säkra sin existens och utöka sin maktsfär. Det finns alltså ingen naturlag om att imperialismen ska utföras av USA och den skulle rent teoretiskt kunna utföras av någon annan. Det finns heller inget som talar för att rysk eller kinesisk imperialism skulle vara på något sätt bättre än den amerikanska. Med största sannolikhet skulle den se ganska mycket likadan ut. Men idag finns det inget annat land som i realiteten kan utmana USAs dominans utan på sin höjd utgör länder som Kina och Ryssland regionala/lokala stormakter, men knappast globala.

De senaste 13 åren har USAs militärutgifter ökat med 114% (det är 8% mer än under kalla kriget) och amerikansk militär närvaro finns nu i 130 olika länder. Totalt spenderar USA mer på militärutgifter än de 15 nästkommande länderna tillsammans och var femte sekund (ja, sekund) gör Pentagon av med mer än vad en genomsnittlig amerikan tjänar årligen. Detta är förstås häpnadsväckande fakta, men ett viktigt villkor för att upprätthålla imperialistisk kontroll är att äga militär suveränitet samt visa att man som stat har möjlighet och villighet att använda denna. Thomas Friedman, New York Times dåvarande utrikesredaktör, beskrev detta:

”Marknadens osynliga hand, skyddas av en osynlig näve. McDonalds kan inte frodas utan McDonnell Douglas, tillverkaren av stridsflygplanet F-15, och den osynliga knytnäve som gör världen säker för Silicon Valleys teknik heter USA:s armé, flygvapen, flotta och marinkår

Tittar man på en världskarta där amerikansk militärnärvaro är markerad inser man snabbt att det saknas förutsättningar för någon annan maktdominans än den amerikanska.

US-Military-Bases-Worldwide

Att förutspå framtiden är förstås svårt, kanske kommer jag få käka upp det här i när man ser tillbaka på den här tidsperioden i historieböckerna. Men jag hävdar med bestämdhet att i dagsläget är det mycket lite som talar för att USA-imperialismen på något sätt skulle vara försvagad. Tvärt om så expanderar den politiskt, kulturellt och militärt. Unipolariteten, som utgör en viktig förutsättning för imperialism, är mer genomgående än en fråga om befolkningsmängd eller BNP. Det är en sammanvävd världsordning och om man ska kunna göra något åt den (och dra korrekta politiska analyser) är det avgörande se sakförhållandet: unipolariteten ser ut att fortsätta och att USA-imperialismen lever och frodas.

En undangömd del av regeringens egen budget

Ett av regeringens största villospår har alltid varit att säga att ”antalet jobb har ju blivit fler”. Jag har tidigare påpekat att man inte kan mäta sysselsättning på ett meningsfullt vis på det sättet: antalet jobb ökar ju alltid när befolkningen gör det. Det är ju därför exempelvis Spanien med en arbetslöshet uppe på 20% fortfarande har fler antal jobb än Sverige. Idag släppte regeringen sin vårbudgetproposition och erkänner i princip själva att så är fallet:

(Bilden kommer från Ali Esbati, riksdagsledamot for Vänsterpartiet, som har budgeten i pappersform).

Skillnaden mellan ROT och RUT

Om jag hade fått en krona för varje gång jag hört ”varför vill du att man ska få göra skatteavdrag för byggjobb där det jobbar män men inte för städjobb där det jobbar kvinnor” apropå ROT- och RUT-avdragen hade jag säkert haft en hundralapp vid det här laget. Det är kanske inte mycket, men definitivt 100 kronor mer än jag borde ha. Därför har jag tänkt reda ut detta en gång för alla.

Vi tar det från början.  ROT-avdraget och RUT-avdraget är bägge statliga skattesubventioner. Det innebär att staten ger ekonomiskt understöd genom att betala en del av kostnaden genom att de som köper det som subventioneras inte behöver betala full skatt för det, vilket sänker priset på den varan eller tjänsten. Skattesubventioner är ganska dyra eftersom staten går miste om pengar, men det kan vara värt det om det används på ett meningsfullt sätt som kommer hela samhället till del.

ROT-avdraget: ROT står för ”Reparation, Ombyggnad, Tillbyggnad” och innebär att man får göra skatteavdrag för utgifter för underhåll, reparationer och om- och tillbyggnader i sitt hem. Det har infört i flera omgångar . 1993-1994, 1996-1999 samt 2004-2005 och nu senast 2008 och framåt. Subventionen har alltid varit tänkt att vara tillfällig men ROT-avdraget i sin nuvarande form är inte längre tidsbegränsat och gäller nu bara privatpersoner. Den summa man kan göra ROT-avdrag för idag är 50 000 kronor och staten betalade ut 14,1 miljarder bara år 2013.

  • Det fanns (och finns fortfarande) många arbetslösa byggarbetare i Sverige och genom att subventionera tjänster som dessa utför hoppas man att efterfrågan ökar för de tjänster som dem utför. Många gamla miljonprogramsområden och andra offentliga byggnader behöver också upprustas, och då kan ROT-vara ett alternativ om det utökas till dessa.
  • Det skulle också minska svartarbetet i branschen. Istället har det rapporterats om miljardfiffel med avdraget. En bra artikel om detta hittar man här på SVD.se.
  • Tanken var att detta skulle kunna vara ett brett avdrag som ska komma många till del. Riktigt så har det inte blivit: ROT

RUT-avdraget: RUT står för Rengöring, underhåll och tvätt. Det är första gången ett sådant avdrag har infört i Sverige och görs när du anställer någon som i hemmet utför städning, fönsterputs, dammsugning, strykning, barnpassning, trädgårdssysslor eller läxhjälp. Den summa man kan göra ROT-avdrag för idag är 50 000 kronor och staten betalade ut ca 2,5 miljarder bara år 2014.

  • Det skulle bli fler hushållsjobb genom att det blir billigare att köpa städhjälp med skatteavdrag. Varje RUT-jobb beräknas ha kostat staten 800 000(!) styck.
  • Tanken var nog aldrig att det skulle komma ”alla till del”, och så har det inte blivit heller (tips: skrolla upp och jämför med ROT):
    RUT

Varför ROT men inte RUT?
Det verkligen finns goda skäl till att både ROT och RUT-avdraget bör avskaffas. De är tillsammans dyra skattesubventioner som håller på att bli en statsfinansiell belastning för att tillgodose en liten grupp höginkomsttagare. Statsfinansiellt har subventionerna nu blivit så dyra att de tränger ut andra angelägna samhällsuppgifter. Avdragets totalkostnad på nästan 20 miljarder är dyrare än hela den svenska poliskåren som får 19,3 miljarder. Genom att avskaffa bidragen till de rika kan vi redan i morgon dag fördubbla barnbidragen eller garantipensionen, eller anställa dubbelt så många poliser.

Vidare finns det ett fördelningspolitiskt problem med ROT – och ännu mer med RUT. Bägge avdragen är sammantaget riktade och utnyttjas av de allra rikaste i samhället. Det är människor som kan betala för sig och rimligtvis ska köpa sin hemtjänst eller renovering av sommarstugan själva. Det är själva förkroppsligandet av orättvisa när hemtjänsten som hjälper äldre som behöver extra stöd i hemmet ska få mindre resurser för att pengarna istället indirekt går till subventionera städhjälp hos höginkomsttagare.

Dessutom är det tveksamt om detta lett till några fler jobb överhuvudtaget. Visst kan man subventionera fram jobb i nästan vilken bransch som helst, men frågan är ju just i vilken bransch och till vilket pris. Både för RUT och ROT bör man hålla i minnet att hushållen köpte städ- och byggtjänster i stor omfattning även innan de blev subventionerade. Flyttstädning och fönsterputs är sådant som många hushåll alltid har köpts utan särskilt ekonomiskt stöd. På samma sätt som man i alla tider tagit in en hantverkare när man inte kan utföra något på egen hand. Det har gjort många beräkningar på bägge avdragen, men finns mycket lite som pekar på att någon av avdragen lett till någon större ökning i antalet jobb. Och de jobb som ändå blivit till har haft en extremt dyr snittkostnad.

Vad bör då göras? RUT-avdraget tycker jag inte fyller någon funktion överhuvudtaget och borde avskaffas direkt. Det är ett enormt slöseri med skattebetalarnas pengar som omfördelas direkt till en välmående överklass. Det är svårt att tänka sig en värre fördelningspolitisk profil på en skattesubvention. Motståndet mot RUT handlar alltså inte om könet på dem som jobbar inom branschen, tvärt om. För dem pengar som RUT kostar skulle vi kunna anställa dubbelt så många inom exempelvis hemtjänsten istället, på schyssta villkor och med ordentlig lön. RUT-pengarna gör helt enkelt större nytta där, så de som har störst behöver stöd och hjälp i hemmet kan få det.

ROT-avdraget har till viss del en bredare spridning över inkomstspektrat och når även vissa normalinkomsttagare, det är inte helt oviktigt – även om också ROT i första hand används av höginkomsttagare. Jag tycker man ska se ROT som en ren konjunkturåtgärd som man kan använda sig av i lågkonjunktur för att exempelvis stödja klimatsmart renovering av miljonprogramsområden och andra bostäder där det finns ett stort behov idag. Det borde också kraftigt reduceras till ca 5000-10 000 kronor per person och göra så det bara gäller för miljörenoveringar som exempelvis energieffektivisering. Dessutom måste skattereglerna skärpas så man får bukt på fusket. Men på sikt tycker jag att även ROT-avdraget bör fasas ut.

De 5 konstigaste valfilmerna i USA

1 April idag och därför tänkte jag vara ännu roligare än jag brukar! I November är det dags för mellanårsvalen här i USA, och redan har flera kandidater runt om i landet dragit igång sina kampanjer för att vinna en plats i representanthuset eller i senaten. Därför tänkte jag visa er vad man kan stöta på under reklampauserna runt om i landet. Av någon anledning är vi konservativa klart överrepresenterade när det kommer till konstiga (galna?) valfilmer – och ja, samtliga är 100% seriösa. Ta en titt!

5. Joni Ernst, R-Iowa:

4. Will Brooke, R-Alabama:

3. David Vitter, R-Louisiana

2.Jim Marshall, D-Georgia

1. Som nummer ett vill jag lyfta fram Dale Peterson (R-Alabama), som visserligen bara kandiderade lokalt i Alabama och det redan 2010 – men hans reklamfilm är fantastisk:

Detta är alltså bara några. Finns en hel del andra sponsrade av så kallade ”SuperPACS” som säger det kandidaterna själva inte vågar säga rakt ut – ni kan ju tänka er hur det låter. Men tycka vad man vill om detta. Kanske är ändå mer intressant än att se Reinfeldt och Lövfen kasta siffror på varandra i Agenda. :-)

Dags för #huvudansvar

För några veckor sedan varslade Byggnads för strejk. I 7 år har dem försökt förhandla med arbetsgivarna om ett huvudentreprenörsansvar – alltså att huvudföretaget på bygget ska ha det yttersta ansvaret för att arbetsvillkor, lön och kollektivavtal följs på arbetsplatsen – men arbetsgivarföreningen Svenska Byggnadsindustrier vägrar.

Som tidigare fackligt förtroendevald blir jag bestört av detta. I Sverige dör en byggnadsarbetare på jobbet, varje månad(!). Det är helt orimligt att detta får fortgå och en stor del av anledningen till det är att det finns oseriösa företag i branschen som inte följer lagar och kollektivavtal. Ofta är det inte exempelvis NCC, som kanske är huvudföretaget i bygget som missköter sig, utan istället är det deras så kallade ”underentreprenörer” som hyrs in – underentreprenörer som också har underentreprenörer, som själva också har underentreprenörer som i sin tur har underentreprenörer. En enorm kedja av arbetsgivare där ingen tar ansvar för någonting och vanliga byggjobbare blir lidande.

Även schyssta företag i byggbranschen som vill sköta sig förlorar på detta, då de konkurreras ut av oseriösa skumföretag som utnyttjar anställda, betalar slavlöner och skiter i kollektivavtalet. Det är helt rimligt att huvudföretaget på ett bygge också ska ta ansvar för sina underleverantörer: vara huvudentreprenör. Detta är inget nytt utan finns redan i exempelvis Norge i och har fungerat bra. Det är dags att samma sak görs i Sverige. Därför stödjer jag självklart Byggnads strejkvarsel för #huvudansvar på svenska byggarbetsplatser.

Uppdatering: Som ett brev på posten blev det idag klart att Byggnadsfacket vann: nu har vi fått huvudentreprenörsansvar även i Sverige. Jag vill dock passa på att höja ett varningens finger för att detta huvudansvar inte verkar innefatta något ”solidaransvar” som exempelvis finns i Norge, alltså att huvudentreprenören är skyldig betalar ut lön om underentreprenören inte gör det. Vilket effekt det kommer ha återstår att se, kanske blir detta något som byggnads får pressa på inför nästa avtalsrörelse. Alldeles oavsett: Grattis Byggnads!

Därför är deflation dåligt

I Sverige är det redan deflation sedan ett år tillbaka och i EU är inflationen nästan nere på 0%. Deflation, motsatsen till inflation, kan ju låta som något hyfsat bra. Vid en första anblick så är det ju svårt att se fallande priser som något dåligt. ”Falling prices are the sign of among other things, falling cost of production. They are, in short, a sign of progress” har exempelvis James Grant sagt flera gånger.

På ytan låter ju det som ett mycket tilltalande argument. Men sparkar man lite på däcken så faller konstruktionen ihop. Det finns flera skäl till att deflation faktiskt är något att vara orolig över:

Början på problemet är att när aktörer i ekonomin förväntar sig fallande priser blir de mindre villiga att spendera, och framför allt mindre villiga att investera. Varför? Jo, delvis för när priserna sjunker blir det i praktiken en positiv investering att bara sitta på sina pengar. Det gör att färre konsumerar eller investerar ”på riktigt”. Det kan ju låta märkligt, men anledningen till det är egentligen bara sin egen baksida: det blir dyrare att låna.

Exempelvis: Om man lånar 1000 kronor på ett år (vi kan bortse från räntan) och det inte är några förändringar i penningvärdet så betalar man tillbaka 1000 kronor efter ett år. Om det är tio procents inflation så betalar man tillbaka 900 kronor, men är det tio procents deflation kommer återbetalningen att kosta 1100 kronor. Ökade lånekostnader i kombination med att värdet att bara sitta på pengar ökar leder till minskade investeringar och minskad generell efterfrågan i ekonomin.

Men det drabbar också vanligt folk, eftersom de dyrare lånen tränger undan övrig privatkonsumtion hos dem som redan lånat. Man kan ju tro att detta ska jämna ut sig rent samhällsekonomiskt eftersom fordringsägarna bör uppleva en motsvarande vinst, men som Fischer slagit fast för ett bra tag sedan kommer låntagare att behöva minska övriga delar av sin konsumtion när deras lånebörda ökar men lånegivarna (bankerna) kommer inte spendera den motsvarande summan. Den ökade skuldbördan skapar dessutom en ond cirkel, där minskade utgifter på grund av stigande realskulder leder till ytterligare deflation som leder till ännu mindre konsumtion och så snurrar det vidare. I slutändan leder det till en mycket tung recession.

Slutligen så erkänner nog de flesta att löner är trögrörliga nedåt och jag är en av dem. Men att de är trögrörliga betyder faktiskt inte att de är skrivna i sten. I en deflationsdrabbad ekonomi där mycket låg efterfrågan slutligen leder till en extrem arbetslöshet så kommer detta ta med sig priset på arbete (lön) ned i fallet – se bara på Grekland, Lettland och snart kanske Spanien.

Nej, inget av detta slår omedelbart till med den deflation som Sverige befinner sig på (och EU är på väg mot) i dagsläget. Men om detta tillåts att fortsätta så kan det vara skadligt också med en inflation som dansar på 0-sträcket: om den är lägre än låntagare förväntade sig, och därmed lämnar dem med en ökad skuldbörda som ger en minskad efterfrågan slutligen leder till arbetslöshet samt press nedåt på lönerna. Så  är i allra högsta grad något att oroa sig för och ett tecken på att samhällsekonomin inte mår bra.

(OBS! Detta är alltså en kort sammanfattning. Finns förstås många fler nackdelar som förlust i statens inkomster, handlingsförlamande av penningpolitiken, signaler på att lönerna stannat av osv. – men ett blogginlägg ska ju vara läsbart också!)