Bort med karensdagen – börja med skola, vård och omsorg

Idag har jag och Vänsterpartiet lagt en motion till Umeå Kommunfullmäktige om att ta bort karensdagen för anställda inom skola, vård och omsorg. Avskaffad karensdag är ett krav som drivs av Vänsterpartiet nationellt och som ett antal LO-förbund står bakom.

Karensdagen gör att anställda med små ekonomiska marginaler undviker att stanna hemma vid förkylning och lättare sjukdomar. Det blir en klassfråga om man går sjuk till jobbet eller stannar hemma och det drabbar främst kvinnor i offentlig sektor. När anställda går sjuka till sina arbetsplatser blir sjukdomsutbrotten mer omfattande, vilket drabbar barnen i förskolan, eleverna på skolan och fritids, vårdtagare och äldre inom omsorgen. Därför är det rimligt att anställda som i sitt arbete jobbar nära människor och därav löper väsentligt större risk att insjukna genom sitt jobb, får rätt till sjuklön från dag ett. Lättast görs detta genom att kommunen skriver lokala avtal med sina fackliga motparter inom förskola, skola, funktionshinder och äldreomsorg.

Detta är en reform som i stort också redan är finansierad. Kommunen har ju redan budgeterat för anställdas löner och de vikarier som i dagsläget rings kommer fortsätta behöva ringas in – oavsett om de sjukskrivna får sjuklön från dag ett eller två. Däremot kommer det löneavdrag som kommunen gör på de anställdas löner vid sjukdom (och som möjligtvis används för att delvis finansiera vikariekostnaderna?) att minska. Det är ett pris som kommunen som arbetsgivare får lov att ta. Är man anställd i ett yrke som till sin karaktär går ut på att man jobbar nära människor, och i och med det löper större risk att insjukna genom sitt jobb, så ska man ha rätt till sjuklön från första dagen.

Här är en kortare intervju med mig i Folkbladet i den här frågan.

Ett Tjernobyl per dag

På SVT kunde man i veckan läsa att 4000 kineser dör av förorenad luft – varje dag. Visst, det är hittills endast en studie i ett svårforskat ämne. Men det innebär i praktiken att förbränningen av kol är ett av de största hoten mot människors liv och miljö. Alla som säger sig känna oro för ”klimatet” bör ha klart för sig att kolkraft i Kina är ett enormt miljöproblem.

Siffror på den kinesiska energisektorn visar att sol, vind, vatten och kärnenergi tillsammans står för 1 420 TWh producerad el – och detta efter ett extra regnigt år som varit trevligt för vattenkraften. Samtidig som fossilenergin som nästan helt baseras på kolkraft, uppgår till 4 080 TWh. 3/4 av energiproduktionen är alltså fossil, mestadels bestående av kolkraft.

De som i dagarna ryggmärgsmässigt förfasas av att Japan drar igång kärnkraftsproduktion igen – eller att Finländarna bygger eget kärnkraftverk, bör ha klart för sig vad de reella alternativen många gånger innebär. Och i 9,5 fall av 10 är det inte vindsnurror och solpaneler.

I Vänsterpartiet pågår sedan 2013 ett arbete för att ta fram ett så kallat EKO-EKO dokument som ska ta fram analyser och förslag för hur ”social välfärd och global rättvisa kan uppnås inom ramen för ekologiskt hållbara gränser”. Det lite töntiga namnet åt sidan, så sitter i arbetsgruppen för detta projekt bland annat Mikael von Knorring. Han har ett flertal gånger skrivit om hur valet inte står mellan kärnkraft å ena sidan, och vindkraft/solkraft å andra sidan. Utan den samhällspolitiska utmaningen från sann miljöpolitisk synpunkt handlar främst om att fasa bort de energislag som är mest skadliga för människor och miljö, dvs kolkraften. Skillnaderna i koldioxidutsläpp mellan energislagen illustreras tydligt av det här diagrammet:

 Det vore fördelaktigt om miljödebatten om energiproduktionen oftare fördes utifrån denna enkla insikt. Det hedrar det miljöpolitiska arbetet mer än att rutinmässigt fäkta väderkvarnar i kärnkraftsfrågan. För en sann klimatlinje bör ju utgå från att klimatet alltid ska gå först, och då ska ju kolkraften först ut genom dörren.

Lågprispressen kostar skjortan 

I allt fler branscher dyker olika former av snabbt växande lågprisföretag upp. Det handlar om bolag som Ryanair eller Norwegian i flygbranschen, Uberpop i taxinäringen eller “för billiga” byggfirmor i byggbranschen. Och det är den smartaste blåsningen av arbetarklassen som kapitalet gjort i modern tid.

Lågprisföretagen omfamnas ofta av vanligt folk: De producerar ju samma tjänst/produkt som de traditionella bolagen, men till ett mycket lägre pris. Något som passar arbetarklassens plånböcker bra och uppskattas av många – innan man själv hamnar under foten på den här mekanismen. För plötsligt når lågpristrenden även ens eget jobb.

Det är en negativ spiral, där även de mer traditionella bolagen anpassar sig till konkurrensen för att överleva, sådan är ju marknadslogiken. Taxibranschen står och stampar med oanständiga grundlöner och trafikfarliga provisionssystem. Byggfirmorna anlitar lågavlönad utländsk arbetskraft som lönekonkurrerar ut ordinarie arbetskraft. SAS skär i löner och försämrar arbetsvillkor för att få ned priserna. Och där står vi arbetare med långnäsa – och massor av alldeles “för billiga” produkter och tjänster.

Den nedåtgående spiralen blir ett race mot botten, där gruppen av lågavlönade på sikt växer och alltjämt förstärker efterfrågan på lågprisvaror och tjänster. På sikt skapar det en grå ekonomi, där man helt lagligt pressar ned arbetsvillkor och löner för breda löntagargrupper. Inte allt för sällan myglas det också med skatter och sociala avgifter. ”Falafel”-syndromet i Malmö symboliserar detta: En lågpriskultur med en svart baksida, där de extremt låga priserna är en följd av en utbredd svart ekonomi, som också göder den organiserade brottsligheten. Värst slår sedan den organiserade brottsligheten mot de områden där lågavlönade bor – låglönesektorn och den gråa ekonomin kommer alltså tillbaka och biter arbetarklassen i svansen.

I de mest långtgående fallen tar staten även indirekt över löneansvaret från lågprisbranschen. Med löner så låga så de inte ens i teorin går att försörja sig på, blir det så småningom staten som ska betala ut det som Walmart och McDonald’s egentligen borde betala i löner. ”Foodstamps” och ”nutrition programs” blir mellanskillnaden som fattas för att få en anständig lön, för att låna exempel ur den amerikanska verkligheten. Samtidigt blir den som då vill höja lönerna, och därmed priserna, de egnas (dvs, de lågbetalda arbetarnas) fiende. För vem vill frivilligt betala mer för något, om ens egen inkomst förblir mer eller mindre densamma?

Den här texten är inte avsedd att moralisera över människors konsumtionsvanor. Jag flyger exempelvis själv med Norwegian ibland, sådan är ju verkligheten för många människor på vanliga jobb med vanliga löner. Men det är inte heller ett alternativ att luta sig tillbaka och bara konstatera att kapitalismen suger. Problemet sitter, som jag ser det, i produktionsledet. På många av de här jobben är det avgörande att arbetare tillsammans kan flytta fram positionerna för bättre löner och arbetsvillkor – särskilt på lågprisarbetsplatserna.

Men det är lika viktigt att den moderna arbetarrörelsen vågar använda staten mer offensivt för att upprätthålla ordningen på en reglerad arbetsmarknad. Arbetarrörelsen har ju skapat ordning ur liknande kaos förr, men det krävde djärva och okonventionella åtgärder. Det kommer det göra nu också. De politiska åtgärder som förespråkas inom den breda vänstern om kollektivavtal för utländsk arbetskraft, vita-jobb modeller och huvudentreprenörsansvar är förstås bra. Men de är långt ifrån tillräckliga och heltäckande. Det behövs ännu mer djupgående initiativ för att bryta med utvecklingen mot en låglönemarknad. För i slutändan kostar den skjortan.

Sluta svälja Donald Trump

Nästa år är det presidentval i USA, och redan nu positionerar sig kandidaterna i bägge partierna. Det gör nästan ont att se hur progressiv media i USA sväljer lockbetet att finansmogulen Donald Trump nu säger sig kandidera till att bli  republikanernas presidentkandidat. Han säger nedsättande saker om mexikanska invandrare. Han tycker att partikollegan Rick Perry ska krävas på ett IQ-test innan han får delta i primärvalsdebatterna. Och att John McCain minsann inte är en krigshjälte.

De liberala journalisterna kan knappt hålla sig från tangentbordet. Trump är ju en republikan precis som de progressiva vill ha honom: korkad, oförskämd och vulgär. Med det ena galna uttalandet efter det andra så förflyttas fokus från Jeb Bush – som ju faktiskt kommer bli republikernas presidentkandidat – till clownen Trump. Ett slags republikanskt PR-knep, ett ”good cop, bad coop”-spel som syftar till att skydda Bush från granskning inför valrörelsen medan Hillary Clinton får sin beskärda del. Dessutom får ju Trump vilken Bush som helst att se ut som en ”mittenkandidat”. Tråkigt att media sväljer betet med hull och hår.

Borgerlighetens nya låglönelinje i Almedalen

Kan väl villigt erkänna att jag inte haft mer än ett halvt öra i Almedalen i år heller. Men det räcker för att notera hur den svenska borgerligheten nu verkar övergå i ett mer öppet angrepp på lönerna och arbetsrätten. Den tidigare Alliansregeringen hade ett mer diskret arbetssätt för att trycka tillbaka arbetsvillkoren och lönerna: högre avgifter till A-kassan, jobbskatteavdrag och ett antal regeländringar i LAS – kryddat med okontrollerad arbetskraftsinvandring och tunga skattesubventioner till lågelönebranscher. Men huvudfrågan om anställningstryggheten i LAS och lönerna vågade man trots alt inte ta i då, något som bland annat Anders Borg varit kritisk mot i efterhand.

Men nu verkar det stå klart att den svenska borgerligheten framöver är redo för ett rakare angreppssätt. Hittills har Annie Lööf (C) aviserat låglöneambitioner med ”Det är egentligen enkel matematik: ska vi klara konkurrensen med andra länder, dra nytta av digitaliseringen och automatiseringen – då måste de jobb som kräver att människor utför dem helt enkelt kosta mindre”.

Visserligen inget nytt från Annie Lööf som redan tidigare deklarerat att ingångslönerna bör sänkas upp till 25%. Ebba Bush Thor (KD) följde med att kräva direkt uppluckring av LAS, något som även Centerpartiet och Folkpartiet hejat på sedan tidigare. Idag följde Anna Kinberg Batra (M) efter i sitt tal med att attackera ”lönekostnaderna” – nu med argumentet om att ”det nya utanförskapet” ska motverkas genom att ytterligare sänka de lägsta lönerna.

Det är en anmärkningsvärt uppriktig offensiv från svensk borgerlighet som nu öppet talar om hur de vill sänka lönerna för de lägst betalda för att skapa en ännu större låglönemarknad i Sverige. Och då är anmärkningsvärt bara förnamnet.

Sverige i tiden

Nationaldag idag, en dag som verkar avsatt för att diverse tyckare ska kunna frustreras över att vi inte är lika ivriga flaggviftare som andra länder. I år har nationaldagen också blivit offer för en ”tacksamhets-debatt” som börjar med att Aftonbladet upplät plats för Somar Al Nahers undermåliga krönika, ”Jag vill ha en ursäkt och inte en cermoni”, på sin ledarsida. En mycket märklig text vars budskap är att Sverige borde ge alla nya medborgare en ursäkt i stället för en ceremoni på nationaldagen.

Al Nahers text fick sedan ett väldigt hårt facebook-svar av vice-talman(!) Tobias Billström där han tycker att hon ska ”visa lite tacksamhet”. Och där var (twitter)stormen igång. I ett mer sansat blogginlägg skriver Mohamed Omar hur Al Nahers ”fräckhet saknar gränser”. Malin Wigen på klickjagande Nyheter24 fortsätter cirkusen med att Du gamla, du fria egentligen är ett hån mot alla som vill men inte får leva och dö i Norden. Det är inte svårt att slås av vilket brutalt underbetyg till hela samhällsdebatten det är när diskussionen förs på denna nivå.

Tycker alla skända-flaggan-inlägg som man lite för ofta ser på sociala medier denna dag är ganska töntiga – och ja, Al Nahers ledartext kvalar definitivt in här. Inom nationalstatens ramar har arbetarklassen i olika länder tillkämpat sig och befäst rättigheter och flyttat fram sina positioner. En huvudanledning till att borgerligheten och näringslivet försöker klättra ur nationsramarna och ut i globaliseringen, är just för att kunna trycka tillbaka arbetarrörelsens framsteg i sina hemländer. Sven Linderot sägs en gång ha sagt att ”man kan älska Sverige utan att älska enskilda banken”. Det är snarare positivt att äga en icke-etniskt grundad nationell gemenskap med de människor man delar land med, en känsla av gemensamt ansvar och samhörighet. Något som ju faktiskt är helt avgörande för välfärdsstatens funktion och alla projekt där utöver. Den gängse bilden är dock dessvärre att ju mer vänster man är, ju mer är man emot nationalkänslor, stater och nationsgränser och ju mer höger man är, ju mer positiv är man till samma saker. Det må visserligen spegla samtiden någorlunda. Men det är ideologiskt inkorrekt och är en analys som spelar helt andra krafter i händerna.

Jag som själv har föräldrar som invandrat till Sverige, har såldes också en personlig hållning i de här frågorna. Självklart är jag, precis som många andra svenskar, glad över att just Sverige är mitt hemland. Man skulle kunna säga att jag älskar Sverige. Mina föräldrar fick asyl och uppehållstillstånd i Sverige i början av 90-talet. Det var fint gjort, bra jobbat av svenska staten – man blir stolt eftersom det symboliserar en fin sak med vårt land. Men lika stort och betydelsefullt som att uppskatta det föregående, är det att se på framtiden som jämlika samhällsmedborgare, på lika villkor. Och jämlikar bör inte kräva tacksamhet av varandra i efterhand.

Jämna ut spelplanen på arbetsmarknaden

Ofta brukar man få höra att det är parterna på arbetsmarknaden – fackföreningar och arbetsgivare – som ska göra upp om löner, arbetstider och anställningsvillkor. Det är förstås sant. Men det är politiken som sätter spelplanen för relationen mellan fackföreningar och arbetsgivare genom att stifta lagar. Den spelplanen har allt för länge tippats till arbetsgivarnas fördel. Det vill vi i Vänsterpartiet ändra på.

Det skriver jag och Vänsterpartiets Arbetsmarknadspolitiska talesperson, Ali Esbati, om i gårdagens Folkblad. Läs gärna det.

Som fackligt förtroendevald möter jag nämligen detta ofta. Vi är många som vaggas in i en trygg uppfattning om den svenska arbetsmarknaden som baserad på två jämlika parter på arbetsmarknaden: fackföreningar och arbetsgivaren. Det är i grund och botten en felaktig uppfattning av verkligheten. Maktförhållandet är snarare 5% till fackförbunden mot 95% för arbetsgivarna. Visst har arbetsgivare i Sverige väldigt långtgående förhandlingsskyldigheter och liknande som inte finns i andra länder – det säkras i bland annat Lagen om Medbestämmande i arbetslivet (mer känd som MBL). Men i slutändan är det ändå arbetsgivaren som äger nästan varje fråga och har sista ordet.

Här har en socialistisk arbetsmarknadspolitik en så viktig roll att spela. Det handlar om att skapa så goda förutsättningar så möjligt för arbetarna att flytta fram positionerna på arbetsmarknaden mot schyssta löner och ordentliga arbetsvillkor. Bara så kan man på sikt skapa förutsättningar för arbetande människor att stegvis kunna ta demokratiskt kommando på sina arbetsplatser, i sitt arbetsliv och det värde som man skapar där.