Jag kommer ta en liten paus i mitt bloggande. Jag hoppas på att vara tillbaka till våren!
Vill du fortsätta följa mig under tiden får du gärna bli vän med mig på Facebook eller följa mig på Twitter @arijankan.
Vill du kontakta mig går det förstås fortfarande jättebra mejla på: arijankan@yahoo.se, jag läser min mejl dagligen. Vi ses snart igen!
Igår kom jag hem igen efter en riktigt bra helg med Peace Works styrelse. På vägen hem köpte jag (och läste ut) reportage-boken ”I väntan på Talibanerna” och det ångrar jag inte. Den är skriven av den frilansande journalisten Jesper Hour som rest runt i Afghanistan.
Under sina resor möter han terrorister, skolflickor, ”heliga män”, poeter, feminister, kommunister, opiumbönder och allehanda fifflare. Inte för att tycka till utan för att återberätta, att rapportera om situationen i landet. Bristen på tvärsäkerhet och proffstyckande är befriande och närvarokänslan är hög genom hela boken. Helt klart godkänd författarinsats och väldigt intressant bok att läsa!
Den är ytterligare ett vittnesbörd om det alltmer meningslösa i NATOs krig i Afghanistan. Jag är ju av åsikten att Sverige genast bör ta hem sina soldater från Afghanistan och istället investera tid, energi och pengar på bistånd och utvecklingsarbete istället. Den här boken har definitivt stärkt mig i den övertygelsen. Något jag förövrigt skrivit om i mitt korta debattinlägg ”Afghanistan har blivit NATOs Vietnam” i Dagens Konflikt för några år sedan. Läs gärna även det!
På vägen hem från Stockholm läste jag också något annat intressant. Borgerlig media har ju många gånger varit duktiga på att framställa Venezuela som ett land på gränsen mellan demokrati och diktatur. Målat upp Chavéz som en tokig gubbe. Jag tycker det är synd, eftersom man förminskar det politiska samtalet genom att göra så. Senaste året har Latinamerikas vänsterregeringar varit oerhört ekonomiskt och socialt framgångsrika.
Oavsett vad man tycker om det är det så det ligger till och det är i så fall utifrån det debatten om Venezuela ska föras. Visst är det så att allt som görs av Venezuela inte automatiskt är ”rätt och riktigt”. Det måste man kunna ha självdistans nog att se och ifrågasätta – kanske speciellt ur ett vänsterperspektiv. Men debatten måste fortfarande kunna förhålla sig till verkligheten. Därför är Jon Wemans artikel om just Venezuela i Aftonbladet Kultur så läsvärd. Du hittar den HÄR.
Idag har jag jobbat och efter jobbet har jag stressat hem, tryckt i mig lite mat och nu sitter jag på nattåget till Stockholm. Där ska jag bland annat delta i Peace Works styrelsemöte.
Peace Works är en fredsorganisation som arbetar mycket med internationella utbyten och fredsutbildningar och det känns väldigt kul att fått förtroendet att sitta i styrelsen. Speciellt för i år är att Peace Works fokuserar på ett projekt i Colombia för att öka unga människors inflytande i samhället. Det känns väldigt spännande att se hur det kommer att utvecklas.
Helgens varma tankar går till dem fina resenärer som idag på jobbet berättade att de kände igen mig och brukade läsa min blogg. Tack för dem fina orden, hörrni. Det betyder väldigt mycket för mig. Jag hoppas ni läser detta också! :-)
Idag var det alltså partiledardebatt i riksdagen. Jonas Sjöstedt representerade Vänsterpartiet i riksdagens talarstol och jag tycker han i stora drag gjorde det bra. Politik för jobb, en modern skola och en välfärd fri från vinstintressen är centrala och viktiga delar i Vänsterpolitiken som vi vill föra.
Men jag saknade fokus jämställdheten. Både från Vänsterpartiet men även från de andra partierna. Rättvisa löner, sex timmars arbetsdag och en individualiserad föräldraförsäkring är tre tydliga exempel på betydande och avgörande reformer med politiska sprängkraft för ett samhällssystem som i dag inte håller måttet i jämställdhet. Alla partier som skrivit in feminismen i sina partiprogram har ett ansvar, således också Vänsterpartiet.
För min egen del har det varit en ganska lång dag. Jag började jobbet 05:25 imorse. Förutom att jobba har jag också hunnit med att bli intervjuad och fotat för ett personporträtt. Det var väldigt trevligt! :-)
Dessutom så hade vi i Ung Vänster Västerbotten, där jag är ordförande, ett Distriktsstyrelsemöte. Vi pratade mycket om ekonomiska frågor men även framtida strategier i Västerbotten, om vilka frågor vi ska lyfta och på vilka orter vi har kapacitet att satsa tid och energi. Mer om detta framöver!
Jag tänkte börja denna vecka där den förra slutade – alltså där Alfred Nobels fredspris gick till Europeiska Unionen. Inte ens norrmännen själva verkar ta kommittén på allvar: Familjen Nobels officella talesperson, Michael Nobel fördömer öppet den norska Nobelkommitténs beslut att ge priset till EU som han inte alls ser som särskilt fredsskapande. Norska ”Nei till EU”-kampanjen fick hundratals nya medlemmar de första timmarna efter det att EU utsågs till årets mottagare av Nobels fredspris.Till råga av allt är Nobelkommiténs ordförande, Thorbjørn Jagland även generalsekreterare för Europarådet sedan 2009. Alltså bör han anses kraftig jävig i situationen.
I grunden är utnämningen av EU helt absurd. Först och främst är ju EU:s förtjänster i frågan om världsfred är högst tveksamma enligt mig. Men det märkligaste måste väl ändå vara att samtidigt som det sker massdemonstrationer mot just EU runt om i Europa, människor tårgasbesprutas, EMU:s liberala finnanspolitik håller på att köra stora delar av kontinenten i botten och tar ifrån länder sitt legitima självstyre då människors levnadsvillkor försämras, flyktingar behandlas och utvisas hänsynslöst, det upprustas till en gemensam armé inom unionen och EU är delaktiga i en internationell handelspolitik, jordbrukspolitik, och fiskepolitik som skapar konflikthärdar, gigantiska miljöproblem och folkfördrivning – så får man ett fredspris.
Kanske är det precis som en av mina facebook-vänner kommenterade: ”Motiveringen: För dom är i en kris och behöver uppmuntran”. Nu är det väl inte mer än rätt att Euron får ekonomipriset?
I Söndags var det som vissa känner till, partiledardebatt i Agenda. Jag tycker förstås att Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt var bäst i debatten. Men något man som vanligt också stötte på var den borgerliga regeringens tveksamma förhållningssätt till fakta och kunskap.
Faktum är det många av de borgerliga partierna gjort det till ett systematiskt debattknep att komma med direkta osanningar. Jag är medveten om att det är en väldigt grov anklagelse – men jag vågar säga detta, eftersom jag har belägg för att det faktiskt är så det ser ut. Det är bara att titta på vad Alliansens företrädare säger och sedan kolla på den fakta och kunskap som finns. Då märker man att det som sägs inte riktigt ”klickar” med hur det faktiskt ser ut.
Detta är förstås ett stort demokratiskt problem, eftersom väljarna inte får en schysst debatt om de politiska visioner, idéer och beslut som i slutändan berör dem. Detta uppmärksammades redan i valrörelsen 2010.
I Söndagens partiledardebatt var det alltså dags igen. Bloggen Alliansfritt Sverige har dock sammanställt är väldigt bra lista, med de borgerliga partiledarnas påståenden, faktafel och de allmänt aparta inlägg. Och källor till hur det egentligen ser ut i verkligheten.
Fredrik Reinfeldts (M) påståenden:
Göran Hägglunds (KD) påståenden:
Annie Lööfs (C) påståenden:
Igår fick Umeå motta hederspris som en av Sveriges absolut bästa idrottskommuner 2012. Otroligt välförtjänt för Umeå som länge arbetat aktivt med idrott och hälsa. Allt från regelbundna hälsoveckor i skolan, utbyggnad av träningshallar och friidrottsarenor till medlemsföretaget IKSU (Idrottsklubben Studenterna Umeå) som driver nordens största sportcenter här i stan.
Sedan är det kanske än så länge svårt för Umeå att tävla med kommuner som Solna som bygger en arena för flera miljoner tillsammans med Stockholms län. Men det visar att ett folkligt hälsoarbete kan vara nog så värdefullt och det är därför jag är glad att Umeås arbete uppmärksammas.
Det är viktigt att det finns en tanke och samhällsvision kring människors hälsa. I Sverige har det dels länge funnits en tradition av att staten satsar på folkhälsan. Det har gjort att det kostar 200 spänn att spela i ett fotbollslag i grundskolan, att idrottsföreningar är skattebefriade och att alla kan hyra en idrottshall eller låna en fotbollsplan för dem är allmänna. Det har inte bara gjort Sverige till en framgångsrik idrottsnation på tävlingsnivå utan också möjliggjort för vanliga människor att vara hälsosamma och idrotta.
Därför är det synd att både Moderater och Socialdemokrater dem senaste 20 åren gjort nedskärningar och nedprioriteringar på idrottsområdet. I borgerligt styrda Stockholm höll majoriteten på att så kraftigt skära ned på idrottsstödet till idrotten, så att idrottsföreningarna skulle blivit tvungna att chock-höja medlemsavgifterna för att ha råd med verksamheten. Men höjda avgifter stänger ute många och då blir idrotten blir inte längre allmän på lika villkor. Som tur är lyckades man tillslut stoppa förslaget. Men i budgeten inför nästa år får idrottsrörelsen inga extrapengar alls av regeringen.
”Vi har alltid varit försiktiga med att begära mer pengar, men nu är det nödvändigt. Både föreningar och förbund drabbas av ökade kostnader och om stödet inte hänger med kommer det att innebära ett minskat stöd till både elitidrotten och föreningarnas barn- och ungdomsverksamhet”, säger Riksidrottsförbundets ordförande Karin Mattsson Weijber.
Samtidigt har idrottsrörelsen större utmaningar än höjda avgifter och nedskärningar. Idrottande tjejer får många gånger sämre träningstider, sämre planer, hallar och omklädningsrum, sämre föreningsekonomi än idrottande killar. Människor med funktionshinder har inte samma möjligheter till idrott som många andra.Fortfarande är segregeringen idrotter emellan mycket stor. Allt för tidiga sk. ”elitsatsningar” stänger ute många.
I sina bästa stunder är idrotten förenande. När man idrottar spelar det ingen roll vilken kön man har, var man kommer ifrån, vilken språk man talar bäst eller hur mycket ens föräldrar tjänar. Idén om att på planen är alla lika är något som tilltalar många människor. Därför ska folkhälsoarbetet utvecklas, inte avvecklas. Folkhälsosatsningar är ett bra och viktigt samhällsarbete som vi bör ta till vara på, investera i och utveckla.
Ibland får man ett hederspris för att våga investera i idrotten. Det är förstås bra. Men det bästa är att man får en arena där alla människor kan mötas, där fler får utvecklas, känna gemenskap, arbeta som ett lag och våga ta plats. Och dessutom en hälsosammare befolkning som mår bättre.
