Verkligheten – Moderaterna 1-0

I år var det dags igen. 2007, 2008, 2009, 2010 och nu 2011.

Inkomstklyftorna ökar  i Sverige. Regeringens egen budget räknar med det, SCB säger det och OECD slår fast det – kvar är bara Moderaterna som blundar för fakta.

Man kan förstås skriva spaltmeter om varför det då är dåligt med stora ekonomiska klyftor. Men idag nöjer jag mig med att lyfta fram det faktum att i samhällen där klasskillnaderna är små är bland annat studieresultaten bättre, sjukskrivningarna färre, kriminaliteten lägre och medellivslängden längre än i samhällen med stora klasskillnader.

Två ledande socioekonomiska forskare, Kate Picket och Richard Wilkinsson redovisar dessa fakta och mycket annan spännande kunskap i sin bok ”Jämlikhetsanden”. Ett hett boktips som inte bara visar att vänsterns idéer om jämlikhet, rättvisa och jämställdhet inte bara är moraliskt rättfärdigade, utan också rent vetenskapligt är det rätta verktyget för att faktiskt bygga ett bättre samhälle.

IMF: Låga löner skadar ekonomin

IMF, International Monetary Found (Internationella valutafonden) är en i grunden marknadsliberal institution och är på senare tid mest känd för att pressa fattiga U-länder på pengar, tvinga igenom nedskärningar och privatiseringar i de länder där det lånas pengar, och vara odemokratiskt styrd. I IMF har inte varje land en röst, utan istället är det hur stora ekonomiska bidrag ett land ger, som avgör antal röster. G7-länderna har därför tillsammans ungefär hälften av rösterna, medan de centralamerikanska länderna har mindre än två procent. Läs mer detta här och här.

Men även av IMF kan man få hjälp och stöd ibland. Förra året kom en rapport från just IMF, där det kommits fram till att låga löner inte är bra för ekonomin. Tvärt om, så kan låga löner bidra till att skapa och förvärra en ekonomisk kris. Det går att se rent historiskt. Stora kriser har alltid föregåtts av ökade inkomstklyftor där lönerna för det stora flertalet pressas nedåt samtidigt en liten grupp blir mycket rikare på majoritetens bekostnad. När lönen är för låg leder det till att allt fler tar lån, vilket faktiskt gör att ekonomin går bättre – till en början. För på lång sikt så växer lånen och fler blir överskuldsatta. Till slut kraschar ekonomin. Detta var det som hände i början av den mytomspunna finanskrisen 2009. Hela IMF-rapporten finns att hitta här.

Nu kan man ju tycka att Svenskt Näringslivs eviga tjat om sänkta löner, sämre villkor, mer privatiseringar och lägre skatter borde falla platt. Men det ständigt lika irriterande kunskapsföraktet har förstås inte ebbat av på grund av denna faktakur. Tvärt om så har avtalsrörelsen på många håll redan börjat och en av huvudfrågorna kommer troligtvis att bli just lägstalönerna. Arbetsköparsidan har gått ut starkt med att man inte vill se höjda lägstalöner. I ett utspel från i våras gick Almegas vd Jonas Milton så långt att han kom med ett förslag på frysta lägstalöner i tio år.

Vilken värld och verklighet Jonas Milton lever i vet jag inte, men att han gör sig rik på att bemanningsbranschen utnyttjar många unga till usla villkor och låga löner är ett faktum. Det finns ingen statistik och fakta som visar att låga löner skulle leda till att fler anställs – eller allt människors köpkraft (förmåga att efterfråga produkter stärks) – utan all seriös fakta pekar tvärt om åt andra hållet. Och nu säger till och med IMF det.

Privatisering och konkurrensutsättning ineffektivt

Den borgerliga tankesmedjan Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) släpper forskningsantologin Konkurrensens konsekvenser – vad händer med svensk välfärd?”Studien går igenom statistik och forskning på samtliga stora välfärdsområden: Förskolan, skolan, individ- och familjeomsorgen, hälso- och sjukvården, arbetsmarknadspolitiken samt insatser för äldre och funktionshindrade.

Där konstateras det som den svenska vänstern sagt i årtionden.

”Vår övergripande slutsats är att det råder en anmärkningsvärd brist på vetenskapligt baserad kunskap om effekterna av konkurrens i välfärdssektorn. Utifrån befintliga studier kan vi inte hitta några vetenskapliga belägg för att de högt ställda förhoppningarna om att ökad konkurrens skulle leda till förbättringar av välfärden har infriats.”

Den som vill kan läsa hela rapporten här. Det finns mycket att säga om borgerlighetens faktaimmunitet i privatiseringsfrågor. Men när rapporten ovan skulle redovisas idag utspelade sig ett mycket tydligt scenario. Privatiseringarnas vänner avvisar fakta och forskning när det inte passar dem. Från bloggen Storstad:

”Centerpartiets Anders W Jonsson skickar ut ett pressmeddelande där slutsatsen är att regeringen vet bättre än forskarna i SNS-rapporten.

Svenskt Näringslivs Urban Bäckström kallar rapporten för bedrövlig och anklagar rapportförfattarna för att i avslutningen dra slutsatser som inte har stöd i bokens kapitel (han räknar upp ett antal exempel på detta. Jag som läst rapporten översiktligt känner igen de flesta från bokens kapitel, inte bara slutsatserna). Bäckström avslutar med att skriva att han ”själv sett exempel på hur väl fungerande verksamheter bidrar till att utveckla välfärden.

Vårdföretagarna är också kritiska till rapporten, bland annat eftersom ”av de 20 vårdcentraler som får högst sammanlagt betyg är 17 privat drivna”. Pressmeddelandet avslutas med ett betryggande ”Till skillnad från SNS-forskarna är vi säkra på att konkurrensen driver fram kvalitet”.

Den borgerliga majoriteten i Stockholms läns landsting skriver att ”avsaknaden av vetenskapliga studier naturligtvis inte betyder avsaknaden av positiva effekter” samt att de själva har övervägande positiva erfarenheter av privatiseringen.

Anders Borg ”är övertygad om att mer av konkurrens ger större kostnadseffektivitet.”

Gunnar Hökmark skriver om planekonomi, von oben-perspektiv och raljerar i allmänhet.

Återkommande tema alltså: forskningen har fel eftersom jag själv har en positiv erfarenhet.

Det är inte utan att det känns lite obehagligt, denna kompakta ovilja att ta till sig forskningsresultat som inte stämmer helt överens med den egna ideologiska övertygelsen. Särskilt obehagligt blir det när Peje Emilsson börjar ropa på att SNS ska korrigera vad han menar är felaktigheter, det vill säga: rätta till forskningen så att den bättre passar Peje Emilssons smak.”