Brexit och vägen framåt

Jag är så gott som odelat positiv till resultatet i fredagens folkomröstning i Storbritannien. Jag tycker om det utifrån två grundsatser:

1. Det stärker det nationella självbestämmandet i Storbritannien. Inom nationalstatens ramar har arbetarklassen i olika länder tillkämpat sig demokratiskt inflytande och flyttat fram sina positioner. Nationalstaten är den institution som åtnjuter störst folklig legitimitet. Det är den nivå där klasskampen generellt har varit som mest framgångsrik för arbetarrörelsen och där uppnådda framgångar har blivit mest varaktiga. Det är inte konstigt att storkapitalet försöker klättra ur nationsramarna och ut i globaliseringen, just för att kunna trycka tillbaka arbetarrörelsens framsteg i sina hemländer. Idag är det helt enkelt i nationalstaten det folkliga inflytandet ligger.

2. Överstatligheten – den grund EU vilar på – är principiellt felaktigt. Ståndpunkten att varje folk är tillräckligt bra för att styra sig själva, och ska ha möjlighet att forma sin egen framtid fria från andra staters överhöghet är en ide som historiskt åtnjutit stöd från socialister. Mellanstatligt samarbete blir förstås inte automatiskt alltid en enkel sak. Men det förblir min uppfattning att samarbete blir bäst när det bygger på ömsesidighet och folklig legitimitet. Ett icke-komplett, mellanstatligt och ömsesidigt, europeiskt samarbete är bättre än ett allomfattande, på tvång och överstatligt grundat sådant.

Därför är jag så nöjd med fredagens folkomröstningsresultat i Storbritannien: Det ger tillbaka Storbritannien mer nationellt självbestämmande och det försvagar det överstatliga nyliberala projektet EU. Det är visserligen inte ett ensidigt progressivt nej till EU som britterna har uttalat, men man ska inte för det förkasta eller se ner på deras ställningstagande för det. Det är återigen landsbygden och arbetarna som säger ifrån. Inte minst utifrån frågor som arbetarrörelsen egentligen ska kunna hantera: överstatlighet, migration och folkets makt över det egna landets samhällsutveckling.

Jag blir förvånad över hur vissa vänsterröster rent av nästan beklagar ett brittiskt EU-utträde. När nu den fria rörligheten slutligen provocerade britterna ut ur EU så verkar vi plötsligt anpassat vår linje om Brittiskt EU-utträde utifrån detta. Högerpopulisterna födde frågan om EU-utträde i Storbritannien, därför måste vi ogilla den. Jag önskar istället mer reflektion kring vårt eget misslyckande i att arbetarväljarna måste vända sig till högerpopulismen för att få stöd i de här frågorna från första början.

När vänstern uttalar sig i EU-frågan hanterar vi exempelvis en gemensam arbetsmarknad och den fria rörligheten som om det vore en självklarhet. Men är det en självklarhet egentligen? Rimligtvis måste friheten för rörlighet av arbetskraft och kapital bedömas efter hur de påverkar styrkeförhållandena i den nationella klasskampen. Facit efter drygt 20 års medlemskap är knappast att den fria rörligheten har bidragit till att stärka arbetstagarna. Detta märks naturligtvis extra tydligt bland traditionella klassväljare för Labourpartiet som i övervägande antal röstade för att lämna EU. Det visar dessvärre att den brittiska vänstern uppenbarligen inte känner sina väljares klassintressen lika bra som högern gör.

Dessutom är den nyfunna tveksamheten kring ett EU-utträde en linje som går i sällan skådad otakt med opinionen. När det fanns stöd för att gå med i EU på 90-talet, ja då var vi med rätta emot ett svenskt EU-medlemskap. Men när det nu börjar växa en opinion för att avsäga oss EU-medlemskapet: då ska vi plötsligt börja ompröva tidigare ställningstaganden som vi i retrospektiv fått rätt i, positionera oss tveksamma till ett utträde och närma oss en linje om EU-reformation istället. För mig är det ett obegripligt självplågeri där man förhåller sig till helt fel referenspunkter i det politiska samtalet.

Hela poängen med arbetarrörelsens alla politiska projekt har ju varit att samla vanliga människor bakom minsta gemensamma nämnare. Då har inte det centrala varit att precis alla landat i sin slutats utifrån de mest politiskt korrekta resonemangen. Utan det viktiga är var man landat. Däri ligger organiseringspotentialen. I det fackliga arbetet är detta själva grunden för att kunna samla olika människor med gemensamma klassintressen överhuvudtaget. Det bör det också vara när arbetarrörelsen plockar upp handsken, formulerar och uttalar principerna för ett progressivt EU-motstånd: Mot överstatlighet och för mellanstatligt samarbete byggt på ömsesidighet på lika villkor. Rätten för varje folk att få styra sig själva. Med en tydlig klasslinje i sakpolitiken där arbetarklassens intressen som röd tråd.

Kommentarer

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s