Mindre politik i facket, mer fackligt i politiken

Denna text publicerades ursprungligen i Vänsterpartiet Umeås medlemstidning Nejlikan, du hittar orginalet här

De fackliga frågorna är helt centrala för ett parti som vill vara socialistiskt. Det är själva nerven i vårt politiska uppdrag. Det ger politiskt existensberättigande och legitimitet samtidigt som det är på arbetsplatserna kraftmätningen mellan arbete och kapital äger rum på riktigt. Med denna insikt i det politiska bagaget kan man tänka sig att det är från facket arbetarrörelsens politiska grenar ska hämta inspiration och livskraft till sitt arbete.

Så gjorde också arbetarrörelsen tidigare. Men de senaste åren verkar det inte vara fackföreningsrörelsen som inspirerat politiken, utan tvärtom. Det är snarare politiken som genom olika kanaler har fått fackföreningsrörelsen att ändra fokus, från en kamp om gemensamma materiella intressen till en kamp om medlemmarnas åsikter. Det handlar om sådant som brukar kallas för ”värdegrundsarbete”: Man ska vara feminist, anti-SD och ha korrekta värderingar i övrigt. Men egentligen borde strömmen gå åt andra hållet.

Istället för mer politik i facken så behövs mer fackligt i politiken. Då menar jag inte bara arbetsmarknadspolitik, jag menar ”fackligt” som ett politiskt förhållningssätt. Den fackliga analysen är självständig och ska egentligen inte ta partipolitisk hänsyn. Det är inte samma sak som att vara politiskt neutral, utan det är att förhålla sig till klassen i första hand. Inför varje vägval och målkonflikt utgår den fackliga analysen från frågan: Hur påverkar det här arbetarklassen? Och maktförhållandena i klasskampen? Traditionellt fackligt arbete handlar sällan om politiska målsättningar uppifrån och ned, men kan formulera desto bättre samhällspolitiska mål nedifrån och upp.

Vi skulle behöva en ordentlig dos av detta: Mer fokus på egna klassbaserade lösningar på aktuella samhällsproblem och mindre på att inte kränka någon. Ta exempelvis hur den nya vänstern går fram med politik och retorik fokuserad på diverse “utsatta grupper”. Det är visserligen hedervärt att bry sig om människor i periferin – men det är inte klasspolitik. Det gör katolska organisationer också, det är inte progressivt i sig.

Det progressiva är att lyfta kollektivet i sin helhet – då följer de mest utsatta med. Det är inte fel att lyfta fram de som har det särskilt svårt, se bara på hur Kommunal prioriterar undersköterskor i avtalsrörelsen. De lyfts dock fram som en del av kollektivet. Men när vi i vänstern framhäver socialt utsatta människor framför breda löntagargrupper gör vi det utifrån att de ska markeras som avvikare från kollektivet. De flesta är inte funktionshindrade/HBTQ-personer/invandrare/hemlösa – just därför uppmärksammar vi dem.

Den svenska vänstern riskerar att förvandla sig själv till det västeuropeiska genomsnittet: Man finns, grovt sagt, bara för dem med kulturellt kapital och de riktigt socialt utsatta – folkflertalet söker sig någon annanstans. Så kan vi inte ha det om ambitionen är att samla en majoritet för att förändra samhället i grunden. Arbetarrörelsens politiska partier måste i större grad präglas av fackliga analyser och mindre av värderingspolitiska diskurser.

Kommentarer

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s