Kommunalkrisen handlar om förtroende

Dammet börjar lägga sig  efter alla turer med Kommunal förra veckan. Som alla drev är även detta en riktig klusterbomb: en stor smäll med massor av små smällar runt omkring. Det gör det i nästan omöjligt att skilja ut det riktigt upprörande från sådant som bara är kvällstidningsstoff.

Det är exempelvis inte fel i sig att fackförbund äger konferensanläggningar som en del av den fackliga verksamheten. Det är inte heller fel att hyra ut sina lokaler till andra när man inte använder dem. Det gör även vi i SEKO med våra konferenslokaler på Lastberget. Kommunal kan omöjligt ta ansvar för allt för vad som föregår där när man hyr ut till tredje part, särskilt för sådant som inte meddelats på förhand. Men det är faktiskt principiellt fel att driva lyxkrogar som de egna medlemmarna inte ens skulle ha råd att äta på, och ännu mer fel att i sitt uppdrag som facklig förtroendevald leva ut på denna krog och andra anläggningar i en extravagant representationskultur  – och inte sällan även på rent privata tillställningar, ibland tillsammans med arbetsgivarsidan.

Ta bara detta med att Aftonbladet med flit felläser Kommunals bokslut och säger att man ”bränt 300 miljoner av medlemmarnas pengar”. Självklart är lokalupprustning och andra typer av materiella investeringar minusposter i ett bokslut med kort avskrivningstid. Men det är de facto inte detsamma som att ”gå back” och ”bränna pengar” – helt tvärt om faktiskt. Men är det rimligt att man i Kommunal investerar i en lyxkrog istället för lokaler som på ett tydligare sett kommer fler medlemmar till del och används för den fackliga verksamheten? Där bör kritiken ligga. Den ska vara hård men rättvis

Jag kan ge ytterligare ett exempel på denna typ av klusterbombs-prägel som gör det svårt att skilja ut nyanser i skandaler: Kommunals bostäder. Få ser nog principiella problem med att de som företräder förbundet centralt får en övernattningslägenhet för att kunna fullfölja sina uppdrag. Visst, många av dessa lägenheter ligger på centrala adresser – men de har varit i fackföreningsrörelsen ägo under lång tid och kostnadsbilden har förändrats. Det som snarare är upprörande med Kommunal är att förtroendevalda och andra höjdare får en gräddfil till ibland rena lyxbostäder – ibland bostäder som man får besittningsrätt på och får fortsätta hyra även efter sitt uppdrag. Att man dessutom hyr ut dessa bostäder i ett svågerpolitiskt spel till diverse socialdemokratiska toppolitiker och andra i den egna kretsen gör det förstås bara ännu värre.

Ännu mer fel är det att lönerna för de högst förtroendevalda är mångdubbla gentemot det medlemmarna tjänar och livsstilen för tankarna till mer till en direktör än en kommunalarbetare. Ja, direkt motbjudande faktiskt – som jag skrivit om tidigare.

Och så här fortsätter det. I grund och botten handlar det om förtroende. Det är därför de tafatta jämförelserna som vissa gör i sociala medier med bankvinster och vinster i välfärden (ty det handlar om ännu större summor pengar som används fel) inte fungerar överhuvudtaget. Precis lika irriterande som relativiseringarna är förövrigt universitetsvänsterns enhälliga fördömanden av ”pampvälde”: inga nyanser, inget syfte och ingen egen koppling till riktigt fackligt arbete. Bara det traditionsenliga proffstyckandet.

Kommunalkrisen handlar inte primärt om pengar och pampar utan om förtroende. Ja, det är nästan värre att felhantera förtroende än pengar i fackföreningsrörelsen. Förtroende är helt centralt i allt fackligt arbete: utan förtroende arbetskompisar emellan och mellan medlemmar och de arbetskompisar som väljs som företrädare kan man inte hålla ihop, gadda ihop sig mot arbetsgivaren och ställa krav

När Anneli Nordström ber om ”ursäkt för vad som hänt de senaste dagarna” och lovar att återupprätta förtroendet så har hon fundamentalt missförstått vad som väcker missnöjet hos medlemmarna. Det är inte Aftonbladets granskning de är upprörda på – de är upprörda på ordningen i Kommunal. Menar man allvar med att återupprätta förtroendet bör man istället signalera att man avser att ändra kurs:

  1.  Lönerna för de högst förtroendevalda ska spegla medlemmarnas löneläge. Det är kanske den fråga som längst retat flest vanliga medlemmar i fackföreningsrörelsen – detta bör nu ändras på en gång för alla. Det är helt enkelt inte längre varken försvarbart eller hållbart med förbundsledningar på löner som ligger mångdubbelt över medlemmarnas.
  2. Grundligt omorganisera verksamheten på Metropol Palais. Att driva lyxkrog är inte facklig verksamhet och kommer inte heller fackförbundet eller medlemmarna till del. Gör något meningsfullt för det fackliga arbetet och föreningens medlemmar av lokalerna istället.
  3. Genomgång av förbundets lägenheter: vem hyr och varför. Finns det bestånd som kan släppas till bostadskön – hur stor del i så fall? Kanske till vanliga medlemmar som vill besöka Stockholm? Vilka uppdrag ska berättiga övernattningslägenhet? Kan man utveckla andra typer av boenden som kommer medlemmarna till del, exempelvis de populära fjällstugorna som alltid är fullbokade, bör inte dessa prioriteras då de är uppskattade av medlemmarna?
  4. Se över sätt att stärka medlemsinflytandet och prioritera stöttning av facklig verksamhet av arbetsplatser som saknar facklig närvaro. Det skulle inte förvåna mig om en stor del av medlemstappet på ca 5000 medlemmar sedan avslöjandena åtminstone till stor del kommer från arbetsplatser där den fackliga medvetenheten är låg och eventuella förtroendevalda upplevs frånvarande.
  5. Sluta odla synen på fackföreningen som ett ICA-kort där man ”förhandlar åt medlemmarna”. En fackförening är man tillsammans med kollegorna på jobbet – och precis som ett gymmedlemskap blir man inte starkare bara av att betala medlemsavgiften varje månad. Synen på fackligt arbete av att man är ”facket tillsammans” behöver stärkas i både teori och facklig praktik. Då blir det också svårare för enskilda medlemmar att motivera ett utträde framför att byta ut sina förtroendevalda, delta i verksamheten och föreslå konkreta förändringar i organisationen demokratisk väg.

Snart är det avtalsrörelse och vikten av att Kommunal får rätsida på detta kan inte nog betonas. Det här måste verkligen bli den där brytpunkten där det finns ett före och ett efter. Nu har förbundskassören Anders Bergström avgått och Anneli Nordström erkänt att Kommunal har problem. Men det är faktiskt bara första steget att erkänna att man har problem. Sedan finns det 11 steg kvar.

2 thoughts on “Kommunalkrisen handlar om förtroende

  1. Hamnade här av en slump. Läste några av dina texter. Du skriver bra. Jag har egentligen givit upp hoppet om vänstern men du visar på insikter och självkritik man annars aldrig ser. Vare sig hos S eller V. Därför blev jag lite förvånad och läste vidare. På vänstern röstar jag dock aldrig mer. Helt enkelt därför att den inte är någon vänster längre. Den sysslar med annat som du mycket riktigt antyder i din kritik…

    • Hej Jan,

      Tack för dina fina ord. Det betyder väldigt mycket för mig att höra. Stort tack för det och hoppas du hittar hit igen! :-)

      //Arijan

Kommentarer

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s