Efter Parisattackerna

Tankarna har varit många hos många efter de fruktansvärda händelserna i Paris. Någon beskrev det som Europas eget 11 September, och en helt felaktig beskrivning är det nog inte.

Först kom givetvis fördömandena, sorgen och oron. En liten klick var förstås där för att påpeka för folk som bytte färg på sin profilbild att de inte bryr sig tillräckligt mycket om tillräckligt mycket. Det är märkligt det där, hur vissa alltid tycks vilja se till så vanligt folk aldrig får en känsla av att de räcker till – någonsin. Men bortsett från detta var förtvivlan unison.

I släptåg kom också den debatt som alltid uppstår när det sker islamistiskt motiverade terrordåd: hur representativ är den här terrorn för islam? Vad är äkta islam respektive falsk islam? Det är ju rimligtvis en fråga bäst besvaras av de som är muslimer – det är inte jag. Men i grund och botten måste det väl ändå kunna sägas att radikal islam naturligtvis inte representerar all islam. Men likväl är det bara att konstatera att islam har problem med radikal islamism.

Jag har flera gånger funderat på att skriva en text om allt detta. Men det är svårt att veta var man ska börja – och hur man ska tänka. Jag vill väl i alla fall hävda att situationen i Mellanöstern överskuggas av tre centrala beståndsdelar:

1. De många och brutala inbördeskonflikterna, mellan olika etniska grupper och islamiska inriktningar. Många av dem har på olika sätt, både historiskt och realtid, varit understödda av väst som lämnat ett vakuum för islamister att fylla. Här slutar stora delar av vänstern sitt resonemang, men det räcker inte hela vägen som förklaringsmodell. Varför attackerades då inte en amerikansk militäranläggning istället för vanliga fransmän? Som skrivits tidigare: Muslimer i väst är uppenbart en knappt tolererad och exploaterad minoritet (svarta afrikaner är detta i än högre utsträckning och ändå sysslar de inte oftast inte med organiserade bombattentat och mord, osv). Poängen är inte att resonera om oförrätterna som sporrar terrorhandlingar är sanna eller ej. Poängen är det politiskt-ideologiska projektet radikal islamism som växer fram inte enbart är en reaktion mot väst, utan det är en självständig politisk ideologi som givetvis påverkar muslimer syn på samhällsvision och problemlösningar.

2. Motståndet mot sekularisering. Sekulariseringstanken är svag i stora delar av Mellanöstern, och stödet för ett samhälle där religionen inte är en central del av samhällsbyggnaden är litet. Sedan går förstås åsikterna isär i fråga om tolkning och tillämpning. Men det grundläggande stödet för ett sekulärt samhälle saknas i all väsentlig mening.

3. Var är reformationen av Islam? Precis som Kristendomen som världsreligion gått igenom en reformation där den konventionella inriktningen i stora drag anpassades till den västerländska demokratin, så behöver även Islam gå igenom en sådan process. De gängse tolkningarna av islam som trots allt dominerar i Mellanöstern – och då menar jag inte bara de mest radikala islamistiska om krigföring med väst – är i dagsläget svåra att förena med en liberal demokratisk modell.

Jag vill bestämt hävda att dessa saker är ett måste att ha med sig i när en bra vänsteranalys ska göras. Men var är då själva analysen? Ja, den är svårare att göra. Jag har noterat att Slavoj Zizek gör ett försök i In These Times – och han gör det riktigt bra. Han må vara en lite märklig filosof som oftast skriver lite för långt, men han har också ofta extremt värdefulla poänger – särskilt i de här frågorna. Jag tycker alla ska ta sig lite tid och läsa den. Zizek får helt enkelt ta vid där mitt blogginlägg nu slutar. Du hittar hans text här.

Kommentarer

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s