Tankar om Vänsterpartiets socialistiska strategi

Jag har läst och reflekterat över programkommissionens förslag till socialistisk strategi/strategiska huvudlinjer med anledning av den motion som bifölls på Vänsterpartiets senaste kongress om att ta fram en socialistisk strategi för 2010-talet. Här kommer några synpunkter från mig – och ja, jag är medveten att denna text främst berör oss som är medlemmar i Vänsterpartiet:

1. Skilj på strategi och att allmänt redogöra för sina åsikter. En strategi är ett mönster i en ström av ett stort antal politiska beslut och prioriteringar: Ett vägval, en riktningsbestämning, med konsekvenser att ett vägval innebär att andra vägval har uteslutits. Konkret bör tanken med en socialistisk strategi vara att den ska kunna användas av partiet i ett mellanlångt perspektiv, ca 5-10 år.

Jag upplever att programkommisionens utkast har ett helt annat upplägg, där man snarare sammanfattat så mycket som möjligt av partiprogrammet. Det har också bidragit till att utkastet har blivit på tok för långt, utan att egentligen säga särskilt mycket. Jag tycker tyvärr inte det kan sägas vara till någon väsentlig hjälp när partiet ska orientera sig i samtiden.

2. Jag anser att en socialistisk strategi för de kommande 5-10 åren särskilt borde beröra följande tre politiska områden:

a) Folkliga, breda och realistiska välfärdsreformer. Vänsterpartiet behöver hitta breda välfärdsreformer som är genomarbetade och genomförbara även på kort till medellång sikt. En sådan är kanske inte nödvändigtvis 6 timmars arbetsdag – utan kanske snarare andra sätt att försöka korta normalarbetstiden, exempelvis driva 3-3-scheman i kommuner och landsting? Mer fokus kring facklig-politiska krav för att stärka arbetsrätten och jämna ut spelplanen på arbetsmarknaden till arbetets fördel? Ett statligt bostadsprogram, likt miljonprogrammet för att konkret åtgärda den alarmerande bostadsbristen? Eller damma av vårt krav från 2006 om 200 000 fler anställda inom skola, vård och omsorg?

b) Vikten av klassammanhållning. All möjlighet till klassorganisering bygger i någon mån på nationell sammanhållning. En icke-etniskt grundad nationell gemenskap med de människor man delar land med – en känsla av gemensamt ansvar och samhörighet – är inte bara positivt, utan rentav avgörande, för välfärdsstatens funktion och alla projekt därutöver. Alla människor i Sverige har sina personliga kulturella preferenser, men en modern vänster inser också vikten av ett samhälle med en gemensam kulturell referensram. Annars är det svårt att bygga en bred klassammanhållning genom hela samhället.

c) Nationell självständighet. Frågor som berör den nationella självständigheten spänner över allt fler viktiga samhällsområden och får allt större betydelse när kapitalismen blivit global och allt fler politiska frågor på olika sätt outsourcas till EU, FN eller NATO. Människors känsla av att politiken är maktlös förstärks när beslut om gränsbevakning, migrationspolitik eller arbetsmarknaden inte längre tas av de människor som bor i landet. Det nationella självbestämmandet blir därför en förutsättning för en progressiv samhällsutveckling. Således också en viktig prinicip 2000-talets vänstern bör betona tydligare än idag.

3. I en socialistisk strategi bör rimligtvis den socialistiska klassanalysen vara det analysverktyg som används. Många frågor som i utkastet tas upp under diverse underkategorier kan oftast lika gärna härledas till klassförtryck. Och de frågor som trots allt inte går att koppla till klass är det tveksamt om de hör hemma i ett socialistiskt strategidokument. Poängen med en klassanalys är både att den rent intellektuellt är ett överlägset analysverktyg och att den ger oss ett politiskt subjekt – folkflertalet – som behövs för att flytta fram arbetarklassens positioner.

Ta exempelvis de allt mer frekventa skrivningarna om antirasism som letat sig in i diverse dokument. Rasism finns förstås i alla länder, även i Sverige. Men den individuella, och i vissa avseenden strukturella rasismen, bör inte tillskrivas större betydelse än vad den har i realiteten. Att vänsterifrån ständigt lägga tonvikten på rasismens betydelse för samhälleliga missförhållanden riskerar att skymma klassfrågan på ett destruktivt sätt. Rent konkret är det ju sällan “den strukturella rasismen” eller “rasistiska föreställningar och normer” som primärt ska bekämpas utan snarare materiellt grundade missförhållanden: Trångboddhet, arbetslöshet, låg utbildningsnivå, kriminalitet, låga löner och så vidare.

Jag tänker på de människor som statistiskt löper allra största risk att på grund av sina föräldrars ursprung och sin egen hudfärg drabbas av rasism: De som bor och lever i invandrartäta storstadsförorter. Den rasism som dessa människor ibland stöter på blir ytterligare ett hån i en underpriviligerad situation. Men situationen för människorna i fattiga stockholmsförorter skulle i princip bestå även om rasismen försvann, eftersom de lider under ett traditionellt klassförtryck. De är grovt sagt fattiga, arbetslösa, saknar rätt sociala nätverk och de kan i många fall se fram emot ett liv som väsentligt skiljer sig i negativ mening ifrån det som människor i högre samhällsklasser lever.

Det finns mycket litet politiskt värde att vänsterifrån måla upp att deras livssituation primärt beror på rasistiska vanföreställningar. En stringent vänsterpolitik ska tvärt om i praktiken erbjuda samma politik till invandrare i marginaliserade förorter som till sverigedemokratiska väljare.

One thought on “Tankar om Vänsterpartiets socialistiska strategi

Kommentarer

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s