Om Stefan Lövfen vågade vara sig själv

Att våga vara sig själv hjälper dig att våga göra saker du vill, och att säga ja och nej till saker. Så står det på UMOs hemsida – och säkert på varje ungdomsmottagning och hos varje skolsköterska i hela Sverige. I alla fall dem som inte blivit nedlagda ännu.

Jag tror det samma är sant i politiken. Ibland undrar jag om statsminister Stefan Löfven vågar vara sig själv. Det känns som att den socialdemokratiska fackbasen som stod för kärnkraftens betydelse för en pålitlig energiförsörjning, som sade nej till “jämställdhetspotter” till förmån för generella låglönesatsningar och ville ha strängt reglerad arbetskraftsinvandring – har svårt att vara sig själv just nu.

Jag kan urskilja tre omständigheter som särskilt kännetecknar detta:

1. Stefan Lövfens regering är historiskt svag. Och det är inte bara för att den har en borgerlig majoritet emot sig, utan för att Socialdemokraterna faktiskt inte får ihop det. Besattheten av att envist regera vidare med Miljöpartiet är ett tecken på detta, trots att det vore så mycket enklare att göra upp i nyckelfrågor om migration, energi och försvaret utan de gröna.

2. Svagt verkar också Löfvens grepp om partiet vara. Att SSU-ordföranden och andra ledande socialdemokrater tillåter sig att samma dag som regeringen gör upp med Allianspartierna om tillfälliga uppehållstillstånd, gå ut i Aftonbladet debatt och fördöma just tillfälliga uppehållstillstånd i skarpa ordalag är anmärkningsvärt. Sedan dess har dessutom studentförbundet och ungdomsförbundet fortsatt protestera mot överenskommelsen med uttalanden som ”det är inte Socialdemokratisk politik, SSU kommer motsätta sig överenskommelsen och verka för att den upphävs”. Det har inte hänt förut.

Nu kommer kanske någon socialdemokrat skriva mig på näsan om bredden som finns inom S och att jag missförstått hela den “socialdemokratiska kompromissen”. Det må så vara. Utan att beröra själva sakfrågan så hade detta förhållningssätt varit fullständigt omöjligt under Göran Persson. Eller Stefan Löfvens egna förebild, Ingvar Carlsson.

3. Något annat som är värt att notera är hur de egna kommunalråden tycks väga lättare än luft i Löfvens regeringskansli. Tidigare socialdemokratiska regeringar har alltid haft en grundläggande respekt för partivännerna som ska få samhälle och välfärd att gå ihop ute i kommunerna. Visst, Socialdemokraterna har kört hårt med de egna kommunalråden förr – inte minst under 90-talskrisen. Men då fanns det ju något att ta ifrån, det gör det knappt i kommunerna längre. Önskelistorna fortsätter komma i oförminskad takt samtidigt som staten tar en springnota på kostnaderna utan att berätta vad som ska prioriteras bort. Att de egna kommunalråden nu öppet ryter ifrån och vill ha mer av traditionell socialdemokratisk regeringspolitik – i alla frågor – nonchaleras och verkar gå Stefan Löfven och regeringen helt obemärkt förbi.

Jag har en längre tid funderat på varför Löfven håller den här linjen. Kanske har det att göra med politikens professionalisering. Hur många av Stefan Löfvens närmaste medarbetare har arbetat med ett vanligt jobb på en vanlig arbetsplats? Hur många av dem kan peka på sin hemstad och säga ”här är basen”? Hur stor del har format sina politiska åsikter utifrån ett eget liv snarare än genom sin examen i statsvetenskap?

Det är nästan symptomatiskt att huvudkritiken i de socialdemokratiska leden mot migrationsöverenskommelsen inte handlar om exempelvis att statliga pengar riktas till företag utan kollektivavtal utan om de temporära uppehållstillstånden (något som var okontroversiell socialdemokratisk regeringspraktik fram till 1984).

Det är inte otänkbart att det är just Stefan Löfvens omgivning som försatt honom i tredje vägens socialdemokrati djävulssnara: Den moderna liberala synen på ekonomi och reformer kombineras med en minst lika liberal syn i de migrationspolitiska frågorna, klassdimensionen i miljöpolitiken och huruvida man anses representera breda grupper “vanligt folk” eller bara värna socialt utsatta.

Den traditionella socialdemokratin med utgångspunkt i strävan efter någon sorts nationell stabilitet och måttlig (men rättvis) fördelningspolitik är svag och tyst sedan länge. Den verkar allt mer ha ersatts inte bara av en liberal ekonomiskpolitisk analys, utan av en liberal politisk analys överlag vars fokus tycks vara att förhålla sig till samhällets kulturella skikt snarare än samhällsproblem och hur de upplevs ute i landet. Helt förvånad över detta är jag inte. Den här utvecklingen har gjort stora avtryck vänster om Socialdemokraterna också. Det märkliga snarare att Socialdemokraterna tycks ägna sig åt detta med just Löfven som partiledare. Det finns definitivt skäl att fråga sig om Stefan Löfven vågar vara sig själv.

Kommentarer

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s