En alltför tunn gemensam plånbok

Tror jag håller på att få ett mentalt sammanbrott med anledning av regeringens budget. Och det är faktiskt inte bara på grund av själva budgeten. Utan över hela mediamentaliteten av att man är ”vinnare” i budgeten om man får någon typ av privatekonomiskt tillskott. Förlorare är alla andra, som inte per automatik får privatekonomiska lättnader i form av ytterligare ett litet avdrag, ännu en skattesänkning i den egna ”plånboken”. Det är en fortsättning av den borgerliga doktrinen där inkomstförstärkningar i hushållen uppnås genom skattesänkningar istället för löneökningar för löntagarna.

Nej, regeringens budget har helt andra problem. Den är ett lapptäcke av småslantar hit och dit, med en miljard till höger och 300 miljoner till vänster. Men den offentliga sektorn i Sverige har enorma problem. Verksamheter som av många anses vara hela kärnan av välfärdsstaten håller på att ruttna inifrån. Inom flera områden är krisen redan ett faktum. Vad gör ett par hundra miljoner till slopade avgifter för äldre, när resursbrist gör att det ibland är svårt att få vård överhuvudtaget – speciellt för äldre ute på landsbygden? Vem kan ta en satsning på 250 miljoner till socialtjänsten i hela landet på allvar, när personalen går genom golvet (knäna, det var ca 5 år sedan) under trycket från kraftigt ökat antal ensamkommande barn? För bostadskrisen i Sverige, som i praktiken innebär att det måste byggas en halv miljon bostäder på fem år, räcker möjligtvis regeringens stimulanspaket på 3 miljarder – gånger hundra.

För att förtydliga läget kan man säga så här: 140 miljarder, det är vad som behövs endast för att återställa offentlig sektor till 2006 utifrån samma behovsbild. Lägg därtill på det enorma renoveringsbehovet ute i landets gamla miljonprogram och helt nödvändiga investeringar i infrastruktur som inte går att skjuta upp längre. Energisektorn som efterfrågar politiska initiativ inför den dag då vår näst största energiproducent, kärnkraften, når sitt bäst-före-datum. Och behovet av fler poliser och försvarspolitiska investeringar. Dessutom behövs personalförtätningar inom så gott som hela spektrat av skola, vård och omsorg. Behoven som alla känner av ute i landet är stora, flera hundra miljarder större än de 20 miljarder regeringen kommer med i sin budget.

Regeringen Löfven verkar inte ens ta den här situationen på allvar. Istället pluttar man ut några hundratusental kronor hit och dit – till stor del finansierade med rent provokativa skattehöjningar (typ bensinskatten) och långsiktiga glädjekalkyler i flyktingmottagandet.

Det enda positiva med regeringens budget är att den visar att man med relativt små medel kan åstadkomma stor skillnad för vissa utsatta grupper som utgörs av få personer. Mycket tack vare Vänsterpartiet, som i stenhårda förhandlingar med regeringen alltså har lyckats få tillstånd vissa begränsade satsningar. För det stora flertalet får man dock söka med förstoringsglas innan det går att se någon skillnad, exempelvis i längden på vårdköerna eller lärartätheten i skolan. Eller på bostadsmarknaden och ute på vägar och järnvägar. 
Snarare än den enskildes plånbok är det alltså den gemensamma plånboken som är den största förloraren på regeringens budget.

Kommentarer

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s