Representationspolitikens återvändsgränd

Bodil Sidén, Moderaternas kanske enda feminist (mest känd för att ha skrivit om Kent-låten ”La belle epoque” med anledning av att texten var för samhällskritisk), har i veckan hamnat i debatt med Jenny Bengtsson (V) om att Alliansen har fler kvinnliga partiledare än de rödgröna partierna. Detta ska enligt Sidén vara ett kvitto på att de borgerliga tar jämställdhet på större allvar och också har en bättre politik på jämställdhetsområdet.

Så är det naturligtvis inte. Samtidigt får vi i vänstern nu delvis skörda vad vi sått i denna debatt: Det kortsiktiga fokuset på representation har paradoxalt nog målat in oss in ett hörn. Enligt den egna måttstocken kan vi inte göra en poäng av att Jonas Sjöstedt och Stefan Löfven faktiskt är bättre feminister än Ebba Busch Thor och Anna Kinberg Batra – ty de är ju män. Men inte heller kan vi vinna själva representationsligan: de borgerliga partiernas snart 4 kvinnliga partiledare är ju faktiskt fler än de rödgrönas 0,5.

Denna självskapade återvändsgränd tål att begrundas. Främst som ett exempel på de svagheter som uppstår i ett allt för enkelspårigt representationstänkande.

Kommentarer

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s