Vi bråkar för lite på jobbet

För några veckor sedan publicerade Dagens Arbete ett intressant reportage som handlar om hur företag resonerar när de lägger ned produktion i Sverige. Varför just lägga ned i Sverige? Många gånger är det ju lönsam och tenkiskt välutvecklad produktion det handlar om.

I samhällsdebatten hörs ofta undertoner kring att anställningarna ska bli mer ”flexibla” (flexibla för arbetsgivarna alltså), fackföreningarna ska vara mindre konfrontativa och vi som samhälle ska vänja oss vid produktionsnedläggningar eftersom vi är ”för dyra”.

I Dagens Arbete berättar direktörerna själva hur de resonerar: De undviker att lägga ner i länder med bråkiga fack och där det är dyrt att säga upp. I många länder betalar företag som lägger ned lönsam verksamhet dyra straffavgifter. Många gånger handlar det om avgångsvederlag till personalen, böter till stat/kommun och ett långtgående ekonomisk ansvar efter nedläggningarna i form av a-kassefinansiering osv. I Sverige räcker det att betala lön under uppsägningstiden, vilket gör det nästintill gratis att lägga ned produktion jämfört med många andra länder.

Den svenska vitvarutillverkaren Electrolux har lagt ner många fabriker de senaste tio åren. Prislapparna skiftar från land till land, men det är uppenbart att det tenderar att sluta med att det är billigast att lägga ned i Sverige:

https://i0.wp.com/www.da.se/home/da/resources.nsf/vRes/da_1414596399943_lagprislandet_jpg/$File/l%C3%A5gprislandet_2.jpg

Diagrammet ovan talar sitt tydliga språk, nedläggningen i tyska Nürnberg: 1 281 000 kronor per anställd – jämfört med Västervik i Kalmar: 440 000 kronor per anställd.

”I Tyskland protesterade samhället när Electrolux meddelade att den stora fabriken skulle stänga för snart tio år sedan. De anställda demonstrerade och fick med sig stora delar av Nürnbergs befolkning i aktionerna. Politiker ställde upp på protesterna. Media fylldes med rapporter om ringlande demonstrationståg, talkörer, banderoller, brinnande bildäck. Men stängningen av den lilla Torsviksfabriken förlöpte tyst.

Syftet med aktionerna i Nürnberg var att tvinga Electrolux att pytsa in så mycket pengar som möjligt i den sociala plan som man enligt tysk lagstiftning är tvungen att upprätta vid en nedläggning. Alla anställda fick bland annat en halv miljon kronor i avgångsvederlag. Electrolux lade ner många fabriker i Västeuropa vid den tiden. Bland annat tillverkningen av dammsugare i Västervik. Där fick de anställda var sin dammsugare med sig när de gick hem.”

Det går naturligtvis att vända varselvågen, politiken kan och bör gripa in när stora företag lägger ner. Jag skrev om detta i Västerbottens Folkblad i valrörelsen 2014, där jag lyfte 4 konkreta förslag för att stoppa produktionsnedläggningarna i mitt hemlän Västerbotten:

1. Grundförutsättningar är A och O. Det är viktigt att satsa på utbildning och kommunikationer, så man skapar förutsättningar för företag och produktion att etablera sig här. Det handlar exempelvis om ordentlig infrastruktur i form av järnvägar och vägar. Varje år förloras 1,5 miljarder på försenade transporter.

2. Det måste bli dyrare att lägga ner lönsam produktion i Sverige. Det är alltför billigt och enkelt att sparka folk i Sverige jämfört med ett viktigt konkurrentland som Tyskland där företagen tvingas ta ett större ansvar för dem som sägs upp. Eller i Frankrike där stora bolag till och med betalar straffavgifter om de vill lägga ned lönsam verksamhet. Vi i Sverige borde införa liknande system.

3. Använd pensionspengarna. Via pensionspengarna finns redan förutsättningar för att utöva ägarmakt över en stor del av de svenska företagen. Ibland är det till och med så att de löntagare som får sparken av ett företag som flyttar sin produktion kan ha sina pensionspengar placerade i just det företaget. Men den makt som löntagarnas pensionspengar kan ge används inte. I Kanada finns redan exempel på regionala pensionsfonder där pengarna investeras i företag som satsar i regionen, som har schyssta arbetsvillkor och tar miljöansvar. Ibland har dessa fonder köpt upp lönsamma företag som har lagts ner för att sedan återstarta verksamheten med nya ägare. En liknande modell borde kunna undersökas även i Sverige.

4. Förstärka möjligheterna för löntagarna att själva ta över och driva vidare lönsam produktion som hotas av nedläggning. I många år har vi inom vänstern velat att fler företag ska kunna vara ägda av de som arbetar, genom rent löntagarägande eller kooperativ. Det handlar om att i stället för att bara prata om att öppna ”eget” faktiskt ge möjlighet att starta ”vårat”.

Som fackligt förtroendevald vill jag också lägga till en femte punkt på den här listan:

5. Våga ta strid för jobben. Det är lätt att känna sig maktlös och uppgiven när företagsägarna bestämmer att ens arbetsplats ska läggas ned- och ofta förvandlas då facket i människors huvuden till en extern part som ska förhandla bakom låsta dörrar med arbetsgivarna om blygsamheter som uppsägningstider osv. I många länder är fackföreningsrörelsen svagare än i Sverige, ändå lyckas man många gånger med aktivt och gemensamt fackligt engagemang om inte rädda kvar hela produktionen, så åtminstone pressa företagen till att kompensera arbetarna ordentligt.

Kommentarer

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s