Försvarspolitik från vänster

Varje Måndag i November har jag och min partivän Nisse Sandqvist (kommunpolitiker i Östersund) tagit plats i idédebatten och menat att Vänsterpartiets politik på vissa områden måste förändras. Idag är vi framme vid försvarspolitiken.

I modern tid har vänstern till vänster om socialdemokratin haft en försvarspolitisk hållning som i stora drag präglats av pacifistiska ideal. Detta märks inte minst i Vänsterpartiets försvarspolitik som under många år genomsyrats av krav på försvarsnedskärningar och förbud mot vapenexport/vapentillverkning. Det är ännu ett område där vår politik möjligtvis når vissa framgångar i politiskt upplysta kretsar hos människor med högt kulturellt kapital – men skapar oförståelse hos de flesta andra.

En socialistisk vänster bör se det nationella självbestämmandet som en förutsättning för en progressiv samhällsutveckling. Det är försvarets uppgift att säkra landets självständighet och oberoende. Den insikten har ingenting med pågående konflikten mellan Ryssland och Ukraina att göra. Tvärtom är det en traditionell socialistisk idé som många nationella befrielserörelser har åberopat genom historien – med vänsterns rättmätiga stöd.

Så länge vi har ett kapitalistiskt samhälle kommer försvaret alltid att behöva förhålla sig till kapitalets förehavanden i andra länder. Det är därför en viktig del av en progressiv vänsterpolitik att ta befälet över försvarspolitiken och säkra den demokratiska styrningen av landets militära kapacitet.

Under större delen av 1900-talet hade det svenska försvaret i uppgift att hindra en invasion av landets territorium. Detta kom att ändras efter kalla krigets slut då försvaret började ställas om till ett insatsförsvar utfört av en yrkesarmé. Den anpassning till insatsförsvar som har skett de senaste åren må ha bejublats av Vänsterpartiet, men den har sitt ursprung i kapitalets krav på militära insatser långt från Sveriges gränser – och kan kritiseras ur ett socialistiskt perspektiv.

Det var knappast för att värna svenskt oberoende som riksdagen beslutade att skicka militära styrkor till den Nato-ledda insatsen i Libyen 2011. Snarare var det geopolitiska och ekonomiska intressen hos de västliga stormakterna som låg bakom. Därför var det synd att Vänsterpartiet blev riksdagens sjunde parti att stödja insatsen. När försvaret blir en bricka i ett geopolitiskt spel i storkapitalets tjänst minskar dess legitimitet och folkliga förankring.

En duglig försvarsmakt är också det som i praktiken möjliggör en självständig och alliansfri hållning i utrikespolitiken. Vår internationella förhandlingsposition som ett alliansfritt land blir bara trovärdig om vi har en egen försvarsmakt som kan försvara landet. Sverige har hamnat i en försvarspolitisk situation där det inte är möjligt. Det är uppenbart att den bristande försvarsförmågan används som en förevändning för en smyganslutning till Nato. Teorin om att Sverige skulle bli ett fredligare land av att ha ett svagare militärt försvar, leder i praktiken till att vårt land tvingas in i aggressiva krigsallianser som springer de militära stormakternas utrikespolitiska intressen.

Ett annat försvarspolitiskt ställningstagande som bör omprövas är partiets hållning kring den svenska vapenexporten. I dagsläget förespråkar Vänsterpartiet att vapenexporten helt ska förbjudas och att vapenproduktionen ska avvecklas. Det är svårt att kombinera med vår önskan att Sverige ska vara ett alliansfritt land eftersom det förutsätter att vi i största möjliga utsträckning är självförsörjande på krigsmateriel. Ska vi kunna vara självförsörjande så måste vi, på grund av de höga produktionskostnaderna, också kunna sälja en del av vapnen utomlands. Det är rimligt att vapenindustrin, liksom annan strategiskt viktig infrastruktur, ägs av staten. Vapenproduktionen ska inte vara underkastad marknadslogik utan ska vara en direkt politiskt styrd verksamhet.

Dessutom är det nödvändigt att inse hur vår oflexibla hållning i frågan om vapenexport skapar oss realpolitiska dilemman. Var det exempelvis en positiv sak att Sverige inte exporterade vapen till den republikanska sidan under spanska inbördeskriget? Vore inte en sund vänsterpolitisk hållning att hjälpa förtryckta folk i världen att försvara sig mot övergrepp – exempelvis kurderna som i dagsläget kämpar för livet mot sin regions ”fascister”, IS?

Vänsterpartiet har sedan 2013 gjort vissa ansatser till förändringar i försvarspolitiken. Vår hållning i frågor som rör neutralitetspolitiken, allmän värnplikt och den positiva inställningen till hemvärnet och övriga frivilliga försvarsorganisationer är redan i dagsläget rimlig. Partiet ser ut att påbörja en kursändring i försvarspolitiken i och med partistyrelsens försvarsuttalande från 2013 där man säger nej till ytterligare förbandsnedläggningar och öppnar för höjda försvarsanslag i framtiden. Det är ett tecken på en sund politisk omprövning som som partiet bör bygga vidare på. Därför föreslår vi ytterligare tre förändringar i försvarspolitiken:

1. Sverige bör ha ett modernt territorialförsvar baserat på en könsneutral allmän värnplikt. Ett sådant försvar kommer innebära höjda kostnader, och än mer så om vi vill att det ska hålla en god kvalitet och erbjuda goda personalvillkor. Därför bör Vänsterpartiet förespråka en upprustning av det svenska försvaret genom att Försvarsmakten ges avsevärt större anslag.

2. Sverige bör inte exportera vapen till politiska diktaturer. Vi bör däremot inte vända oss emot export av krigsmateriel till nationer eller befrielserörelser vars militära kamp vi uppfattar som legitim.

3. Acceptera det faktum att både flygvapnet och marinen inom en relativt snar framtid kommer att behöva uppdatera sina vapensystem. Att köpa de nya Jas-planen (Super-Jas) och nyproducerade ubåtar är nödvändiga investeringar mot bakgrund av att dagens flyg- och ubåtsflotta snart passerar sitt bäst-före-datum.

Tidigare texter från oss:
”Vänsterpartiet, maten och miljön” (10 November)
”Vänstern och arbetarklassen – varför går de i otakt?” (3 November)

One thought on “Försvarspolitik från vänster

  1. Vapen av alla slag är till för att döda och såra andra levande varelser. Att förstöra kulturvärden och att döda andra i en konfliktsituation är en mycket dålig metod för den som längtar efter en fredligare och rättvisare värld i frihet. Alliansfrihet – ja- men ingen återgång till obligatorisk allmän värnplikt där den som inte kan underordna sig denna våldsapparat straffas med fängelse. De enorma försvarskostnaderna skulle kunna användas bättre till att skapa ett jämlikare samhälle. Försvaret av nationens oberoende skulle kunna utredas genom studiet av alternativa icke-våldsmetoder och civilförsvar. Sveriges vapenproduktion är en skamfläck för en humanistisk kultur och tjänar inte den enskilde människans behov. Vänstern borde tänka mera visionärt i försvarsfrågan.

Kommentarer

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s