USA-imperialismen lever och mår

Jag tvekade lite kring den här rubriken för den låter lite dogmatisk – och dogmatisk brukar jag ju sällan vara. Men fortfarande finns det inget bättre ord som kan beskriva det ekonomiska, kulturella och politiska inflytande USA utövar på andra länder.

På senare år har det varit vanligt att spekulera om huruvida USA är en stormakt på dekis och har förlorat sin roll som den dominanta stormakten och ser sitt inflytande i världen minska. Samma personer brukar mer än sällan också spekulera om Kina som ”den nya supermakten” eller ”det nya kalla kriget” mellan USA och Ryssland. Jag menar att det är precis tvärt om: USAs maktställning i världen är ohotad.

Majoriteten av de som spår om USAs försvinnande som stormakt i världen gör det av önsketänkande. Vi är många som hoppas och vill att det amerikanska inflytandet ska minska så fler röster kan höras i världen, länder får återta sitt nationella självbestämmande och utvecklas som nationer. Det må vara ett önskvärt politiskt mål, men knappast en speciellt objektiv beskrivning om hur världsläget ser ut idag. Jag misstänker att det hela grundar sig i en missuppfattning om vad unipolaritet i världspolitiken handlar om. Det finns en illa dold uppfattning om att stormaktsdominans bara handlar om exempelvis BNP. Och visst, ser man det så är det ju uppenbart att exempelvis Kinas BNP en dag kommer överträffa USAs och då blir det ju enkelt att förutse att ”då slutar USAs maktdominans”. Men det är som sagt ett fullständigt missförstånd. Den amerikanska unipolariteten är en mycket djupare maktordning och ironiskt nog är det före detta sovjetiska generalsekreteraren Gennady Zyuganov som kommer närmast en rimlig definition: “unipolarity is western global leadership with the United States as the most organized leader of the west.”

Västvärldens maktdominans – många gånger på bekostnad av andra folk och länders frihet, utveckling och självbestämmande – har funnits i nästan 500 år. Och ”västvärlden” som politiskt subjekt fortsätter bara att växa. Före -45 var inte Tyskland, Japan eller Italien en del av det. Före -89 innehöll det inte Östeuropa. Västvärlden som maktblock fortsätter expandera både politiskt och kulturellt. Kinaisering händer ingenstans. Russofiering förkommer inte, kanske förutom i Rysslands direkta närområde och så har det alltid varit. Men det som man kallar ”westernization” eller amerikanisering sker överallt. Det samlade ”väst” är idag 1 miljard människor, lika många som exempelvis Kina. På samma sätt kommer kinesiskt BNP aldrig att hinna ikapp det västvärldens sammanlagda BNP, i alla fall inte under vår livstid.

När jag sysslar med internationella relationer bekänner jag mig gärna till realismens idétradition (vissa använder det som en förolämpning vänsterifrån, men jag har aldrig förstått det). Jag tror att alla stater i grunden har liknande ambitioner: skydda sin stat, säkra sin existens och utöka sin maktsfär. Det finns alltså ingen naturlag om att imperialismen ska utföras av USA och den skulle rent teoretiskt kunna utföras av någon annan. Det finns heller inget som talar för att rysk eller kinesisk imperialism skulle vara på något sätt bättre än den amerikanska. Med största sannolikhet skulle den se ganska mycket likadan ut. Men idag finns det inget annat land som i realiteten kan utmana USAs dominans utan på sin höjd utgör länder som Kina och Ryssland regionala/lokala stormakter, men knappast globala.

De senaste 13 åren har USAs militärutgifter ökat med 114% (det är 8% mer än under kalla kriget) och amerikansk militär närvaro finns nu i 130 olika länder. Totalt spenderar USA mer på militärutgifter än de 15 nästkommande länderna tillsammans och var femte sekund (ja, sekund) gör Pentagon av med mer än vad en genomsnittlig amerikan tjänar årligen. Detta är förstås häpnadsväckande fakta, men ett viktigt villkor för att upprätthålla imperialistisk kontroll är att äga militär suveränitet samt visa att man som stat har möjlighet och villighet att använda denna. Thomas Friedman, New York Times dåvarande utrikesredaktör, beskrev detta:

”Marknadens osynliga hand, skyddas av en osynlig näve. McDonalds kan inte frodas utan McDonnell Douglas, tillverkaren av stridsflygplanet F-15, och den osynliga knytnäve som gör världen säker för Silicon Valleys teknik heter USA:s armé, flygvapen, flotta och marinkår

Tittar man på en världskarta där amerikansk militärnärvaro är markerad inser man snabbt att det saknas förutsättningar för någon annan maktdominans än den amerikanska.

US-Military-Bases-Worldwide

Att förutspå framtiden är förstås svårt. Men jag hävdar med bestämdhet att i dagsläget är det mycket lite som talar för att USA-imperialismen på något sätt skulle vara försvagad. Tvärt om så expanderar den politiskt, kulturellt och militärt. Unipolariteten, som utgör en viktig förutsättning för imperialism, är mer genomgående än en fråga om befolkningsmängd eller BNP. Det är en sammanvävd världsordning och om man ska kunna göra något åt den (och dra korrekta politiska analyser) är det avgörande se sakförhållandet: unipolariteten ser ut att fortsätta och att USA-imperialismen lever och frodas.

Kommentarer

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s