Frihandelsmyten

Nu tänkte jag titta närmare på mytbildningen om att utvecklingsländers väg mot ekonomisk utveckling är frihandel och marknadsekonomi. Det är ju nästintill religion i den ekonomiska världen: U-länder ska nyttja sina komparativa fördelar, sänka sina tullar och tariffer, avreglera och privatisera den inhemska marknaden. Högerekonomer och tjänstemän vid Världshandelsorganisationen, Internationella valutafonden eller Världsbanken hör till dem som ständigt upprepar detta mantra.

Det finns förstås också undantag. Dani Rodrik (Princeton) är en av de vettigare ekonomer när det kommer till detta. Han lyckas förstå och analysera ekonomin just genom att lyfta blicken från skrivbordet och se på samhället som en helhet – inte bara som en sammansättning av ekonomiska variabler. Mycket av min syn på detta kommer från hans analyser. Hans forskning och publikationer hittar man här.

Men till att börja med är ju själva begreppet “frihandel” ganska svävande. Hur ska handel kunna ske fri från det ekonomiska system som samhället befinner sig i? I en värld där alla länder har genuint självbestämmande och jämlika förutsättningar är säkert idéerna om frihandel rimliga. Men det är ju ganska ointressant just eftersom det inte är fallet idag. När det pratas om “frihandel” eller “ekonomisk öppenhet” så bör det ju göras med utgångspunkt i rådande verklighet för att fylla något ekonomiskt syfte.

Dessutom tycker jag många av dessa diskussioner hamnar i ett läge där man pratar om handel som ett självändamål. Men en sund strategi om export/import behandlar ju internationell handel som ett verktyg bland många för inhemsk utveckling – att anpassa sin ekonomi för handel för handelns skull är ju i bästa fall bara meningslöst.

De länder som anammat den “ekonomiska öppenheten” och kraftigt sänka sina hinder för handel och investeringar sedan 1980-talet har knappast uppnått den ekonomiska tillväxt som de utlovats. Snarare är det ju länder som undvikit dessa riktlinjer som får njuta av tillväxt i sina ekonomier.

Inte ens alla liberalers älsklingar: Hong Kong, Singapore, Syd Korea, and Taiwan följde den liberala regelboken. Visst har samtliga av dessa stabila ekonomiska resultat och för samtliga är ju handeln med omvärlden mycket betydelsefull. Men de hamnade i en ökande tillväxt med flera decennier av höga tullar och tariffer, offentligt ägande av väsentliga delar av banker och industri, exportstöd, inrikeskrav vid “upphandlingar”, restriktioner på kapitalflöden och investeringar (även inhemska sådana) och direkta intrång upphovsrätten så nya innovationer skulle komma befolkningen till del. När dessa slutligen gav efter för västvärldens påtryckningar för liberalisering och sänkta handelshinder så belönades de som känt istället med den asiatiska finanskrisen under 90-talet.

Även Kina och Indien, som avsevärt höjt sin ekonomiska standard sedan 90-talet, har inte gjort det med några tips som Världsbanken eller Världshandelsorganisationen ger. Tvärt om har dessa länder genomfört breda offentliga satsningar, tagit nytt av stordriftsfördelar, skyddat inhemska industrier och i stora hela ignorerat patentlagstiftning. Än idag, trots ett framgångsrikt inträde på den internationella marknaden, tillhör bägge nationer världens mer skyddande ekonomier.

På ren svenska har alltså resultaten från sänkta handelshinder – kärnan i de principer som frihandelsförespråkare brukar hävda – varit ganska nedslående. Men bortförklaringarna har å sin sida varit anmärkningsvärt självsäkra. Ursäkt på ursäkt läggs i hög: “finanskris”, “tidsaspekten av implementerade reformer “ och “fortsatt politisk osäkerhet” är några klassiska (bort)förklaringar till att deras idéer inte fungerat när olika nationer har implementerat dem. Att de ekonomiska biverkningar som dessa länder råkar ut för snarare beror på marknadsanpassning och frihandelshets är det ingen som reflekterar över: Den extrema frihandelns konsekvenser verkar aldrig vara frihandelns fel.

En annan favorit är ju att peka på en graf över ekonomisk tillväxt över tid och hävda frihandelns seger. Visst, att många länder har fått högre BNP:n är ju trevligt. Men att det nödvändigtvis är ett resultat av sänkta handelshinder saknas det belägg för. Det finns få objektiva studier visar något samband mellan låga handelshinder och ekonomiskt tillväxt.

De ekonomier som idag nyttjar en mindre reglerad världshandel till sin fördel, gör det efter ett högst gradvist och försiktigt inträde i den internationella ekonomin först efter en lång period av ekonomisk tillväxt i flera decennier – inte år. Den ekonomiska tillväxten har alltså börjat på hemmaplan. Sänkta tullar och tariffer på importer tog överhuvudtaget inte plats förrän övergången till en högproduktiv ekonomi gjort det. De flesta sådana länder lyckades också i grunden med sin ekonomiska tillväxt på egen hand, i sitt eget land, med sin egen ekonomi – hur imperfekt den må varit enligt den nyliberala guideboken.

Det är helt avgörande att inse att den ekonomiska policy som idag förespråkas (och indirekt påtvingas) utvecklingsländer runt om i världen i all sin enkelhet är genomtänkta teorier – men att dessa i verkligheten har stora begränsningar. Den mest grunläggande är ju att den i praktiken stänger av alternativa vägar till ekonomisk utveckling av det slag som har följts av många av dagens rika länder (t.ex. Tyskland, Japan eller Sydkorea) och missar främst att en verklig ekonomi består av många begränsningar. För er som är bekanta med begreppet “alternativkostnad”: att frihandelsanpassa sin ekonomi har en mycket hög alternativkostnad.

Ta exempelvis att genomsnittligt U-land tvingas genomföra reformer för $150 miljoner bara för att uppfylla kraven i endast tre WTO-artiklar (de på tullvärde, sanitära och fytosanitära åtgärder samt immateriella rättigheter). Kostnaderna för att införa dessa reformer är skyhöga i både i relation med vad dessa länder får ut av dem, men framför allt i jämförelse med vad de kunde göra istället. En högst rimlig fråga är ju exempelvis om de pengarna inte hade gjort större nytta i landets egna utbildningssystem? Eller i infrastruktursatsningar? Ska verkligen regeringar i fattiga utvecklingsländer fokusera sina pengar på att införa patentskydd istället för att utbilda fler läkare och öka den medicinska närvaron på landsbygden?

En annan aspekt av detta är ju den begärda finansiella öppenhet gör det mycket svårare att kontrollera den egna valutan. När praktiskt taget varje tillväxtboom i utvecklingsländerna har åtföljts av en kontrollerad devlavering av den inhemska valutan, så är det svårt att se anvisningarna om finansiell öppenhet som något annat än ren ekonomisk dogmatism utan förankring i verkligheten.

Frihandel uber alles har varit rekommendationen för utvecklingsländerna i många år. Inom yrkeskåren av ekonomer är man förstås stolta över frihandelsteorierna och de har naturligtvis sin betydelse. Dem är ju trots allt en av  den ekonomiska kunskapens större gärningar. Men det som många gånger är en politisk iver att förespråka nyliberal ekonomisk politik på internationell nivå, gör att det inte erkänns att ekonomisk tillväxt börjar på hemmaplan och kräver en mycket bredare ekonomipolitisk strategi. Frihandel leder inte ensamt till ekonomisk tillväxt, utan frihandel bör snarare betraktas som ett resultat av ekonomisk tillväxt. Därför blir frihandelsteorierna ganska marginella när man söker goda ekonomiska strategier för utvecklingsländer att utvecklas i en kapitalistisk ekonomi.

Kommentarer

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s