Igår innan jag gick och lade mig låg jag och bläddrade lite i regeringens vårbudgetproposition. Bortsett från den (helt riktiga) hårda kritik den fått, så slogs jag också av en annan sak.
Den fördelningspolitiska redovisningen läggs fram som en bilaga till den ekonomiska vårpropositionen. Där tvingas dels regeringen år för år konstatera att inkomstskillnaderna i Sverige växer. Detta med ”ökade klyftor” har jag bloggat om här.
Men där finns också de borgerligas mest ihåliga ekonomiska resonemang. I den aktuella fördelningspolitiska bilagan beskrivs arbetslöshet, sjukdom och social utsatthet till hämmande faktorer som kan övervinnas om bara drivkrafterna för arbete förstärks. Dels är det ju slåande att en regering år 2012 inte har utvecklat en djupare och mer kunskapsbaserad syn på dessa samhällsproblem.
När man har den här galet högervridna tolkningen av välfärd görs det möjligt att beskriva de genomförda åtstramningarna i arbetslöshets- och sjukförsäkringen som ”fördelningspolitiska åtgärder”. Jag menar, hur många har inte hört en Moderat nervöst försöka övertyga en om att skattesänkningar är den bästa lösningen för allt från huvudvärk till arbetslöshet? De krympande sociala trygghetssystemen och ökade ekonomiska klyftorna blir ju då ”välfärdspolitisk” med en fet, blå M-stämpel.
Men det är inte bara en vrickad analys utan också ett synsätt som gör att man kommer inte komma till rätta med samhällsproblem i sig. Det finns nämligen ingen – och då vågar jag verkligen påstå just ingen – seriös ekonomisk forskning som ger stöd till att ekonomiska skillnader öka människors ”drivkrafter”. Små samhällsklyftor är inte bara bra för rättvisan, utan för hela samhällsutvecklingen. I samhällen där klasskillnaderna är små är studieresultaten bättre, sjukskrivningarna färre, kriminaliteten lägre och medellivslängden längre, än i samhällen med större klasskillnader.
Västvärlden har historiskt sätt, burits av värderingar om att människor med annan hudfärg än vit är intellektuellt efterblivna, ofullkomliga och lägre stående människor. Detta rasistiska sätt att se på sin omvärld återspeglas förstås av den kultur och det språk som använts (se bilden till vänster). Länge ansågs ordet ”neger” ett acceptabelt ord att använda i Sverige och även om det inte är det längre används det fortfarande. Klassiska serier/böcker som Tintin (som jag annars tycker rätt bra om och läste mycket som liten) präglas just av sin tidsanda – man ger uttryck för en syn på icke-vita som ointelligenta och efterblivna människor genom att också gestalta dem på det sättet i vardag, språk och kultur. Detta var ju förstås politiskt. Det fanns apartheid-system och officiella kolonier runt om på kontinenten Afrika och västvärlden berikades sig mycket på dessa länders arbete och naturresurser och många människor föll offer för folkmord och slaveri. Men detta är en syn som allt fler börjar ta avstånd ifrån – även om högern historiskt sätt haft svårt att släppa sin rasistiska världsbild (Moderaterna försvarade exempelvis apartheid in i det sista, många mäktiga länder i väst terrorstämplade Nelson Mandela, USA var präglat av direkt och indirekt rasdiskriminering, osv). Men att Sveriges moderata kulturminister tillåts år 2012 utföra en tydligt rasistisk handling inför offentligheten är väldigt äcklande tycker jag.
En annan anledning till varför jag vill ta upp detta var beslutet som den borgerliga regeringen tog 2009 om att lägga ned den allmänna värnplikten i Sverige. Försvarsmakten är ju på många sätt en mycket speciell (läs manlig) miljö och nu när det är upp till enskilda människor, istället för hela samhället, hur försvaret ska se ut så lär det ju knappast ändras på. Istället tror jag (och det går att se redan nu) att vi får ett USA-inspirerat yrkesförsvar som i praktiken blir en avlastningsenhet för människor utan bättre valmöjligheter eller för män med särskild dragning till exklusiva skjutvapen. Ett proffsförvar kommer alltid att vara ”mer krigsvilligt” (då det ligger i dess intresse), mindre folkligt förankrat och mer lättstyrt.
Det är bostadsbrist i varannan svensk kommun och det har det varit länge – även innan regeringen tillträdde. Även Socialdemokraterna var oförmögna att ta tag i den här frågan. Men den borgerliga regeringen har gjort läget ännu värre. Det första bostadspolitiska regeringen gjorde när de kom till makten var att slopa de statliga subventionerna för byggandet av hyresrätter. Sedan dess har byggandet slagit i botten, allt fler hyresrätten ombildas till bostadsrätter och bostadssituationen är har blivit ännu mer kaosartad i storstäder som Stockholm och Göteborg. Det är inte rimligt. Vill man att det ska byggas fler bra hyresrätter med rimliga hyror krävs det att staten går in och lägger pengar på bostadsbyggandet. Det finns ingen annan logisk utväg och det är en absolut nödvändig investering inte bara på grund av den totala bostadsbristen som råder i de större städerna, utan också för att många bostäder måste rustas mer miljövänliga. Pengar till detta finns att hitta i exempelvis den sänkta restaurangmomsen, RUT-avdraget, avskaffade förmögenhetsskatten. Dessutom kan det vara klokt att känna till att varje byggarbetare ger fyra arbetstillfällen till. Det är helt enkelt en bra jobbinvestering att satsa på fler bostäder och staten får tillbaka de pengar de investerat och lite till i och med de jobb (och skatteintäkter) detta skapar.
