Under några veckor i Januari 2012 volontärarbetade jag på ett barnhem i Ghana. Det var en del av mitt projektarbete jag gjorde under mitt sista år i gymnasiet. Jag förde dagbok under hela min vistelse, och här nedan berättar jag om den.

Jag arbetade på ett barnhem som heter Helping Hands Childrens Home, som ligger nära byn Gomoa Abaasa. Barnen som bodde på barnhemmet var från 1-15 år gamla, och de flesta talade lite engelska men samtliga talade det lokala språket Twi bäst. Barnhemmet hade ingen elektricitet, men till skillnad från många andra platser i Ghana hade man förmånen att ha rinnande vatten.

Barnen spenderar hela sina tid på barnhemmet, och går även i skola där. Jag höll flera lektioner, främst i engelska (läsa, skriva). Men efter skolan hjälpte jag även till med det praktiska  som att tvätta, diska eller bara leka med barnen. Samtidigt som det var fantastiskt att få spendera tid med dem, så blev man också väldigt ledsen. Många hade uppsvällda magar, smutsiga och trasiga kläder, saknade skor och titt som tätt så fick någon feber, kräktes eller blev sjuk på annat sätt.

Jag bodde tillsammans med barnen på barnhemmet. Eftersom det inte fanns någon elektricitet så blev dygnsrytmen väldigt omvänd för mig. Här hemma i Umeå har jag oftast väldigt mycket att göra, och kommer i säng först någon timme efter 12-snåret. Men här gick man i säng då det blev mörkt, ungefär vid halv 7-tiden, och klev upp kl 6 på morgonen när tuppen gal. Klimatet var oerhört fuktigt och svetten rann mest hela tiden. Så här såg mitt rum ut:

Eftersom det var väldigt varmt, så gjorde det verkligen ingenting att duschen var utomhus – och man vande sig väldigt snabbt med att det sprang runt ödlor och andra djur här och där. Jag tänkte mycket på att förhållanden normaliseras fort. Sådant som man tidigare tyckt varit otänkbart blir trots det lätt vardag. Här hemma hade det känts väldigt jobbigt att lägga sig
med leriga fötter och svetten rinnande. Men i Ghana slutade jag tänka på det ganska fort.

Det är nästan lite svårt att förklara klimatet i Ghana. Temperaturen i rena grader blev aldrig överdrivet hög utan låg mest kring 30 strecket. Sådan värme har jag ju verkligen upplevt många gånger förut och det är ju överkomligt. Men det som gjorde det stundtals outhärdligt var fukten i luften! Det var väldigt fuktigt i luften, när det var som varmast tyckte jag man nästan fick känslan av att aldrig kunna ta ett ordentligt andetag – lite som att bo i en bastu, haha! :-)

Det rinnande vatten som finns i Ghana, precis som i många andra länder, är inte rent. Därför var vi volontärer tvungna att dricka ur ”vattenpåsar”. Det är helt enkelt plastpåsar fyllda med rent vatten, som man biter ett hål i och sedan trycker man ut vattnet i munnen. Jag drack säkert 5-6 stycken om dagen!

Jag tyckte jättemycket om att hålla lektioner. Det är så inspirerande att se barnen, som verkligen vill lära sig. Jag undervisade som sagt mest i engelska – och det behövdes verkligen. Även fast engelska är det officiella språket i Ghana så talar många på landsbyggden ganska dålig engelska och eftersom utbildningen i landet inte är gratis så slår det hårt mot de flesta vanliga människor i Ghana. I längden förvägrar den språk-blocken många människor på den ghanska landsbygden från att bli fullvärdiga medborgare i sitt eget land.

Här till vänster håller jag och en annan volontär, Anna, en lektion i Engelska. Uppgiften för dagen, efter några dagars kortare skrivövningar var uppgiften ”Write about what makes you happy”. När Beatrice, tjejen längst till höger på bilden, räcker upp handen och säger ”going to school makes me happy” infann sig en känsla av egen hängivenhet som inte riktigt går att beskriva.

Några dagar innan min hemresa åkte jag och Sam, en tjej från Australien, till Swedru och köpte några skrivböcker till barnen som de kunde använda i skolan. Så här stolta var man då! :-)

Maten var en ganska uppenbar bristvara. Att se med vilken entusiasm barnen åt när det väl var mat, var hjärtskärande. Ris med ägg var en standard, som serverades ofta och som volontärerna ofta fick. Och då fick vi volontärer inte samma mat som barnhemsbarnen – varför vet jag inte. Men troligtvis för att den var helt undermålig.

Jag fick även möjlighet att under en helg åka till kuststaden Cape Coast och besöka det fd. slavfortet ”Cape Coast Castle”. Det och byggdes och drevs vidrigt nog av svenskar under 1600-talet. Sverige var ju ett industriellt underutvecklat land på den tiden, men insåg tidigt värdet av att istället för att använda slavar själva, organisera handeln med dessa. Att besöka fortet var fruktansvärt. Det äckligaste var nog inte att den svenska flaggan hängde kvar eller att det var svenska namn på väggarna – utan de värderingar som huserat där. Värderingar och tankesätt som grundas i att vita västerlänningar är överlägsna alla andra människor – värderingar som på många sätt indirekt lever kvar idag.

Och för att inte orsaka några bekväma missförstånd – de ”fönster” ni ser på bilden ovan är förstås inte var slavarna bodde. Slavarna packades istället in i källarliknande utrymmen under slottet – utrymmen nästan helt utan ljus och luft.

Under min volontärresa fick jag träffa många volontärer från flera olika länder. Det tyckte jag var väldigt intressant. Under min sista vecka fick jag jobba mycket med en australienska som hette Sam (Samantha). Vi tyckte det var viktigt att som volontärer akta sig för att komma dit som någon platschef och låtsas som att ”vi vet bäst”, utan om vi tyckte att det vore bra att ändra på något så gjorde vi det i sammförstånd med barnen och de vuxna som faktiskt levde där. En av sakerna vi gjorde tillsammans med dem var ett organisera handtvätt inför måltiderna, för att barnen inte skulle bli magsjuka lika ofta. Även fast det fick göras på ett lite annorlunda sätt med tanke på hur rädd man måste vara om vattnet i Ghana, gav det ett jättebra resultat!

Jag fick också möjlighet att lära känna flera av barnen som bodde där extra bra. Många ville bara ha någon att krama, gosa och skoja med. Andra ville prata. Jag fick höra saker som jag aldrig kommer glömma och som säger mycket om den värld vi lever i.

Att få prata med folk betydde mycket för mig. Jag upplevde det som en chans att reflektera kring sig själv, världen vi lever i och hur allt hänger ihop på ett helt annat sätt än tidigare. Jag gjorde flera intervjuer som jag kommer använda i mitt projektarbete.

Inför min resa som var det många som undrade varför jag åker, vad jag tycker om volontärarbete och i efterhand har många undrat om jag tyckt jag gjort någon skillnad. Jag tycker inte det är helt enkla frågor och funderat mycket kring dem.

Jag tror svaret på varför jag valde att åka till Afrika och volontärarbeta, någonstans alltid kommer bottna i det enkla svar att det kändes som en bra grej att göra. Nog ska man akta sig för att överskatta effekten av volontärarbete och vad det innebär. Det fanns också vissa volontärer som tittade på Ghana med sina egna ”västerländska” glasögon. Men i slutändan tror jag inte de såg någonting alls. Det tycker jag är synd.

Det är svårt för mig att svara på om jag gjorde någon skillnad för barnen på Helping Hands under mina veckor. I början var det en frustrerande insikt. Men i efterhand, har jag insett att det inte heller är min uppgift att bedöma det. Jag hoppas förstås och vill verkligen tro att det spelade roll att jag var där. Men hur stor skillnad mitt arbete gjorde måste få vara upp till Bernice, Edward, Precious, Benjamin och de andra barnen på barnhemmet att få avgöra.

För mig har resan inneburit att jag fått lära mig mycket. Jag har fått se mycket. Jag är stärkt i mina värderingar och min politiska övertygelse. Jag är tacksam gentemot barnen på Helping Hands för privilegiet att få bli en del av deras liv för en kort, kort stund. Dem har gjort en stor skillnad i mitt liv. Jag hoppas jag gjort skillnad i deras.