Det är exakt 18 dagar kvar till den sista inlämningsdagen. Regeringen har ju i och med sin gymnasiereform också gjort det mycket jobbigare, svårare och dyrare (500 kronor per kurs kostar det numera) att läsa upp en kurs i efterhand.

Därför har jag fullt upp med att göra klart alla uppsatser, rapporter, prov ect som jag skjutit på under mina 3 år på gymnasiet för att hinna med all politik och samhällsarbete, ha ha! I och med detta har blogginläggen inte duggat lika tätt som vanligt och kommer nog börja göra det först efter de ca två veckor som är kvar.

Ikväll analyserar jag en uppsats av Evelina Kogsta på Statsvetenskapliga Institutionen vid Lunds Universitet. Det är slutuppgiften i kursen Vetenskapsteori (50p) som jag läser. Tidigare idag skrev jag också mitt sista biologiprov och lämnade in ännu en uppsats.

På Fredag åker jag på Ung Vänster riksting i Haninge, Stockholm. Förbundet ska revidera det ”Kultur- och Fritidspolitiska”-programmet och anta ett nytt ”Sexualpolitiskt uttalande”. Det ser jag fram emot!

Men nu nöjer jag mig med att säga att det sexualiseradevåldet är extremt utbrett, och det är sällan den elaka gubben i parken som är förövaren – det är en pojkvän, ett ragg eller en kompis. Enligt en undersökning från Linköpings universitet har var tionde tjej i gymnasiet utsatts för sex mot sin vilja. För några dagar sedan sändes en dokumentär på SVT om just detta, som har fått mycket stort genomslag.

Se den här på SVT-PLAY. Det är viktigt!

Men problemet är ju att det krockar ju snävt med samhällsintresset. Ta man bort samhällsservice och konkurrensutsätter det så försvinner servicen till slut – och alla vanliga människor blir förlorarna.

Vi i Vänsterpartiet ville att apoteken skulle vara kvar i statlig regi, eftersom vi anser att det inte är apotekets uppgift att göra vinst. Apoteket finns för att medicin ska finnas så billigt och lättillgängligt så möjligt, för alla – oavsett var man bor eller hur mycket pengar man har. För en annan konsekvens av att man låter privata företag sköta sådant som tidigare var en del av den offentliga sektorn, är att priserna höjs (Se DN). Det är en helt orimligt utveckling, och det enda jag kan säga lite uppgivet just nu är: vad var det vi sa?

I styrelsen finns både folk från vänster, höger och folk som inte tillhör något parti alls. Jag tror det är viktigt att även om man kan ha väldigt olik ideologisk hemvist, så måste alla som vill att Sverige ska bli en republik gå samman för att göra skillnad i republik-frågan. Man kan ju förstås tycka olika om Republikanska Föreningen, men jag tror att det finns en poäng att gå samman i den här frågan. Därför valde jag att tacka ja.

Hela idén med att Sveriges ska ha en menlöst vinkande överklassfamilj som föds in i sitt ämbete och lever på skattebetalarnas pengar är orimligt och odemokratiskt. Det är en rest ifrån en förlegad människosyn där familj och börd avgjorde en människas ställning i samhället. Jag ser fram emot att vara med och bilda opinion för att statschefen väljs på demokratisk väg istället.

För dem som på allvar hävdar att det finns ett demokratisk värde i att massor av gubbar ska få sitta gömda bakom sina skärmar och kläcka ur sig sina främlingsfientliga, sexistiska och homofoba ramskrin så undrar jag uppriktigt, hur exakt tänkte ni där? Visst, enligt åsikts- och yttrandefrihet garanteras man att få tycka och säga det man tycker. Men det garanterar ju tack och lov inte att ens personliga åsikter prompt måste bli en del av min och många andras läsupplevelse på landets största kvällstidning. Sedan när blev det en rättighet liksom?

Alla kommentarer ser förstås inte ut så. Jag har själv skrivit då och då på Aftonbladet. Det finns ju många läsare som försöker vara ett förnuftets ljus i näthatets mörker eller faktiskt bara är genuint intresserade av att göra någon typ av seriöst offentligt känslouttryck. Men för dem som vill göra det på internet (och för all del också för dem som vill skriva ut sitt hat) finns det ju tusen andra platser och sätt att göra det på: bloggar, webbforum, internetgrupper, mejl, Facebook, Twitter, lokala communitys osv.

Jag tycker landets chefredaktörer på allvar borde ta och fundera på om det inte är rimligast att faktiskt stänga ned kommentarsfälten. För den typen av ”debatt” – om man nu ens kan kalla det som föregår i tidningarnas kommentarsfält för det – tillför ungefär 0.

]]> http://arijankan.se/2012/04/27/vanstern-storsta-parti/feed/ 0 arijankan http://arijankan.se/2012/04/27/valfardsanalys-i-borgs-tappning/ http://arijankan.se/2012/04/27/valfardsanalys-i-borgs-tappning/#comments Fri, 27 Apr 2012 07:54:19 +0000 arijankan http://arijankan.se/?p=1258 Läs mer →]]> Igår innan jag gick och lade mig låg jag och bläddrade lite i regeringens vårbudgetproposition. Bortsett från den (helt riktiga) hårda kritik den fått, så slogs jag också av en annan sak.

Den fördelningspolitiska redovisningen läggs fram som en bilaga till den ekonomiska vårpropositionen. Där tvingas dels regeringen år för år konstatera att inkomstskillnaderna i Sverige växer. Detta med ”ökade klyftor” har jag bloggat om här. 

Men där finns också de borgerligas mest ihåliga ekonomiska resonemang. I den aktuella fördelningspolitiska bilagan beskrivs arbetslöshet, sjukdom och social utsatthet till hämmande faktorer som kan övervinnas om bara drivkrafterna för arbete förstärks. Dels är det ju slåande att en regering år 2012 inte har utvecklat en djupare och mer kunskapsbaserad syn på dessa samhällsproblem.

När man har den här galet högervridna tolkningen av välfärd görs det möjligt att beskriva de genomförda åtstramningarna i arbetslöshets- och sjukförsäkringen som ”fördelningspolitiska åtgärder”. Jag menar, hur många har inte hört en Moderat nervöst försöka övertyga en om att skattesänkningar är den bästa lösningen för allt från huvudvärk till arbetslöshet? De krympande sociala trygghetssystemen och ökade ekonomiska klyftorna blir ju då ”välfärdspolitisk” med en fet, blå M-stämpel.

Men det är inte bara en vrickad analys utan också ett synsätt som gör att man kommer inte komma till rätta med samhällsproblem i sig. Det finns nämligen ingen – och då vågar jag verkligen påstå just ingen – seriös ekonomisk forskning som ger stöd till att ekonomiska skillnader öka människors ”drivkrafter”. Små samhällsklyftor är inte bara bra för rättvisan, utan för hela samhällsutvecklingen. I samhällen där klasskillnaderna är små är  studieresultaten bättre, sjukskrivningarna färre, kriminaliteten lägre och medellivslängden längre, än i samhällen med större klasskillnader.

Nu kan man ju raljera långt och länge om denna ”jobbsatsning” – men egentligen är det faktiskt väldigt tragiskt. Dels för att man slänger iväg 3 miljarder av svenska folkets pengar i sjön. Men främst för att man fortsätter en satsning som är totalt verkningslös.

Ett arbete är en rättighet. Alla ska ha en chans att få jobba, göra rätt för sig och vara en del av samhället. För att det ska bli fler jobb i Sverige krävs det att regeringen slutar ge bort våra skattepengar till bland annat sänkta restaurangmomser, RUT-avdrag och jobbcoacher och istället lägger pengarna där dem behövs. Jag vill att man lägger mer pengar på skolan så den kan fungera bättre och anställa fler. Investera i sjukvården för att höja vårdpersonalens löner och göra det möjligt för äldrevården att anställa fler. Staten måste dessutom lägga pengar på att bygga bort bostadsbristen, eftersom det är enda sättet att komma till rätta med den (bloggat mer om detta här). Även järnvägen, som varit eftersatt i regering efter regering måste få mer pengar till underhåll, så tågen går i tid, biljetterna blir billigare och fler vågar resa med tåg.

Det tycker jag är en seriös, smart och visionär arbetsmarknadspolitik.

Kolla in hemsidan på http://vasterbotten.ungvanster.se/