Självklart var det rätt att bryta avtalet med Saudiarabien

Det går ju knappast att undvika att skriva några rader om att regeringen sade upp det svenska militära samarbetsavtalet med Saudiarabien. Efter att frågan olyckligt nog fått springa gatlopp i media ett antal veckor så valde regeringen äntligen att avsluta det. Mycket klokt har ju förstås redan sagts om det. Jag rekommenderar särskilt Ola Larsmo i DN: ”Liberaler är för mänskliga rättigheter – så länge de inte kostar pengar”

I grunden är ju detta en nationell självständighetsfråga. Sverige ska som nation stå fri att utforma våra politiska och militära samarbeten, utan pekpinnar och påtryckningar från andra länder, oavsett om det rör sig om USA, Ryssland eller Mellanöstern.

När moderatledaren Yngve Holmberg på 60-talet krävde Olof Palmes avgång som ecklesiastikminister för att han retat upp amerikanerna genom att gå i en manifestation mot invasionen av Vietnam, svarade Palme: ”Låt oss bygga en vaktkur åt Holmberg ute på Arlanda. Där kan han sitta och se ambassadörerna komma och gå, och ­räkna ut vad han ska tycka”.

Dessutom är det en rent säkerhetspolitisk fråga. Att det handlar om en sällsynt brutal diktatur kan väl anses skäl nog att inte förse en sådan regim med vapen. Men nu råkar ju Saudiarabien också vara huvudsponsor åt oräkneligt antal reaktionära terrorrörelser runt om i Mellanöstern, som håller tillbaka både demokratisering, sekulär samhällsutveckling och reformering av islam. Så det är ju högst tveksamt om det verkligen är i Sveriges säkerhetspolitiska intresse att beväpna ett sådant land.

I hela den här historien är det svårt att inte dra paralleller till 1985, då Sverige blev det första landet att införa en handelsblockad mot Sydafrika. Borgerligheten protesterade lika vilt som idag. Näringslivet varnade för ekonomisk konsekvenser. Moderaterna röstade emot i riksdagen. MUF kallade ANC för terroristorganisation. Ulf Adelsohn menade att han faktiskt gjorde sydafrikanerna en tjänst: ”Om vi bojkottar deras varor blir ju de stackars negrerna utan jobb”. Poängen med den liknelsen är att förstås att visa hur Sverige tidigare tagit utrikespolitiska positioner som i dåtid var kontroversiella, men i nutida liberal historieskrivning beskrivs som vårt lands utrikespolitiska storhetstid där vi trampade upp en stig i världspolitiken. Idag är det nog få som skäms för bojkotten av Sydafrika. Om några år lär man också få leta med ljus och lykta efter de som idag försvarar militärt samarbete med Saudiarabien.

Vita jobb i Umeå kommun

Umeå kommun och de kommunala bolagen upphandlar tjänsteköp för många miljoner kronor varje år. Som upphandlare ger vi försörjning åt mängder av lokala företag. Villkoren i upphandlingarna får därför stora konsekvenser för dem och deras anställda.

I dag förekommer i många branscher ett missbruk av skatteregler och arbetsrättsliga villkor. Bara i bygget av Kulturväven här i Umeå finns det starka skäl att misstänka hur bolag anställde underentreprenörer med utländsk arbetskraft för så låga löner som 50 kr/timmen. Detta är inte unikt för byggbranschen. Användandet av utländska underleverantörer som pressar ner löner och arbetsvillkor tränger undan seriösa, ofta lokala, företag som inte kan konkurrera eftersom de har högre utgifter för sina anställda.

Det är kommunens ansvar som upphandlare att ställa krav på de upphandlade utförarna och att följa upp så kraven uppfylls. Eftersom det kan vara svårt för kommuner att själva följa upp sådana konkreta saker som arbetsvillkor och ekonomiska förhållanden bland upphandlade företag finns en modell för att underlätta uppföljningen: Vita jobb-modellen.

Vita jobb-modellen är ett verktyg för att motverka svartarbete och social dumpning vid upphandling. Den innebär att kommunen i sin upphandling ger fackliga företrädare i uppdrag att följa upp hur de upphandlade företagen och deras underleverantörer lever upp till arbetsrättsliga krav. Utgångspunkten är att följa såväl lagen om offentlig upphandling (LOU) som EU-direktiv och övriga lagstiftningar och regelverk, men på ett sätt så att oschysst och snedvridande konkurrens undviks. Modellen används bland annat i Stockholms kommun.

Vita jobb-modellen bygger på följande fyra principer:

  1. Upphandlingsunderlag utformas så att de företag som får offentliga uppdrag måste betala anställda i enlighet med kärnan i de kollektivavtal som redovisas i upphandlingsunderlagen. Det innebär inte ett krav på kollektivavtal – sådana krav är svåra att ställa bland annat på grund av EU-rätt – men ett krav på att lägstanivåerna i aktuella branschavtal följs, så att möjligheterna för företag som har tecknat kollektivavtal att konkurrera inte försämras.
  1. Huvudentreprenören ansvarar för underentreprenörer som också ska följa reglerna om löner och anställningsvillkor i enlighet med de ovan beskrivna principerna.
  1. Företagen öppnar sig för kontroller där av kommunen utsedd granskare kan kontrollera hur företagen lever upp till kraven i kontraktet mellan kommun och företag. Det är lämpligtvis fackförbunden inom avtalsområdet som uppdras att å kommunens vägnar kontrollera efterlevnaden.
  1. Företagen skriver under på att brott mot regelverken utgör uppsägningsgrund och grund för skadeståndsanspråk från kommunens sida.

I Umeå kommun har det sedan en tid tillbaka förts diskussioner om att införa Vita-jobb modellen vid upphandlingar och tjänsteköp. Socialdemokraterna, som styr kommunen, uttryckte sig i början på förra året positivt och lovade till och med att införa modellen. Sedan dess har man uttryckt sig i mer tveksamma ordalag.

Många har alltså haft lång tid på sig att göra mycket, men mycket lite har blivit gjort. Därför lämnade jag och Vänsterpartiet idag in en formell motion om att Umeå kommun ska tillämpa vita-jobb modellen vid upphandlingar. Den kommer behandlas framöver, och därför är det här startskottet i fajten för att alla som jobbar på uppdrag av Umeå kommun ska göra det på schyssta villkor med ordentliga löner.

10914168_492518220897907_1566989012_n

6 bulletpoints efter Charlie Hebdo

Det har tenderat att uppkomma flera diskussioner samtidigt om terrorattacken mot Charlie Hebdo. I en diskussion på min egen Facebook formulerade jag ett svar i 6 punkter till de som besvarade mitt tidigare blogginlägg på samma tema.

1. Det breda fenomenet islamistisk terror bör förstås utifrån en marxistisk analys och på materiell grund. Men i varje enskilt fall finns också andra faktorer som spelat in, som också ger en delförklaring i de enskilda fallen och gör så att man kan förstå det som hänt ”just här” bättre. Exempelvis problemet med radikal islamisering i många franska förorter – vad beror det på? Bara USA-imperialism? Islamismen bör ses som mer än bara ett irrationellt svar på västerländsk utrikespolitik. Snarare har den blivit en egen ideologi med ett eget liv, som inte nödvändigtvis börjar och slutar med USA-imperialismen, även om den sannolikt stärks av den. Slavoj Zizek skriver bra på samma tema i dagens DN.

2. De andra frågor som väcks efter detta [terrorattentatet], som inte har en direkt koppling till USA-imperialism måste vi i vänstern också kunna svara på. Exempelvis: Vad är Charlie Hebdo för tidning – och hur ska man förstå deras innehåll? Är det OK att skämta om och karikera grupper som i någon sorts intersektionell analys faller under kategorin ”flerdubbelt förtryckt”? Jag tycker det. Och jag tycker det är sunt och bra om man reflekterar kring de här frågorna ur ett vänsterperspektiv också, för att de diskuteras flitigt. Det är också just detta mitt tidigare blogginlägg handlar om.

3. Jag tycker inte satiriker och andra kulturskapare kan begäras lägga band på sig för att undvika att såra någon (så länge de håller sig inom lagen förstås: förtal, hets mot folkgrupp, olaga hot osv). Sedan är ju den politiska uppgiften en annan, där kan det påpekas nödvändigheten i att organisera samhället så ingen blir förfördelad. Men det är alltså en annan fråga, och jag tycker man gör klokt i att hålla isär de två.

4. Men ändå har jag upplevt hur vissa säger att den här typen av konst är felaktig ur någon sorts intersektionell maktanalys och att det därmed blir fel att ta publikationer som Charlie i försvar, även i dagens situation. Självklart menar jag inte att man av omsorg om yttrandefriheten ska hålla inne med eventuell kritik mot innehållet i tidningen (då förminskas ju hela konceptet med yttrandefrihet och samhällsdebatt). Men jag tycker kritiken många gånger lander i en felaktig analys som bland annat bottnar i att man missat hela kontexten och kulturen kring vänstertidningen Charlie Hebdo.

5. Om man dessutom indirekt lägger skulden på publikationen själv för massakern och antyder att man typ får skylla sig själv om man publicerar sådant och sedan får en massaker över sig, så tycker jag inte frågan om rätten till yttrandefrihet direkt framstår som en ”no-brainer”.

6. Yttrandefrihet i praktiken blir helt urvattnat (och samhället ganska ociviliserat) om varje människa ska ”försvara sig själv” och man säger till de som utsätts för repressalier på grund av sina åsikter och publikationer att de får ”skydda sig bättre” [sådant om nämnts i tidigare inlägg]. Samhället ska kunna försvara alla som ger uttryck för en åsikt från våld och repressalier, det är vad hela principen om yttrandefrihet går ut på.

Bara oflyt för borgerliga regeringar?

Leif Pagrotsky skriver en finurlig krönika i dagens GT, där han påpekar det statistiska sambandet i att varje gång de borgerliga haft regeringsmakten har BNP sjunkit, arbetslösheten ökat och statsfinanserna försämrats.  På 70 år har Sverige aldrig haft sjunkande BNP utan att ledas av en borgerlig regering.

Men är det inte bara otur då? Sannolikheten att det skulle bero på allmänt oflyt bedöms rent matematiskt ligga på ca 8 promille. Även om det förstås är svårt att hävda ett vetenskapligt samband (är ju inte slumpen som utser regeringar) är det ändå intressant att notera hur liten matematisk sannolikhet det finns i att de tre borgerliga regeringsperioderna skulle sammanfalla exakt med de tre perioderna av minskat BNP.

I Sverige är det ju oftast omvärlden som får skulden när ekonomin på hemmaplan går dåligt: ”ett litet, exportberoende land”, som det ju heter. Är det då utlandet som är boven? Utav de tre borgerliga regeringsperioderna -77, -91 och -06 så är det bara den senare som ägt rum under en världsomfattande lågkonjunktur. Även då backade svensk ekonomi jämförelsevis mer än andra.

Med dessa statistiska iakttagelser blir det ju smått absurt när de borgerliga försöker mästra på den ekonomiska politiken. Det har ju närmast blivit en helig former att Fredrik Reinfeldt och Anders Borg lotsade Sverige genom en tuff ekonomisk storm och gjorde så vi ”klarade krisen bra”. En mer hederlig beskrivning är väl att regeringen var passiv under finanskrisen. Och passivitet kan förstås inge trygghet. Men som Pagrotsky påpekar, så är det knappast samma sak som skickligt politiskt hantverk.

The end of käbbel – inget nyval trots allt

Regeringen och de borgerliga partierna har slutit en överenskommelse som innebär att det planerade nyvalet inte blir av. Lättnaden av att slippa en tredje valrörelse inom ett års tid kan absolut komma att färga analysen av vad som nu blev. Men jag ska försöka mig på den så kallade ”Decemberöverenskommelsen” ändå.

Grundidén är att den ”partikonstellation [defineras i överenskommelsen som ”partier som samverkar i regering eller om budgeten”] som är större än alla andra tänkbara regeringskonstellationer” ska släppas fram att få uppdraget att bilda regering, få sin statsminister vald och få igenom sin budget. Principiellt är det förstås tveksamt att det nu öppnas upp för att reformer som inte har en majoritet av folkrepresentationens aktiva stöd i parlamentet ändå genomförs. Majoritetstanken är ju hela grundbegreppet i det demokratiska idén – och den blir försvagad nu. Men jag vågar nog samtidigt påstå att den praktiska skillnaden gentemot den gamla vanliga ”samarbetskulturen” i Sveriges riksdag blir minimal. Den här traditionen av förhandlingspraxis, eller blocköverskridande överenskommelser om man så vill, har i sina värsta stunder varit förutsättningen för att kunna driva igenom politiska reformer som ingen egentligen röstat på. Det var just detta som möjliggjorde nedskärningspolitiken under 90-talet.

Så om överenskommelsen fungerar i praktiken som den verkar vara tänkt att fungera i teorin, är den reella skillnaden jämfört med diverse tidigare minoritetsregeringar väldigt liten. Men det är ändå ett ”om” här. För ännu lämnas flera frågor obesvarade: Vad innebär det för framtiden att blockpolitiken ytterligare cementeras? Hur påverkar det regeringen att de nu i alla lägen är beroende av oppositionens välvilja för att få igenom sin politik istället för att samla en majoritet? Hur kommer det se ut i enskilda frågor, som exempelvis pappadagarna i föräldraförsäkringen, där ett eller flera allianspartier ligger närmare regeringen än det egna blocket? Och vad händer exempelvis om Sverigedemokraterna helt enkelt bara stödjer Alliansens förslag rakt av i första omgången? Det finns ingen som kan svara på de frågorna idag.

Jag tycker nog ändå detta var det bästa som kunde hända i dagsläget. Valbomben är desarmerad och nu finns det åtminstone på pappret en plan på hur landet ska kunna regeras de kommande åren. Kanske kan det till och med ses som en delseger för förhandlingsmannen Lövfen. Men någon majoritet med sig får han alltså inte. Nu återstår det att se om han lyckas att inte få en majoritet emot sig.

Vänsterpartiet, maten och miljön

Förra veckan skrev jag och Nisse Sandqvist tillsammans en text där vi menade att Vänsterpartiet behöver ompröva delar vår politik och ”slakta några heliga kor”. Nu skriver vi vidare om miljöpolitiken.

Det finns en klassdimension i miljöpolitiken. I dag har vi en situation där Vänsterpartiets miljöpolitik i alltför hög grad formuleras av människor som har en relativt privilegierad livssituation och/eller livsstil i urban miljö. Det handlar också om en idealistisk syn på miljön, som blottar en klyfta mellan dem med stort kulturellt kapital och alla andra. Det blir problem när den politiken ska presenteras för människor utanför denna sfär. Vänsterpartiet måste bättre förena klassorganisering med organisering för ett miljömässigt hållbart samhälle och då måste vi driva den typ av miljöpolitik som de flesta förstår och accepterar.

Den bör utgå från att det behövs ett livskraftigt svenskt jordbruk, som dels håller landskapet öppet och dels förser oss med mat. Livsmedelssuveränitet är en viktig del av en socialistisk politik, eftersom svenskt lagstiftning på området redan är relativt god och utvecklad jämfört med många andra länder, vi gör oss också oberoende av miljöförstörande långväga transporter och stärker samtidigt vårt nationella oberoende. De grödor som är försvarbara att odla i Sverige bör vi därför också odla i Sverige. Därför är det bekymmersamt att vi i Vänsterpartiet i dag föreslår nationella skatter på både handelsgödsel och bekämpningsmedel. Det gör att svenska jordbruk riskerar att konkurreras ut av andra länders jordbruk, där man fortfarande använder billigt handelsgödsel och bekämpningsmedel för att hålla nere priserna. Sådana krav måste i så fall lyftas på internationell nivå istället, så att alla bönder kan konkurrera på lika villkor.

Ekologisk mat har haft ett uppsving de senaste åren. Det hänger ihop med ett motstånd mot just handelsgödsel och bekämpningsmedel och är en trend där medelklassen i städerna i allt högre grad efterfrågar olika former av “naturligt” jordbruk. Detta har även smittat av sig på oss i Vänsterpartiet som nu vill arbeta för 30 % ekologiskt jordbruk till 2030. Enligt de flesta bönder är det en näst intill omöjlig målsättning: Bland annat riskerar vi brist på åkermark, kraftigt höjda produktionskostnader och mindre kvantiteter när en stor del av produktionen ska vara ekologisk.

Logiken i diskussionen om konventionellt kontra ekologiskt jordbruk rimmar dessutom illa i en socialistisk analys. Uppdelningen av en stor andel konventionellt jordbruk, utpekat som miljömässigt skadligt, kombinerat med en liten andel “ekologisk” och ”hållbar” är orimlig. Ett vänsterpartis roll i denna debatt bör vara att driva på för att de regler som finns kring jordbruk och djurhållning i Sverige ska vara adekvata och generella. Behöver något ändras i dessa så ska man förstås ändra på reglerna för jordbruket i sin helhet – inte skapa en nischmarknad för människor med inkomster över genomsnittet.

Något annat som tyvärr också kommit att få fäste i vänstern är den debattartikel vi alla har läst tusen gånger: Den om att “vi” konsumerar för mycket. Masskonsumtion belastar miljön och om människor i allmänhet konsumerade mindre så skulle inte lika mycket produceras och då skulle belastningen på miljön minska. Resonemanget används för att motivera en rad förment radikala förslag och säger indirekt: Det gör inget om vanligt folks levnadsstandard försämras eftersom “vi” ändå konsumerar för mycket. Den här argumentationen får ibland också en moralisk underton som går ut på att det är fult och dåligt med materialism.

Men det är en tankevurpa av flera skäl. Först och främst är det dåligt verklighetsförankrat: De flesta arbetande människor vill och skulle behöva konsumera mer, inte mindre. Det är ju hela poängen med arbetarrörelsens kamp för att förbättra arbetarklassens materiella livsvillkor – att vanligt folk ska ha råd att köpa ett par nya jeans, en bra bil eller en modern mobiltelefon. Dessutom är det en märklig ingång i ämnet. Sanningen är ju den att konsumtion alltid har funnits, och alltid kommer finnas. Konsumtionsmängden är viktig men ur miljöhänseende sekundär. Att vi konsumerar säger egentligen bara att vi köper vad som produceras, och det är just i produktionen miljöaspekten spelar störst roll och där ett vänstersocialistiskt partis fokus bör ligga.

Bilen utgör en av de största frihetssymbolerna för vanligt folk. Den absoluta majoriteten av bilar drivs av bensin och många människor i det här landet är beroende av sin bil för att få jobb och vardag att gå ihop. Det är något vårt parti måste se och acceptera. Att driva på för en höjd bensinskatt är att i praktiken straffbeskatta människor som inte åker tunnelbana till jobbet. Redan i dag utgör skatt och moms mer än hälften av bensinpriset och vi möter ett utbrett folkligt motstånd när vi ytterligare vill höja bensinskatten. En mycket klokare hållning, som flera gånger nämnts i partisammanhang, är förslaget om differentierade bensinskatter: Högre bensinskatt i storstäderna och lägre på landsbygden där människor faktiskt behöver bilen. Ett sådant förslag är både modernt och nytänkande samtidigt som det har potential att tas emot bra bland vanligt folk. Det lanserades 2010 som “hela partiets politik” men verkar sedan dess ha ebbat ut och i valrörelsen 2014 redogjorde Ulla Andersson i en ekonomidebatt för att vi vill ha en bensinskattehöjning på 20 öre. Var står Vänsterpartiet egentligen i frågan?

Ingen kommer förstås undan kärnkraften när man pratar om miljöpolitik. Tack vare vattenkraften, och från 1970-talet kärnkraften, har Sverige kunnat få tillgång till relativt billig och pålitlig energi, med vilken vi har kunnat försörja en industri som släpper ut mindre koldioxid än konkurrerande industrier i andra länder. Vattenkraften är i dag i princip fullt utbyggd – det är bara ett fåtal områden där vattnet ännu forsar fritt. Vårt andra större energislag, kärnkraften, bär i dag upp stora delar av vår elproduktion. Elförbrukningen i Sverige är i dag omkring 140-145 TWh per år – av denna står kärnkraften för cirka 60-65 TWh.

Det finns förstås förnyelsebara energislag – solkraft, vindkraft och biobränslen. Sol- och vindkraft är dock inga alternativ som ersättning för kärnkraften, eftersom de inte producerar el när den behövs. Vi har tillgång till stora mängder biobränslen i Sverige, men skogen är en råvara som konkurrerar med många andra ändamål vilket gör priset för högt för att ersätta relativt billig elektricitet. Om vi ska avveckla kärnkraften helt inom en snar framtid, vilket ju är partiets formella linje, återstår alltså i princip att minska konsumtionen av el.

Visst kan vissa energieffektiviseringar göras när det gäller bostäder och industrier – det är bra och ska uppmuntras. Men vi kan i framtiden också räkna med att fler vill köra elbil, att vi kör fler tåg och bussar på el, att mobilnät och annan datakommunikation byggs ut ytterligare och att våra industrier vill öka produktionen. Det är alltså inte troligt eller rimligt att förvänta sig en generellt minskande efterfrågan på elektricitet – snarare tvärtom. Det kommer troligtvis att behövas ännu mer el i framtiden. Kärnkraften är en befintlig infrastruktur, i de svenska reaktorerna med tillhörande forskning har stora resurser investerats. Nu diskuteras nedläggning av en mindre kärnkraftsreaktor, vilket är rimligt när de inte bär sig ekonomiskt. Men att lägga ner all kärnkraft skulle göra vår elförsörjning beroende av energiproduktion som i praktiken är sämre för miljön än kärnkraften. Kärnkraften behövs och därför bör Vänsterpartiet förespråka intensiv utveckling och forskning inom både kärnkraft och det förnyelsebara. Då kan vi bli Sveriges riktiga miljöparti.

Här är några förslag för att skärpa och utveckla vår politik på miljöområdet:

1. Vänsterpartiet bör i första hand driva på för mer och större svensk livsmedelsproduktion som lyder under bra lagstiftning för odling och djurhållning, istället för att bejaka nischmarknader (typ Krav och eko) för människor med inkomster över genomsnittet.

2. En socialistisk analys på miljöområdet betonar att nyckeln till klimatomställningen finns i produktionen – inte i människors konsumtionsmönster. Att vi konsumerar säger egentligen bara att vi köper vad som produceras, det är just i produktionen miljöaspekten spelar störst roll och också där fokus bör ligga i första hand.

3. Vänsterpartiet bör ta nya beslut i frågan om skatter och förespråka differentierad bensinskatt: Höjd bensinskatt i storstaden som kan användas för att finansiera utbyggnad av kollektivtrafiken, och sänkt bensinskatt på landsbygden där människor behöver bilen.

4. Vänsterpartiet bör inte försöka avskaffa det enda energislag som kan producera en stor och jämn mängd elektricitet när den behövs som mest. Kärnkraften bör istället utvecklas för att bli säkrare, mer effektiv och på sikt ge ett mindre farligt avfall. Tekniken finns på idéstadiet men vi behöver en politik som förverkligar den, naturligtvis i kombination med förnyelsebara energilösningar.

Tidigare texter från oss:
”Vänstern och arbetarklassen – varför går de i otakt?” (3 November)

Vänstern och arbetarklassen – varför går de i otakt?

Det är nu lite mer än en månad sedan riksdagsvalet 2014. Den så kallade vänstervinden till trots samlade arbetarrörelsens partier – Vänsterpartiet och Socialdemokraterna – tillsammans bara drygt var tredje väljare. Snubblande nära det valresultat som fyra år tidigare utlöste kriskommissioner i bägge partierna.

Samtidigt finns förstås också ljuspunkter. Vänsterpartiet har kraftigt ökat sitt medlemsantal och i ett antal län och kommuner gör vi relativt starka valresultat. Partiet håller också på att utvecklas mot att bli en mer välfungerande organisation. Vi har en partiledare som är duktig, omtyckt och som vanligt folk faktiskt känner förtroende för, vilket har lett till ökat förtroende för partiet i största allmänhet.

Samtidigt är Vänsterpartiet fortfarande 100 år efter partibildandet en i huvudsak tämligen svag politisk kraft när det gäller reellt politiskt inflytande och resultat i allmänna val. Man saknar förmåga att vara ett folkligt vänsteralternativ som attraherar arbetarklassen. Valet 2014 förblir därför, ur Vänsterpartiets perspektiv, ett ganska normalt val där omkring 95 procent av svenska folket inte röstar på oss.

Som vi ser det har Vänsterpartiet två centrala utmaningar. På kort sikt är det uppenbart att partiet inte klarar av kampen om medelklassväljarna mot Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ. Vi klarar inte heller av att utmana Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna om de “traditionella” arbetarklassväljarna i någon vidare utsträckning. Vi upplevs ofta som flummiga och avvikande, särskilt från de människor vi säger oss vilja representera: Den traditionella arbetarklassen. Det handlar om “vanligt folk”, som lever i heterosexuella relationer, jobbar på vanliga jobb och tar bilen dit, sällan pratar politik runt köksbordet och inte delar föräldraförsäkringen lika, tycker om att gå på bio och se barnen spela innebandy eller fotboll, mest ser fram emot semestern och blir lite för fulla på krogen.

På ett djupare och mer långsiktigt plan har partiet ännu inte kommit ur den drygt 25 år gamla ideologiska förvirringen sedan murens fall. Det var förstås korrekt att lämna en identitet, vokabulär och politisk inriktning som är förbrukad. Men i farten övergavs samtidigt viktiga delar av en traditionell socialistisk maktanalys till förmån för, i tidsandan, mer populära analysverktyg. I samhällsdebatten och i den idédebatt som förs i partiet för tongivande vänsterpartister fram allt från postmodernism såsom queer, vegetarianism och intersektionalitet till marginella, idealistiska idéer om konsumtionskritik och fri invandring.

Det leder till att Vänsterpartiet främst får en attraktionsförmåga hos dem som tilltalas av dessa teorier och idéer. Det tenderar främst att handla om olika grupperingar av den sk. “kreativa klassen”: Människor som inte nödvändigtvis har något större ekonomiskt kapital, men ett desto bredare kulturellt kapital. Arbetarrörelsen i allmänhet och Vänsterpartiet i synnerhet bör notera hur just denna typ av social kultur i allt större utsträckning har seglat upp som en av de viktigaste skiljelinjerna mellan partierna och deras sympatisörer. Det politiska etablissemanget i Sverige är idag enkelspårigt och alla uppvaktar till stora delar en politiskt korrekt och liberalt sinnad medelklass. Partierna attraherar väljare genom liberala slagord om öppenhet, tolerans och individualism – värderingar som har störst popularitet inom just denna klass, men blir ett rött skynke för SD:s arbetarväljare och alienerar snarare än attraherar traditionella väljare ur arbetarklassen.

Denna insikt verkar tyvärr lysa med sin frånvaro i eftervalsdebatten. Istället verkar slutsatserna vara ungefär desamma som vänstern alltid drar: “Det är inte vi eller vår politik det är fel på – utan borgerlig media/hur vi kommunicerar/vilka frågor vi lyfter/hur tydliga vi är mot väljarna”. Detta har blivit ett självspelande piano som gör att kapaciteten att ompröva den egna politiken blivit lidande. Låt oss därför föreslå en radikalt annorlunda slutsats av Vänsterpartiets valresultat: Tänk om det är så att vanligt folk förstår vad vi säger, men helt enkelt inte tycker om det?

Vänsterpartiet har ett starkt rättvisepatos i välfärdsfrågor och arbetsrätt – det är helt enkelt frågor där många människor tycker som oss. Samtidigt ser vi hur Vänsterpartiet möter motstånd i arbetarklassen när det gäller frågor som rör exempelvis migrations-, försvars- och jämställdhetspolitiken. Med handen på hjärtat: Vad har vi i vänstern för relevanta svar på dessa frågor idag? Många människor upplever tiggeriet vid våra affärer, busstationer och torg som obekvämt och provocerande, vad gör vi åt det? Varför vill vi inte ordentligt stärka försvaret när Sverige allt tätare utsätts för militära påfrestningar av olika slag? Hur kan det komma sig att många förknippar oss med marginella jämställdhetspolitiska frågor som genusdagis och HBTQ-certificering istället för traditionella och breda vänsterlösningar? En stor del av det som lockar arbetarväljare till exempelvis Sverigedemokraterna är deras problembeskrivning. Väljarna känner inte igen sig i Vänsterpartiets verklighetsbeskrivning och delar därför inte våra politiska slutsatser. Vi upplevs alltför ofta som en del av ett politiskt korrekt etablissemang som viftar bort frågor som känns angelägna för vanligt folk och istället går i bräschen för twitterdrev och marginella kulturdebatter.

Vänstern och arbetarrörelsen måste hitta tillbaka till arbetarklassen och stödja sig mer mot den än mot akademiker, proffstyckare och politiskt korrekta smakdomare. Vår partikultur och politik måste i första hand utformas av och för exempelvis undersköterskor, metallarbetare och snickare. Vi behöver kunna besvara människors oro kring olika samhällsproblem ur ett konstruktivt och realpolitiskt vänsterperspektiv. Det gäller även om frågorna som ställs är obekväma eller uttalas med en vokabulär som verkar anstötlig i politiskt upplysta kretsar.

Vänsterpartiet måste som parti samla sig och våga göra en självständig och modern socialistisk analys om vi vill ha förutsättningar att vinna förtroende hos arbetarklassen. Bara då kan Vänsterpartiet inta rollen som ett folkligt vänsterparti. Men det kommer inte att vara möjligt utan att ”slakta” en och annan helig ko i politiken.

Arijan Kan
Fackligt förtroendevald och riksdagskandidat i valet 2014

Nisse Sandqvist
Politisk sekreterare och kommungruppledare i Östersund

Andra artiklar med liknande insikter:
”Antirasism på villovägar”  – Torbjörn Tännsjö
”Alla vill vara i minoritet” - Kajsa Ekis Ekman
”Vad hände med vänstervinden?” – Carl Erland Andersson
”Reaktionär politik i radikal förpackning” - Håkan Lindgren.
”Identitetspolitik skymmer jämlikhetsideal” - Carl Melin
Den nya elitismen”- Johan Hakelius
”Det ska fan vara politiskt korrekt” - Åsa Linderborg