Mindre politik i facket, mer fackligt i politiken

Denna text publicerades ursprungligen i Vänsterpartiet Umeås medlemstidning Nejlikan, du hittar orginalet här

De fackliga frågorna är helt centrala för ett parti som vill vara socialistiskt. Det är själva nerven i vårt politiska uppdrag. Det ger politiskt existensberättigande och legitimitet samtidigt som det är på arbetsplatserna kraftmätningen mellan arbete och kapital äger rum på riktigt. Med denna insikt i det politiska bagaget kan man tänka sig att det är från facket arbetarrörelsens politiska grenar ska hämta inspiration och livskraft till sitt arbete.

Så gjorde också arbetarrörelsen tidigare. Men de senaste åren verkar det inte vara fackföreningsrörelsen som inspirerat politiken, utan tvärtom. Det är snarare politiken som genom olika kanaler har fått fackföreningsrörelsen att ändra fokus, från en kamp om gemensamma materiella intressen till en kamp om medlemmarnas åsikter. Det handlar om sådant som brukar kallas för ”värdegrundsarbete”: Man ska vara feminist, anti-SD och ha korrekta värderingar i övrigt. Men egentligen borde strömmen gå åt andra hållet.

Istället för mer politik i facken så behövs mer fackligt i politiken. Då menar jag inte bara arbetsmarknadspolitik, jag menar ”fackligt” som ett politiskt förhållningssätt. Den fackliga analysen är självständig och ska egentligen inte ta partipolitisk hänsyn. Det är inte samma sak som att vara politiskt neutral, utan det är att förhålla sig till klassen i första hand. Inför varje vägval och målkonflikt utgår den fackliga analysen från frågan: Hur påverkar det här arbetarklassen? Och maktförhållandena i klasskampen? Traditionellt fackligt arbete handlar sällan om politiska målsättningar uppifrån och ned, men kan formulera desto bättre samhällspolitiska mål nedifrån och upp.

Vi skulle behöva en ordentlig dos av detta: Mer fokus på egna klassbaserade lösningar på aktuella samhällsproblem och mindre på att inte kränka någon. Ta exempelvis hur den nya vänstern går fram med politik och retorik fokuserad på diverse “utsatta grupper”. Det är visserligen hedervärt att bry sig om människor i periferin – men det är inte klasspolitik. Det gör katolska organisationer också, det är inte progressivt i sig.

Det progressiva är att lyfta kollektivet i sin helhet – då följer de mest utsatta med. Det är inte fel att lyfta fram de som har det särskilt svårt, se bara på hur Kommunal prioriterar undersköterskor i avtalsrörelsen. De lyfts dock fram som en del av kollektivet. Men när vi i vänstern framhäver socialt utsatta människor framför breda löntagargrupper gör vi det utifrån att de ska markeras som avvikare från kollektivet. De flesta är inte funktionshindrade/HBTQ-personer/invandrare/hemlösa – just därför uppmärksammar vi dem.

Den svenska vänstern riskerar att förvandla sig själv till det västeuropeiska genomsnittet: Man finns, grovt sagt, bara för dem med kulturellt kapital och de riktigt socialt utsatta – folkflertalet söker sig någon annanstans. Så kan vi inte ha det om ambitionen är att samla en majoritet för att förändra samhället i grunden. Arbetarrörelsens politiska partier måste i större grad präglas av fackliga analyser och mindre av värderingspolitiska diskurser.

Kommunalkrisen handlar om förtroende

Dammet börjar lägga sig  efter alla turer med Kommunal förra veckan. Som alla drev är även detta en riktig klusterbomb: en stor smäll med massor av små smällar runt omkring. Det gör det i nästan omöjligt att skilja ut det riktigt upprörande från sådant som bara är kvällstidningsstoff.

Det är exempelvis inte fel i sig att fackförbund äger konferensanläggningar som en del av den fackliga verksamheten. Det är inte heller fel att hyra ut sina lokaler till andra när man inte använder dem. Det gör även vi i SEKO med våra konferenslokaler på Lastberget. Kommunal kan omöjligt ta ansvar för allt för vad som föregår där när man hyr ut till tredje part, särskilt för sådant som inte meddelats på förhand. Men det är faktiskt principiellt fel att driva lyxkrogar som de egna medlemmarna inte ens skulle ha råd att äta på, och ännu mer fel att i sitt uppdrag som facklig förtroendevald leva ut på denna krog och andra anläggningar i en extravagant representationskultur  – och inte sällan även på rent privata tillställningar, ibland tillsammans med arbetsgivarsidan.

Ta bara detta med att Aftonbladet med flit felläser Kommunals bokslut och säger att man ”bränt 300 miljoner av medlemmarnas pengar”. Självklart är lokalupprustning och andra typer av materiella investeringar minusposter i ett bokslut med kort avskrivningstid. Men det är de facto inte detsamma som att ”gå back” och ”bränna pengar” – helt tvärt om faktiskt. Men är det rimligt att man i Kommunal investerar i en lyxkrog istället för lokaler som på ett tydligare sett kommer fler medlemmar till del och används för den fackliga verksamheten? Där bör kritiken ligga. Den ska vara hård men rättvis

Jag kan ge ytterligare ett exempel på denna typ av klusterbombs-prägel som gör det svårt att skilja ut nyanser i skandaler: Kommunals bostäder. Få ser nog principiella problem med att de som företräder förbundet centralt får en övernattningslägenhet för att kunna fullfölja sina uppdrag. Visst, många av dessa lägenheter ligger på centrala adresser – men de har varit i fackföreningsrörelsen ägo under lång tid och kostnadsbilden har förändrats. Det som snarare är upprörande med Kommunal är att förtroendevalda och andra höjdare får en gräddfil till ibland rena lyxbostäder – ibland bostäder som man får besittningsrätt på och får fortsätta hyra även efter sitt uppdrag. Att man dessutom hyr ut dessa bostäder i ett svågerpolitiskt spel till diverse socialdemokratiska toppolitiker och andra i den egna kretsen gör det förstås bara ännu värre.

Ännu mer fel är det att lönerna för de högst förtroendevalda är mångdubbla gentemot det medlemmarna tjänar och livsstilen för tankarna till mer till en direktör än en kommunalarbetare. Ja, direkt motbjudande faktiskt – som jag skrivit om tidigare.

Och så här fortsätter det. I grund och botten handlar det om förtroende. Det är därför de tafatta jämförelserna som vissa gör i sociala medier med bankvinster och vinster i välfärden (ty det handlar om ännu större summor pengar som används fel) inte fungerar överhuvudtaget. Precis lika irriterande som relativiseringarna är förövrigt universitetsvänsterns enhälliga fördömanden av ”pampvälde”: inga nyanser, inget syfte och ingen egen koppling till riktigt fackligt arbete. Bara det traditionsenliga proffstyckandet.

Kommunalkrisen handlar inte primärt om pengar och pampar utan om förtroende. Ja, det är nästan värre att felhantera förtroende än pengar i fackföreningsrörelsen. Förtroende är helt centralt i allt fackligt arbete: utan förtroende arbetskompisar emellan och mellan medlemmar och de arbetskompisar som väljs som företrädare kan man inte hålla ihop, gadda ihop sig mot arbetsgivaren och ställa krav

När Anneli Nordström ber om ”ursäkt för vad som hänt de senaste dagarna” och lovar att återupprätta förtroendet så har hon fundamentalt missförstått vad som väcker missnöjet hos medlemmarna. Det är inte Aftonbladets granskning de är upprörda på – de är upprörda på ordningen i Kommunal. Menar man allvar med att återupprätta förtroendet bör man istället signalera att man avser att ändra kurs:

  1.  Lönerna för de högst förtroendevalda ska spegla medlemmarnas löneläge. Det är kanske den fråga som längst retat flest vanliga medlemmar i fackföreningsrörelsen – detta bör nu ändras på en gång för alla. Det är helt enkelt inte längre varken försvarbart eller hållbart med förbundsledningar på löner som ligger mångdubbelt över medlemmarnas.
  2. Grundligt omorganisera verksamheten på Metropol Palais. Att driva lyxkrog är inte facklig verksamhet och kommer inte heller fackförbundet eller medlemmarna till del. Gör något meningsfullt för det fackliga arbetet och föreningens medlemmar av lokalerna istället.
  3. Genomgång av förbundets lägenheter: vem hyr och varför. Finns det bestånd som kan släppas till bostadskön – hur stor del i så fall? Kanske till vanliga medlemmar som vill besöka Stockholm? Vilka uppdrag ska berättiga övernattningslägenhet? Kan man utveckla andra typer av boenden som kommer medlemmarna till del, exempelvis de populära fjällstugorna som alltid är fullbokade, bör inte dessa prioriteras då de är uppskattade av medlemmarna?
  4. Se över sätt att stärka medlemsinflytandet och prioritera stöttning av facklig verksamhet av arbetsplatser som saknar facklig närvaro. Det skulle inte förvåna mig om en stor del av medlemstappet på ca 5000 medlemmar sedan avslöjandena åtminstone till stor del kommer från arbetsplatser där den fackliga medvetenheten är låg och eventuella förtroendevalda upplevs frånvarande.
  5. Sluta odla synen på fackföreningen som ett ICA-kort där man ”förhandlar åt medlemmarna”. En fackförening är man tillsammans med kollegorna på jobbet – och precis som ett gymmedlemskap blir man inte starkare bara av att betala medlemsavgiften varje månad. Synen på fackligt arbete av att man är ”facket tillsammans” behöver stärkas i både teori och facklig praktik. Då blir det också svårare för enskilda medlemmar att motivera ett utträde framför att byta ut sina förtroendevalda, delta i verksamheten och föreslå konkreta förändringar i organisationen demokratisk väg.

Snart är det avtalsrörelse och vikten av att Kommunal får rätsida på detta kan inte nog betonas. Det här måste verkligen bli den där brytpunkten där det finns ett före och ett efter. Nu har förbundskassören Anders Bergström avgått och Anneli Nordström erkänt att Kommunal har problem. Men det är faktiskt bara första steget att erkänna att man har problem. Sedan finns det 11 steg kvar.

Kommunalledningen beter sig som direktörer

Jag blir så illa berörd av att se hur ett par av Kommunals högsta förtroendevalda beter sig som direktörer. Om möjligt blir man ännu mer provocerad av detta som fackligt förtroendevald.

När jag själv som klubbordförande i SEKO suttit och kört långa sträckor sena kvällar och tidiga morgnar för att inte kosta medlemmarna en hotellnatt. Eller varit tillgänglig på telefon för arbetskompisar allt från 01:00 en tisdag till 05:40 en lördagmorgon – på min egen privata telefon, för att inte dra på fackföreningen några onödiga kostnader. Eller huttrat i minusgrader efter sista kvällsflyget och försökt få liv i min gamla Volvo på flygplatsen bara för att undvika att kosta förbundet eller klubben den där taxin man egentligen har rätt till. Spenderat sena kvällar på tågstationer för att vänta in den billigaste avgången hem. Att ens ta en lunch med motparten utanför en förhandlingssituation hade känts oproffsigt och fel. Varje krona man kostar medlemmarna har man tänkt över både en och två gånger.

Det handlar förstås inte om att man som fackligt förtroendevald ska leva som en asket – då har vi snart inga förtroendevalda kvar. Självklart ska man få ersättning för förlorad arbetsinkomst, man ska ta den tid man behöver till sitt uppdrag och resa på ett smidigt och schysst sätt. Man ska hitta en nivå som är anständig, försvarbar och passar en själv som förtroendevald inom de av organisationen givna ramarna.

Äcklet når inga gränser när man får se hur några av Kommunals högsta företrädare inte verkar se det så här. Särskilt inför en så viktig avtalsrörelse som årets – då är det ännu viktigare att ha ordning på korten och klara granskning. Men istället försätts tusentals vanliga fackliga runt om i landet, både i sitt eget och i andra förbund, i en sits man inte ska behöva hamna i som aktiv inom fackföreningsrörelsen. Det är ju så man får kräksmak i munnen. Hoppas de ansvariga avgår och låter andra krafter få bygga upp förtroendet på nytt med denna erfarenhet i ryggen.

Efter Parisattackerna

Tankarna har varit många hos många efter de fruktansvärda händelserna i Paris. Någon beskrev det som Europas eget 11 September, och en helt felaktig beskrivning är det nog inte.

Först kom givetvis fördömandena, sorgen och oron. En liten klick var förstås där för att påpeka för folk som bytte färg på sin profilbild att de inte bryr sig tillräckligt mycket om tillräckligt mycket. Det är märkligt det där, hur vissa alltid tycks vilja se till så vanligt folk aldrig får en känsla av att de räcker till – någonsin. Men bortsett från detta var förtvivlan unison.

I släptåg kom också den debatt som alltid uppstår när det sker islamistiskt motiverade terrordåd: hur representativ är den här terrorn för islam? Vad är äkta islam respektive falsk islam? Det är ju rimligtvis en fråga bäst besvaras av de som är muslimer – det är inte jag. Men i grund och botten måste det väl ändå kunna sägas att radikal islam naturligtvis inte representerar all islam. Men likväl är det bara att konstatera att islam har problem med radikal islamism.

Jag har flera gånger funderat på att skriva en text om allt detta. Men det är svårt att veta var man ska börja – och hur man ska tänka. Jag vill väl i alla fall hävda att situationen i Mellanöstern överskuggas av tre centrala beståndsdelar:

1. De många och brutala inbördeskonflikterna, mellan olika etniska grupper och islamiska inriktningar. Många av dem har på olika sätt, både historiskt och realtid, varit understödda av väst som lämnat ett vakuum för islamister att fylla. Här slutar stora delar av vänstern sitt resonemang, men det räcker inte hela vägen som förklaringsmodell. Varför attackerades då inte en amerikansk militäranläggning istället för vanliga fransmän? Som skrivits tidigare: Muslimer i väst är uppenbart en knappt tolererad och exploaterad minoritet (svarta afrikaner är detta i än högre utsträckning och ändå sysslar de inte oftast inte med organiserade bombattentat och mord, osv). Poängen är inte att resonera om oförrätterna som sporrar terrorhandlingar är sanna eller ej. Poängen är det politiskt-ideologiska projektet radikal islamism som växer fram inte enbart är en reaktion mot väst, utan det är en självständig politisk ideologi som givetvis påverkar muslimer syn på samhällsvision och problemlösningar.

2. Motståndet mot sekularisering. Sekulariseringstanken är svag i stora delar av Mellanöstern, och stödet för ett samhälle där religionen inte är en central del av samhällsbyggnaden är litet. Sedan går förstås åsikterna isär i fråga om tolkning och tillämpning. Men det grundläggande stödet för ett sekulärt samhälle saknas i all väsentlig mening.

3. Var är reformationen av Islam? Precis som Kristendomen som världsreligion gått igenom en reformation där den konventionella inriktningen i stora drag anpassades till den västerländska demokratin, så behöver även Islam gå igenom en sådan process. De gängse tolkningarna av islam som trots allt dominerar i Mellanöstern – och då menar jag inte bara de mest radikala islamistiska om krigföring med väst – är i dagsläget svåra att förena med en liberal demokratisk modell.

Jag vill bestämt hävda att dessa saker är ett måste att ha med sig i när en bra vänsteranalys ska göras. Men var är då själva analysen? Ja, den är svårare att göra. Jag har noterat att Slavoj Zizek gör ett försök i In These Times – och han gör det riktigt bra. Han må vara en lite märklig filosof som oftast skriver lite för långt, men han har också ofta extremt värdefulla poänger – särskilt i de här frågorna. Jag tycker alla ska ta sig lite tid och läsa den. Zizek får helt enkelt ta vid där mitt blogginlägg nu slutar. Du hittar hans text här.

Vem är det som styr egentligen?

Regeringen har tagit initiativ till att modernisera kommunallagen. Det råkade faktiskt bli så att Umeå Kommun var en av de tillfråga remissinstanserna inför lagändringen denna gång. Vi i Vänsterpartiet hade ett antal tillägg till kommunens remissvar, men eftersom de röstades ned på måndagens fullmäktige har vi istället skickat in dem på egen hand.

En central del i förslaget till ny kommunallag är öppningen för försöksverksamhet med majoritetsstyre: i praktiken att majoriteten tillsätter samtliga poster i en kommunstyrelse, lite som på riksdagsnivå alltså. Just denna fråga med majoritetsstyre har ju varit uppe i till diskussion under längre tid och naturligtvis finns det värdefulla poänger med att ha tydliga majoritetsförhållanden ute i kommunerna.

Samtidigt riskerar det att ställa den politiska oppositionen utanför stora delar av den politiska processen. Oppositionen går helt enkelt miste om möjligheten till insyn och information på lika villkor: riskerna är överhängande att partierna inte får samma tillgång till underlag, föredragningar från tjänstemän osv. Antalet tjänstemän lär väl dessutom öka med anledning av de dubbla uppdragen. Med andra ord: riskerna för att kostnaderna för den kommunala byråkratin ökar samtidigt som demokratin försvagas är stora.

För att säkra tydliga majoriteter borde utredningen istället titta mer på frågan utifrån att nuvarande system öppnar upp för samarbeten utan politiskt innehåll – endast i syfte att utestänga andra partier från det proportionerliga inflytandet som de har fått i kraft valresultatet. Dessa kommunala minoritetsstyren tar sig exempelvis uttryck i min egen kommun här i Umeå.

I Umeå Kommun bildade sju partier (Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet, Folkpartiet, Moderaterna, Kristdemokraterna och ett lokalt parti kallat ”Arbetarpartiet”) en kartellbildning för att fördela platser i styrelser och nämnder mellan sig efter senaste valet. Trots att dessa sju partier i praktiken ingår i majoritetskonstellationen så anser åtminstone fem av partierna att de inte alls utgör något majoritetsunderlag – och anser sig därför ha rätt att lägga beslag på både majoritets- och oppositionsuppdrag. Vad kallas den här formen av demokrati? Är den rimlig? När jag tar upp detta är det inte för att göra politiska poäng, även Vänsterpartiet har både deltagit och deltar i sådana här konstellationer runt om i landet. Men frågan är ju om inte den här typen av uppgörelser bör försöka förhindras i lagstiftningen utan de negativa effekter som ett rent majoritetsstyre riskerar att få.

Man blir ju förbannad

Jag blir så förbannad på att även denna regering aviserar att pensionsåldern ska höjas. Eftersom vanligt folk nu för tiden har mage att inte trilla av pinnen direkt efter arbetslivets slut, så ska det inte vägas upp med med att exempelvis fler unga får ett jobb eller att de som sitter på pengarna släpper till – utan nu ska alltså folk som knegat hela livet, jobba ännu längre!

Nu får det väl ändå vara slut på vansinnet. När skatterna ska sänkas för 150 miljarder finns alltid pengar. När storbankerna avlönar sina styrelseproffs och VD:ar har man alltid råd. Och att arbetare jobbar ihop miljarder kronor man bara får se en bråkdel av på lönebeskedet går alldeles utmärkt. Men att vanligt folk ska få göra något annat här i livet än att jobba ihjäl sig – nä, det går minsann inte för sig.

Det här är ren klasslagstiftning. Jurister, ekonomer och andra pappersvändare kommer förstås ha råd att gå i pension precis när dem vill ändå. Men metallarbetaren, undersköterskan och alla andra vanliga människor som bär det här landet ska tvingas jobba ännu längre upp i åren för att få ut några kronor i pension. Allt detta bara för att det ska slippa omfördelas några pengar. Nä, det är ju så man får kräksmak i munnen.

Inga genvägar i bostadspolitiken

Den här bilden från Boverkets rapport säger ju egentligen allt. Varför byggs det för lite bostäder (särskilt hyresrätter) i Sverige?

hyresrätterJo, därför att staten i början av 90-talet lade ned bostadspolitiken. Istället övergick man till en marknadsbaserad modell där man skulle ”skapa incitament” för privata företag att bygga. Det kan man i efterhand konstatera att det inte blivit sådär jättebra. 

Det må ha sparat statskassa några kronor. Men bostadspolitik är som mycket annat här i samhället: man får det man betalar för. Det finns inga genvägar i bostadspolitiken. Vill man mota tillbaka bostadsbristen och samtidigt behålla det svenska systemet med reglerad hyressättning utifrån bruksvärdesprincipen finns bara en lösning: att staten lägger pengar på att bygga bostäder.