Det är jämlikheten, dumbom

Svensk ekonomi hade kunnat växa med ytterligare sju procent om inkomstklyftorna varit mindre. Det konstaterar OECD i ny rapport.

Det är ju förstås varken vetenskapligt omvälvande eller speciellt märkligt egentligen. När klassklyftorna minskar, så innebär det i praktiken att fler människor får möjlighet att få en bättre materiell levnadsstandard. Det i sin tur leder sannolikt till mer privatkonsumtion som ofta förutsätter ökad produktion, vilket leder till att fler arbetstillfällen blir till. Det är det nationalekonomiska sambandet.

Anledningen för att jag tar upp detta är för att jag mött viss kritik, när jag inte varit villig att kritisera ekonomisk tillväxt. Jag menar att det är fullständig meningslöst att  stirra sig blind på om tillväxten ökar eller minskar. Tillväxtkritikerna begår därför paradoxalt nog samma misstag som de dem riktar kritiken mot: stirrar sig blind på siffrorna. Det intressanta bör ju istället varför ekonomin krymper eller växer. En progressiv vänsterpolitik kommer leda till en radikalt bättre levnadsstandard för arbetarklassen både i Sverige, men även globalt. När vi anställer 200 000 personer i offentlig sektor eller jämnar ut löneskillnaderna mellan könen är det mycket troligt att svenskt BNP kommer att öka. Det har jag inga problem med.

Vänsterpartiet, maten och miljön

Förra veckan skrev jag och Nisse Sandqvist tillsammans en text där vi menade att Vänsterpartiet behöver ompröva delar vår politik och ”slakta några heliga kor”. Nu skriver vi vidare om miljöpolitiken.

Det finns en klassdimension i miljöpolitiken. I dag har vi en situation där Vänsterpartiets miljöpolitik i alltför hög grad formuleras av människor som har en relativt privilegierad livssituation och/eller livsstil i urban miljö. Det handlar också om en idealistisk syn på miljön, som blottar en klyfta mellan dem med stort kulturellt kapital och alla andra. Det blir problem när den politiken ska presenteras för människor utanför denna sfär. Vänsterpartiet måste bättre förena klassorganisering med organisering för ett miljömässigt hållbart samhälle och då måste vi driva den typ av miljöpolitik som de flesta förstår och accepterar.

Den bör utgå från att det behövs ett livskraftigt svenskt jordbruk, som dels håller landskapet öppet och dels förser oss med mat. Livsmedelssuveränitet är en viktig del av en socialistisk politik, eftersom svenskt lagstiftning på området redan är relativt god och utvecklad jämfört med många andra länder, vi gör oss också oberoende av miljöförstörande långväga transporter och stärker samtidigt vårt nationella oberoende. De grödor som är försvarbara att odla i Sverige bör vi därför också odla i Sverige. Därför är det bekymmersamt att vi i Vänsterpartiet i dag föreslår nationella skatter på både handelsgödsel och bekämpningsmedel. Det gör att svenska jordbruk riskerar att konkurreras ut av andra länders jordbruk, där man fortfarande använder billigt handelsgödsel och bekämpningsmedel för att hålla nere priserna. Sådana krav måste i så fall lyftas på internationell nivå istället, så att alla bönder kan konkurrera på lika villkor.

Ekologisk mat har haft ett uppsving de senaste åren. Det hänger ihop med ett motstånd mot just handelsgödsel och bekämpningsmedel och är en trend där medelklassen i städerna i allt högre grad efterfrågar olika former av “naturligt” jordbruk. Detta har även smittat av sig på oss i Vänsterpartiet som nu vill arbeta för 30 % ekologiskt jordbruk till 2030. Enligt de flesta bönder är det en näst intill omöjlig målsättning: Bland annat riskerar vi brist på åkermark, kraftigt höjda produktionskostnader och mindre kvantiteter när en stor del av produktionen ska vara ekologisk.

Logiken i diskussionen om konventionellt kontra ekologiskt jordbruk rimmar dessutom illa i en socialistisk analys. Uppdelningen av en stor andel konventionellt jordbruk, utpekat som miljömässigt skadligt, kombinerat med en liten andel “ekologisk” och ”hållbar” är orimlig. Ett vänsterpartis roll i denna debatt bör vara att driva på för att de regler som finns kring jordbruk och djurhållning i Sverige ska vara adekvata och generella. Behöver något ändras i dessa så ska man förstås ändra på reglerna för jordbruket i sin helhet – inte skapa en nischmarknad för människor med inkomster över genomsnittet.

Något annat som tyvärr också kommit att få fäste i vänstern är den debattartikel vi alla har läst tusen gånger: Den om att “vi” konsumerar för mycket. Masskonsumtion belastar miljön och om människor i allmänhet konsumerade mindre så skulle inte lika mycket produceras och då skulle belastningen på miljön minska. Resonemanget används för att motivera en rad förment radikala förslag och säger indirekt: Det gör inget om vanligt folks levnadsstandard försämras eftersom “vi” ändå konsumerar för mycket. Den här argumentationen får ibland också en moralisk underton som går ut på att det är fult och dåligt med materialism.

Men det är en tankevurpa av flera skäl. Först och främst är det dåligt verklighetsförankrat: De flesta arbetande människor vill och skulle behöva konsumera mer, inte mindre. Det är ju hela poängen med arbetarrörelsens kamp för att förbättra arbetarklassens materiella livsvillkor – att vanligt folk ska ha råd att köpa ett par nya jeans, en bra bil eller en modern mobiltelefon. Dessutom är det en märklig ingång i ämnet. Sanningen är ju den att konsumtion alltid har funnits, och alltid kommer finnas. Konsumtionsmängden är viktig men ur miljöhänseende sekundär. Att vi konsumerar säger egentligen bara att vi köper vad som produceras, och det är just i produktionen miljöaspekten spelar störst roll och där ett vänstersocialistiskt partis fokus bör ligga.

Bilen utgör en av de största frihetssymbolerna för vanligt folk. Den absoluta majoriteten av bilar drivs av bensin och många människor i det här landet är beroende av sin bil för att få jobb och vardag att gå ihop. Det är något vårt parti måste se och acceptera. Att driva på för en höjd bensinskatt är att i praktiken straffbeskatta människor som inte åker tunnelbana till jobbet. Redan i dag utgör skatt och moms mer än hälften av bensinpriset och vi möter ett utbrett folkligt motstånd när vi ytterligare vill höja bensinskatten. En mycket klokare hållning, som flera gånger nämnts i partisammanhang, är förslaget om differentierade bensinskatter: Högre bensinskatt i storstäderna och lägre på landsbygden där människor faktiskt behöver bilen. Ett sådant förslag är både modernt och nytänkande samtidigt som det har potential att tas emot bra bland vanligt folk. Det lanserades 2010 som “hela partiets politik” men verkar sedan dess ha ebbat ut och i valrörelsen 2014 redogjorde Ulla Andersson i en ekonomidebatt för att vi vill ha en bensinskattehöjning på 20 öre. Var står Vänsterpartiet egentligen i frågan?

Ingen kommer förstås undan kärnkraften när man pratar om miljöpolitik. Tack vare vattenkraften, och från 1970-talet kärnkraften, har Sverige kunnat få tillgång till relativt billig och pålitlig energi, med vilken vi har kunnat försörja en industri som släpper ut mindre koldioxid än konkurrerande industrier i andra länder. Vattenkraften är i dag i princip fullt utbyggd – det är bara ett fåtal områden där vattnet ännu forsar fritt. Vårt andra större energislag, kärnkraften, bär i dag upp stora delar av vår elproduktion. Elförbrukningen i Sverige är i dag omkring 140-145 TWh per år – av denna står kärnkraften för cirka 60-65 TWh.

Det finns förstås förnyelsebara energislag – solkraft, vindkraft och biobränslen. Sol- och vindkraft är dock inga alternativ som ersättning för kärnkraften, eftersom de inte producerar el när den behövs. Vi har tillgång till stora mängder biobränslen i Sverige, men skogen är en råvara som konkurrerar med många andra ändamål vilket gör priset för högt för att ersätta relativt billig elektricitet. Om vi ska avveckla kärnkraften helt inom en snar framtid, vilket ju är partiets formella linje, återstår alltså i princip att minska konsumtionen av el.

Visst kan vissa energieffektiviseringar göras när det gäller bostäder och industrier – det är bra och ska uppmuntras. Men vi kan i framtiden också räkna med att fler vill köra elbil, att vi kör fler tåg och bussar på el, att mobilnät och annan datakommunikation byggs ut ytterligare och att våra industrier vill öka produktionen. Det är alltså inte troligt eller rimligt att förvänta sig en generellt minskande efterfrågan på elektricitet – snarare tvärtom. Det kommer troligtvis att behövas ännu mer el i framtiden. Kärnkraften är en befintlig infrastruktur, i de svenska reaktorerna med tillhörande forskning har stora resurser investerats. Nu diskuteras nedläggning av en mindre kärnkraftsreaktor, vilket är rimligt när de inte bär sig ekonomiskt. Men att lägga ner all kärnkraft skulle göra vår elförsörjning beroende av energiproduktion som i praktiken är sämre för miljön än kärnkraften. Kärnkraften behövs och därför bör Vänsterpartiet förespråka intensiv utveckling och forskning inom både kärnkraft och det förnyelsebara. Då kan vi bli Sveriges riktiga miljöparti.

Här är några förslag för att skärpa och utveckla vår politik på miljöområdet:

1. Vänsterpartiet bör i första hand driva på för mer och större svensk livsmedelsproduktion som lyder under bra lagstiftning för odling och djurhållning, istället för att bejaka nischmarknader (typ Krav och eko) för människor med inkomster över genomsnittet.

2. En socialistisk analys på miljöområdet betonar att nyckeln till klimatomställningen finns i produktionen – inte i människors konsumtionsmönster. Att vi konsumerar säger egentligen bara att vi köper vad som produceras, det är just i produktionen miljöaspekten spelar störst roll och också där fokus bör ligga i första hand.

3. Vänsterpartiet bör ta nya beslut i frågan om skatter och förespråka differentierad bensinskatt: Höjd bensinskatt i storstaden som kan användas för att finansiera utbyggnad av kollektivtrafiken, och sänkt bensinskatt på landsbygden där människor behöver bilen.

4. Vänsterpartiet bör inte försöka avskaffa det enda energislag som kan producera en stor och jämn mängd elektricitet när den behövs som mest. Kärnkraften bör istället utvecklas för att bli säkrare, mer effektiv och på sikt ge ett mindre farligt avfall. Tekniken finns på idéstadiet men vi behöver en politik som förverkligar den, naturligtvis i kombination med förnyelsebara energilösningar.

Tidigare texter från oss:
”Vänstern och arbetarklassen – varför går de i otakt?” (3 November)

Vänstern och arbetarklassen – varför går de i otakt?

Det är nu lite mer än en månad sedan riksdagsvalet 2014. Den så kallade vänstervinden till trots samlade arbetarrörelsens partier – Vänsterpartiet och Socialdemokraterna – tillsammans bara drygt var tredje väljare. Snubblande nära det valresultat som fyra år tidigare utlöste kriskommissioner i bägge partierna.

Samtidigt finns förstås också ljuspunkter. Vänsterpartiet har kraftigt ökat sitt medlemsantal och i ett antal län och kommuner gör vi relativt starka valresultat. Partiet håller också på att utvecklas mot att bli en mer välfungerande organisation. Vi har en partiledare som är duktig, omtyckt och som vanligt folk faktiskt känner förtroende för, vilket har lett till ökat förtroende för partiet i största allmänhet.

Samtidigt är Vänsterpartiet fortfarande 100 år efter partibildandet en i huvudsak tämligen svag politisk kraft när det gäller reellt politiskt inflytande och resultat i allmänna val. Man saknar förmåga att vara ett folkligt vänsteralternativ som attraherar arbetarklassen. Valet 2014 förblir därför, ur Vänsterpartiets perspektiv, ett ganska normalt val där omkring 95 procent av svenska folket inte röstar på oss.

Som vi ser det har Vänsterpartiet två centrala utmaningar. På kort sikt är det uppenbart att partiet inte klarar av kampen om medelklassväljarna mot Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ. Vi klarar inte heller av att utmana Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna om de “traditionella” arbetarklassväljarna i någon vidare utsträckning. Vi upplevs ofta som flummiga och avvikande, särskilt från de människor vi säger oss vilja representera: Den traditionella arbetarklassen. Det handlar om “vanligt folk”, som lever i heterosexuella relationer, jobbar på vanliga jobb och tar bilen dit, sällan pratar politik runt köksbordet och inte delar föräldraförsäkringen lika, tycker om att gå på bio och se barnen spela innebandy eller fotboll, mest ser fram emot semestern och blir lite för fulla på krogen.

På ett djupare och mer långsiktigt plan har partiet ännu inte kommit ur den drygt 25 år gamla ideologiska förvirringen sedan murens fall. Det var förstås korrekt att lämna en identitet, vokabulär och politisk inriktning som är förbrukad. Men i farten övergavs samtidigt viktiga delar av en traditionell socialistisk maktanalys till förmån för, i tidsandan, mer populära analysverktyg. I samhällsdebatten och i den idédebatt som förs i partiet för tongivande vänsterpartister fram allt från postmodernism såsom queer, vegetarianism och intersektionalitet till marginella, idealistiska idéer om konsumtionskritik och fri invandring.

Det leder till att Vänsterpartiet främst får en attraktionsförmåga hos dem som tilltalas av dessa teorier och idéer. Det tenderar främst att handla om olika grupperingar av den sk. “kreativa klassen”: Människor som inte nödvändigtvis har något större ekonomiskt kapital, men ett desto bredare kulturellt kapital. Arbetarrörelsen i allmänhet och Vänsterpartiet i synnerhet bör notera hur just denna typ av social kultur i allt större utsträckning har seglat upp som en av de viktigaste skiljelinjerna mellan partierna och deras sympatisörer. Det politiska etablissemanget i Sverige är idag enkelspårigt och alla uppvaktar till stora delar en politiskt korrekt och liberalt sinnad medelklass. Partierna attraherar väljare genom liberala slagord om öppenhet, tolerans och individualism – värderingar som har störst popularitet inom just denna klass, men blir ett rött skynke för SD:s arbetarväljare och alienerar snarare än attraherar traditionella väljare ur arbetarklassen.

Denna insikt verkar tyvärr lysa med sin frånvaro i eftervalsdebatten. Istället verkar slutsatserna vara ungefär desamma som vänstern alltid drar: “Det är inte vi eller vår politik det är fel på – utan borgerlig media/hur vi kommunicerar/vilka frågor vi lyfter/hur tydliga vi är mot väljarna”. Detta har blivit ett självspelande piano som gör att kapaciteten att ompröva den egna politiken blivit lidande. Låt oss därför föreslå en radikalt annorlunda slutsats av Vänsterpartiets valresultat: Tänk om det är så att vanligt folk förstår vad vi säger, men helt enkelt inte tycker om det?

Vänsterpartiet har ett starkt rättvisepatos i välfärdsfrågor och arbetsrätt – det är helt enkelt frågor där många människor tycker som oss. Samtidigt ser vi hur Vänsterpartiet möter motstånd i arbetarklassen när det gäller frågor som rör exempelvis migrations-, försvars- och jämställdhetspolitiken. Med handen på hjärtat: Vad har vi i vänstern för relevanta svar på dessa frågor idag? Många människor upplever tiggeriet vid våra affärer, busstationer och torg som obekvämt och provocerande, vad gör vi åt det? Varför vill vi inte ordentligt stärka försvaret när Sverige allt tätare utsätts för militära påfrestningar av olika slag? Hur kan det komma sig att många förknippar oss med marginella jämställdhetspolitiska frågor som genusdagis och HBTQ-certificering av vården istället för traditionella och breda vänsterlösningar? En stor del av det som lockar arbetarväljare till exempelvis Sverigedemokraterna är deras problembeskrivning. Väljarna känner inte igen sig i Vänsterpartiets verklighetsbeskrivning och delar därför inte våra politiska slutsatser. Vi upplevs alltför ofta som en del av ett politiskt korrekt etablissemang som viftar bort frågor som känns angelägna för vanligt folk och istället går i bräschen för twitterdrev och marginella kulturdebatter.

Vänstern och arbetarrörelsen måste hitta tillbaka till arbetarklassen och stödja sig mer mot den än mot akademiker, proffstyckare och politiskt korrekta smakdomare. Vår partikultur och politik måste i första hand utformas av och för exempelvis undersköterskor, metallarbetare och snickare. Traditionell arbetarrörelsepolitik, utan akademiska analyser och svåra ord, med utgångspunkt i vanligt folks vardag tar oss en bra bit på den vägen. Vi behöver kunna besvara människors oro kring olika samhällsproblem ur ett konstruktivt och realpolitiskt vänsterperspektiv. Det gäller även om frågorna som ställs är obekväma eller uttalas med en vokabulär som verkar anstötlig i politiskt upplysta kretsar.

Vi måste våga göra en självständig och modern socialistisk analys om vi vill ha förutsättningar att vinna förtroende hos arbetarklassen. Bara då kan Vänsterpartiet inta rollen som ett folkligt vänsterparti. Men det kommer inte att vara möjligt utan att ”slakta” en och annan helig ko i politiken.

Arijan Kan
Fackligt förtroendevald och riksdagskandidat i valet 2014

Nisse Sandqvist
Politisk sekreterare och kommungruppledare i Östersund

Andra artiklar med liknande insikter:
”Antirasism på villovägar”  – Torbjörn Tännsjö
”Alla vill vara i minoritet” - Kajsa Ekis Ekman
”Vad hände med vänstervinden?” - Carl Erland Andersson
”Det ska fan vara politiskt korrekt” - Åsa Linderborg

Tillbaka från valrörelse

Under valet bloggade jag på Västerbottens Kurriren på adressen http://blogg.vk.se/arijankan. Jag var en av Vänsterpartiets riksdagskandidater, så blev valrörelsen intensiv för min egen del och om man vill kan man titta närmare på hur jag spenderade veckorna innan valet och hur tankarna gick då på min VK-blogg som jag låter vara kvar även efter valet. Vänsterpartiet gick fram i Västerbottens län till 11% av rösterna och är klart det tredje största partiet i länet. Vi gjorde också ett antal mycket starka lokalval i bland annat Vindeln, Sorsele, Vännäs och Umeå. Stort tack till alla Västerbottningar som gett oss sitt förtroende i detta val – och extra varmt tack till de par hundra personer som valt att ge mig sina personkryss. Det värmer alltid lite extra. :-)

1738430_332378376928905_796170282_n

Nu gör jag come-back här på min vanliga blogg igen. Alla detaljer ännu inte hunnit uppdateras till dagsaktuell status (bor ju exempelvis inte i USA längre) men här kommer jag presentera en djupare form av en artikelserie under några veckor framöver. Håll i hatten!

Jag vill ut ur EU – och därför röstar jag i EU-valet

Inför varje EU-val är det många av oss som vill att Sverige ska lämna EU som känner för att strunta i hela valet. Resonemanget är enkelt: man vill inte vara en del av EU-jippot, protesterar genom att inte nyttja sin rösträtt och antar då att ett lågt valdeltagande på sikt ska undergräva legitimiteten för EU och leda till ett svenskt utträde.

Problemet är att etablissemanget struntar i om det så skulle bli 20% valdeltagande (som i Slovenien). De bryr sig inte om vanligt folk stannar hemma. Det enda som är säkert om du och jag inte röstar är att överklassen kommer hålla tungan rätt i munnen och rösta åt oss. För i klassmedvetna Djursholm är valdeltagandet alltid  80%.

Ibland finns det saker som är viktigare än den individuella stoltheten. Ja, EU är ett liberalt katastrofprojekt med grundlagsfäst högerpolitik. Ja, bristen på demokrati och insyn är sannerligen överhängande. Men när fackliga rättigheter, frihandelsavtal med USA och vårt nationella självbestämmande hemma i Sverige står på bordet i EU-parlamentet så vill jag att det är en vänsterpolitiker som trycker på knappen åt mig. Det är en förutsättning för att Sverige ska kunna lämna EU snarast möjligt. Därför går jag och röstar på söndag.

Höga politikerlöner leder inte till mindre korruption

Ibland hör man argumentet att politikers löner ska vara höga eftersom det sägs leda till mindre korruption. Bland annat drog Jimmie Åkesson den valsen när han skulle förklara varför han tjänade strax under 100 000 i månaden. Men i verkligheten finns det inget sådant samband:

Photo 2014-03-02 05 10 17 em

Jag tror snarare det blir svårare att som politiker göra ett bra jobb och sätta sig i vanligt folks levnadsvillkor om man tjänar dubbelt så mycket som en vanlig löntagare, som en svenskt riksdagsledamot faktiskt gör. Dessutom är det en principiell fråga: varför ska folkets företrädare leva på helt andra villkor än vanligt folk?