Jag vill ut ur EU – och därför röstar jag i EU-valet

Inför varje EU-val är det många av oss som vill att Sverige ska lämna EU som känner för att strunta i hela valet. Resonemanget är enkelt: man vill inte vara en del av EU-jippot, protesterar genom att inte nyttja sin rösträtt och antar då att ett lågt valdeltagande på sikt ska undergräva legitimiteten för EU och leda till ett svenskt utträde.

Problemet är att etablissemanget struntar i om det så skulle bli 20% valdeltagande (som i Slovenien). De bryr sig inte om vanligt folk stannar hemma. Det enda som är säkert om du och jag inte röstar är att överklassen kommer hålla tungan rätt i munnen och rösta åt oss. För i klassmedvetna Djursholm är valdeltagandet alltid  80%.

Ibland finns det saker som är viktigare än den individuella stoltheten. Ja, EU är ett liberalt katastrofprojekt med grundlagsfäst högerpolitik. Ja, bristen på demokrati och insyn är sannerligen överhängande. Men när fackliga rättigheter, frihandelsavtal med USA och vårt nationella självbestämmande hemma i Sverige står på bordet i EU-parlamentet så vill jag att det är en vänsterpolitiker som trycker på knappen åt mig. Det är en förutsättning för att Sverige ska kunna lämna EU snarast möjligt. Därför går jag och röstar på söndag.

Höga politikerlöner leder inte till mindre korruption

Ibland hör man argumentet att politikers löner ska vara höga eftersom det sägs leda till mindre korruption. Bland annat drog Jimmie Åkesson den valsen när han skulle förklara varför han tjänade strax under 100 000 i månaden. Men i verkligheten finns det inget sådant samband:

Photo 2014-03-02 05 10 17 em

Jag tror snarare det blir svårare att som politiker göra ett bra jobb och sätta sig i vanligt folks levnadsvillkor om man tjänar dubbelt så mycket som en vanlig löntagare, som en svenskt riksdagsledamot faktiskt gör. Dessutom är det en principiell fråga: varför ska folkets företrädare leva på helt andra villkor än vanligt folk?

En undangömd del av regeringens egen budget

Ett av regeringens största villospår har alltid varit att säga att ”antalet jobb har ju blivit fler”. Jag har tidigare påpekat att man inte kan mäta sysselsättning på ett meningsfullt vis på det sättet: antalet jobb ökar ju alltid när befolkningen gör det. Det är ju därför exempelvis Spanien med en arbetslöshet uppe på 20% fortfarande har fler antal jobb än Sverige. Idag släppte regeringen sin vårbudgetproposition och erkänner i princip själva att så är fallet:

(Bilden kommer från Ali Esbati, riksdagsledamot for Vänsterpartiet, som har budgeten i pappersform).

Nu bekräftat: Jag blir riksdagskandidat

Hemma i Sverige så har Vänsterpartiet i Västerbotten fastställt både riksdagslistan och landstingslistan. Förra veckan kom resultaten från provvalen samt valberedningens förslag på listor och igår hölls alltså själva valkonferensen som fastställer dessa.

Jag blev invald som tredjenamn på riksdagslistan – bakom Jonas Sjöstedt och Tamara Spiric som är två utmärkta kandidater. Det känns förstås jättekul och mycket hedrande. Jag är väldigt ödmjuk inför det förtroendet och ser fram emot att jobba för en starkare vänster i valet nästa år.

I dagsläget har Vänsterpartiet ett mandat i Västerbottens län, men jag är övertygad om att vi har stora möjligheter att öka i valet och få ytterligare ett. Det vore bra, så både Jonas och Tamara kan företräda Vänsterpartiet i riksdagen.

Vill man läsa mer om själva listorna så kan man se Västerbottens Kuriren som rapporterade om valkonferensen här,  Västerbottens Folkblad likaså.

Vänsterpartiets förslag till riksdagslista

Idag går ett stort tack till Vänsterpartiet Västerbottens medlemmar som genom provval i kombination med valberedningens arbete har föreslagit mig som 3:a på riksdagslistan – efter 1:an Jonas Sjöstedt och 2:an Tamara Spiric.

Det känns förstås mycket hedrande för min egen del, men främst så är det ju Jonas och Tamara som är två utmärkta kandidater. Listan kommer att fastställas på partiets valkonferens nästa helg.

Västerbottens Kurriren rapporterar här, Folkbladet också.