Bort med karensdagen – börja med skola, vård och omsorg

Idag har jag och Vänsterpartiet lagt en motion till Umeå Kommunfullmäktige om att ta bort karensdagen för anställda inom skola, vård och omsorg. Avskaffad karensdag är ett krav som drivs av Vänsterpartiet nationellt och som ett antal LO-förbund står bakom. 

Karensdagen gör att anställda med små ekonomiska marginaler undviker att stanna hemma vid förkylning och lättare sjukdomar. Det blir en klassfråga om man går sjuk till jobbet eller stannar hemma och det drabbar främst kvinnor i offentlig sektor. När anställda går sjuka till sina arbetsplatser blir sjukdomsutbrotten mer omfattande, vilket drabbar barnen i förskolan, eleverna på skolan och fritids, vårdtagare och äldre inom omsorgen. Därför är det rimligt att anställda som i sitt arbete jobbar nära människor och därav löper väsentligt större risk att insjukna genom sitt jobb, får rätt till sjuklön från dag ett. Lättast görs detta genom att kommunen skriver lokala avtal med sina fackliga motparter inom förskola, skola, funktionshinder och äldreomsorg.

Detta är en reform som i stort också redan är finansierad. Kommunen har ju redan budgeterat för anställdas löner och de vikarier som i dagsläget rings kommer fortsätta behöva ringas in – oavsett om de sjukskrivna får sjuklön från dag ett eller två. Däremot kommer det löneavdrag som kommunen gör på de anställdas löner vid sjukdom (och som möjligtvis används för att delvis finansiera vikariekostnaderna?) att minska. Det är ett pris som kommunen som arbetsgivare får lov att ta. Är man anställd i ett yrke som i sig självt går ut på att man jobbar nära människor, och i och med det löper större risk att insjukna genom sitt jobb, så ska man ha rätt till sjuklön från första dagen.

Jämna ut spelplanen på arbetsmarknaden

Ofta brukar man få höra att det är parterna på arbetsmarknaden – fackföreningar och arbetsgivare – som ska göra upp om löner, arbetstider och anställningsvillkor. Det är förstås sant. Men det är politiken som sätter spelplanen för relationen mellan fackföreningar och arbetsgivare genom att stifta lagar. Den spelplanen har allt för länge tippats till arbetsgivarnas fördel. Det vill vi i Vänsterpartiet ändra på.

Det skriver jag och Vänsterpartiets Arbetsmarknadspolitiska talesperson, Ali Esbati, om i gårdagens Folkblad. Läs gärna det.

Som fackligt förtroendevald möter jag nämligen detta ofta. Vi är många som vaggas in i en trygg uppfattning om den svenska arbetsmarknaden som baserad på två jämlika parter på arbetsmarknaden: fackföreningar och arbetsgivaren. Det är i grund och botten en felaktig uppfattning av verkligheten. Maktförhållandet är snarare 5% till fackförbunden mot 95% för arbetsgivarna. Visst har arbetsgivare i Sverige väldigt långtgående förhandlingsskyldigheter och liknande som inte finns i andra länder – det säkras i bland annat Lagen om Medbestämmande i arbetslivet (mer känd som MBL). Men i slutändan är det ändå arbetsgivaren som äger nästan varje fråga och har sista ordet.

Här har en socialistisk arbetsmarknadspolitik en så viktig roll att spela. Det handlar om att skapa så goda förutsättningar så möjligt för arbetarna att flytta fram positionerna på arbetsmarknaden mot schyssta löner och ordentliga arbetsvillkor. Bara så kan man på sikt skapa förutsättningar för arbetande människor att stegvis kunna ta demokratiskt kommando på sina arbetsplatser, i sitt arbetsliv och det värde som man skapar där.

Representationstänkets återvändsgränd

Bodil Sidén, Moderaternas kanske enda feminist (mest känd för att ha skrivit om Kent-låten ”La belle epoque” med anledning av att texten var för samhällskritisk), har i veckan hamnat i debatt med Jenny Bengtsson (V) om att Alliansen har fler kvinnliga partiledare än de rödgröna partierna. Detta ska enligt Sidén vara ett kvitto på att de borgerliga tar jämställdhet på större allvar och också har en bättre politik på jämställdhetsområdet.

Så är det naturligtvis inte. Samtidigt får vi i vänstern nu delvis skörda vad vi sått i denna debatt: Det kortsiktiga fokuset på representation har paradoxalt nog målat in oss in ett hörn. Enligt den egna måttstocken kan vi inte göra en poäng av att Jonas Sjöstedt och Stefan Löfven faktiskt är bättre feminister än Ebba Busch Thor och Anna Kinberg Batra – ty de är ju män. Men inte heller kan vi vinna själva representationsligan: de borgerliga partiernas snart 4 kvinnliga partiledare är ju faktiskt fler än de rödgrönas 0,5.

Denna självskapade återvändsgränd tål att begrundas. Främst som ett exempel på de svagheter som uppstår i ett allt för enkelspårigt representationstänkande.

Självklart var det rätt att bryta avtalet med Saudiarabien

Det går ju knappast att undvika att skriva några rader om att regeringen sade upp det svenska militära samarbetsavtalet med Saudiarabien. Efter att frågan olyckligt nog fått springa gatlopp i media ett antal veckor så valde regeringen äntligen att avsluta det. Mycket klokt har ju förstås redan sagts om det. Jag rekommenderar särskilt Ola Larsmo i DN: ”Liberaler är för mänskliga rättigheter – så länge de inte kostar pengar”

I grunden är ju detta en nationell självständighetsfråga. Sverige ska som nation stå fri att utforma våra politiska och militära samarbeten, utan pekpinnar och påtryckningar från andra länder, oavsett om det rör sig om USA, Ryssland eller Mellanöstern.

När moderatledaren Yngve Holmberg på 60-talet krävde Olof Palmes avgång som ecklesiastikminister för att han retat upp amerikanerna genom att gå i en manifestation mot invasionen av Vietnam, svarade Palme: ”Låt oss bygga en vaktkur åt Holmberg ute på Arlanda. Där kan han sitta och se ambassadörerna komma och gå, och ­räkna ut vad han ska tycka”.

Dessutom är det en rent säkerhetspolitisk fråga. Att det handlar om en sällsynt brutal diktatur kan väl anses skäl nog att inte förse en sådan regim med vapen. Men nu råkar ju Saudiarabien också vara huvudsponsor åt oräkneligt antal reaktionära terrorrörelser runt om i Mellanöstern, som håller tillbaka både demokratisering, sekulär samhällsutveckling i regionen och en så nödvändig allmän reformation av islam. Så det är ju högst tveksamt om det verkligen är i Sveriges säkerhetspolitiska intresse att beväpna ett sådant land.

I hela den här historien är det svårt att inte dra paralleller till 1985, då Sverige blev det första landet att införa en handelsblockad mot Sydafrika. Borgerligheten protesterade lika vilt som idag. Näringslivet varnade för ekonomisk konsekvenser. Moderaterna röstade emot i riksdagen. MUF kallade ANC för terroristorganisation – precis som USA och stora delar av västvärlden. Ulf Adelsohn menade att han faktiskt gjorde sydafrikanerna en tjänst om man inte införde någon handelsbojkott: ”Om vi bojkottar deras varor blir ju de stackars negrerna utan jobb”.

Poängen med den liknelsen är att visa hur Sverige tidigare tagit utrikespolitiska positioner som i dåtid var kontroversiella, men i nutida liberal historieskrivning beskrivs som vårt lands utrikespolitiska storhetstid där vi trampade upp en stig i världspolitiken. Idag är det nog få som skäms för bojkotten av Sydafrika. Om några år lär man också få leta med ljus och lykta efter de som idag försvarar militärt samarbete med Saudiarabien.

Vita jobb i Umeå kommun

Umeå kommun och de kommunala bolagen upphandlar tjänsteköp för många miljoner kronor varje år. Som upphandlare ger vi försörjning åt mängder av lokala företag. Villkoren i upphandlingarna får därför stora konsekvenser för dem och deras anställda.

I dag förekommer i många branscher ett missbruk av skatteregler och arbetsrättsliga villkor. Bara i bygget av Kulturväven här i Umeå finns det starka skäl att misstänka hur bolag anställde underentreprenörer med utländsk arbetskraft för så låga löner som 50 kr/timmen. Detta är inte unikt för byggbranschen. Användandet av utländska underleverantörer som pressar ner löner och arbetsvillkor tränger undan seriösa, ofta lokala, företag som inte kan konkurrera eftersom de har högre utgifter för sina anställda.

Det är kommunens ansvar som upphandlare att ställa krav på de upphandlade utförarna och att följa upp så kraven uppfylls. Eftersom det kan vara svårt för kommuner att själva följa upp sådana konkreta saker som arbetsvillkor och ekonomiska förhållanden bland upphandlade företag finns en modell för att underlätta uppföljningen: Vita jobb-modellen.

Vita jobb-modellen är ett verktyg för att motverka svartarbete och social dumpning vid upphandling. Den innebär att kommunen i sin upphandling ger fackliga företrädare i uppdrag att följa upp hur de upphandlade företagen och deras underleverantörer lever upp till arbetsrättsliga krav. Utgångspunkten är att följa såväl lagen om offentlig upphandling (LOU) som EU-direktiv och övriga lagstiftningar och regelverk, men på ett sätt så att oschysst och snedvridande konkurrens undviks. Modellen används bland annat i Stockholms kommun.

Vita jobb-modellen bygger på följande fyra principer:

  1. Upphandlingsunderlag utformas så att de företag som får offentliga uppdrag måste betala anställda i enlighet med kärnan i de kollektivavtal som redovisas i upphandlingsunderlagen. Det innebär inte ett krav på kollektivavtal – sådana krav är svåra att ställa bland annat på grund av EU-rätt – men ett krav på att lägstanivåerna i aktuella branschavtal följs, så att möjligheterna för företag som har tecknat kollektivavtal att konkurrera inte försämras.
  1. Huvudentreprenören ansvarar för underentreprenörer som också ska följa reglerna om löner och anställningsvillkor i enlighet med de ovan beskrivna principerna.
  1. Företagen öppnar sig för kontroller där av kommunen utsedd granskare kan kontrollera hur företagen lever upp till kraven i kontraktet mellan kommun och företag. Det är lämpligtvis fackförbunden inom avtalsområdet som uppdras att å kommunens vägnar kontrollera efterlevnaden.
  1. Företagen skriver under på att brott mot regelverken utgör uppsägningsgrund och grund för skadeståndsanspråk från kommunens sida.

I Umeå kommun har det sedan en tid tillbaka förts diskussioner om att införa Vita-jobb modellen vid upphandlingar och tjänsteköp. Socialdemokraterna, som styr kommunen, uttryckte sig i början på förra året positivt och lovade till och med att införa modellen. Sedan dess har man uttryckt sig i mer tveksamma ordalag.

Många har alltså haft lång tid på sig att göra mycket, men mycket lite har blivit gjort. Därför lämnade jag och Vänsterpartiet idag in en formell motion om att Umeå kommun ska tillämpa vita-jobb modellen vid upphandlingar. Den kommer behandlas framöver, och därför är det här startskottet i fajten för att alla som jobbar på uppdrag av Umeå kommun ska göra det på schyssta villkor med ordentliga löner.

10914168_492518220897907_1566989012_n

6 bulletpoints efter Charlie Hebdo

Det har tenderat att uppkomma flera diskussioner samtidigt om terrorattacken mot Charlie Hebdo. I en diskussion på min egen Facebook formulerade jag ett svar i 6 punkter till de som besvarade mitt tidigare blogginlägg på samma tema.

1. Det breda fenomenet islamistisk terror bör förstås utifrån en marxistisk analys och på materiell grund. Men i varje enskilt fall finns också andra faktorer som spelat in, som också ger en delförklaring i de enskilda fallen och gör så att man kan förstå det som hänt ”just här” bättre. Exempelvis problemet med radikal islamisering i många franska förorter – vad beror det på? Bara USA-imperialism? Islamismen bör ses som mer än bara ett irrationellt svar på västerländsk utrikespolitik. Snarare har den blivit en egen ideologi med ett eget liv, som inte nödvändigtvis börjar och slutar med USA-imperialismen, även om den sannolikt stärks av den. Slavoj Zizek skriver bra på samma tema i dagens DN.

2. De andra frågor som väcks efter detta [terrorattentatet], som inte har en direkt koppling till USA-imperialism måste vi i vänstern också kunna svara på. Exempelvis: Vad är Charlie Hebdo för tidning – och hur ska man förstå deras innehåll? Är det OK att skämta om och karikera grupper som i någon sorts intersektionell analys faller under kategorin ”flerdubbelt förtryckt”? Jag tycker det. Och jag tycker det är sunt och bra om man reflekterar kring de här frågorna ur ett vänsterperspektiv också, för att de diskuteras flitigt. Det är också just detta mitt tidigare blogginlägg handlar om.

3. Jag tycker inte satiriker och andra kulturskapare kan begäras lägga band på sig för att undvika att såra någon (så länge de håller sig inom lagen förstås: förtal, hets mot folkgrupp, olaga hot osv). Sedan är ju den politiska uppgiften en annan, där kan det påpekas nödvändigheten i att organisera samhället så ingen blir förfördelad. Men det är alltså en annan fråga, och jag tycker man gör klokt i att hålla isär de två.

4. Men ändå har jag upplevt hur vissa säger att den här typen av konst är felaktig ur någon sorts intersektionell maktanalys och att det därmed blir fel att ta publikationer som Charlie i försvar, även i dagens situation. Självklart menar jag inte att man av omsorg om yttrandefriheten ska hålla inne med eventuell kritik mot innehållet i tidningen (då förminskas ju hela konceptet med yttrandefrihet och samhällsdebatt). Men jag tycker kritiken många gånger lander i en felaktig analys som bland annat bottnar i att man missat hela kontexten och kulturen kring vänstertidningen Charlie Hebdo.

5. Om man dessutom indirekt lägger skulden på publikationen själv för massakern och antyder att man typ får skylla sig själv om man publicerar sådant och sedan får en massaker över sig, så tycker jag inte frågan om rätten till yttrandefrihet direkt framstår som en ”no-brainer”.

6. Yttrandefrihet i praktiken blir helt urvattnat (och samhället ganska ociviliserat) om varje människa ska ”försvara sig själv” och man säger till de som utsätts för repressalier på grund av sina åsikter och publikationer att de får ”skydda sig bättre” [sådant om nämnts i tidigare inlägg]. Samhället ska kunna försvara alla som ger uttryck för en åsikt från våld och repressalier, det är vad hela principen om yttrandefrihet går ut på.

Bara oflyt för borgerliga regeringar?

Leif Pagrotsky skriver en finurlig krönika i dagens GT, där han påpekar det statistiska sambandet i att varje gång de borgerliga haft regeringsmakten har BNP sjunkit, arbetslösheten ökat och statsfinanserna försämrats.  På 70 år har Sverige aldrig haft sjunkande BNP utan att ledas av en borgerlig regering.

Men är det inte bara otur då? Sannolikheten att det skulle bero på allmänt oflyt bedöms rent matematiskt ligga på ca 8 promille. Även om det förstås är svårt att hävda ett vetenskapligt samband (är ju inte slumpen som utser regeringar) är det ändå intressant att notera hur liten matematisk sannolikhet det finns i att de tre borgerliga regeringsperioderna skulle sammanfalla exakt med de tre perioderna av minskat BNP.

I Sverige är det ju oftast omvärlden som får skulden när ekonomin på hemmaplan går dåligt: ”ett litet, exportberoende land”, som det ju heter. Är det då utlandet som är boven? Utav de tre borgerliga regeringsperioderna -77, -91 och -06 så är det bara den senare som ägt rum under en världsomfattande lågkonjunktur. Även då backade svensk ekonomi jämförelsevis mer än andra.

Med dessa statistiska iakttagelser blir det ju smått absurt när de borgerliga försöker mästra på den ekonomiska politiken. Det har ju närmast blivit en helig former att Fredrik Reinfeldt och Anders Borg lotsade Sverige genom en tuff ekonomisk storm och gjorde så vi ”klarade krisen bra”. En mer hederlig beskrivning är väl att regeringen var passiv under finanskrisen. Och passivitet kan förstås inge trygghet. Men som Pagrotsky påpekar, så är det knappast samma sak som skickligt politiskt hantverk.