Så var det dags igen med ”vad var det vi sa”. Det är förstås ganska trevligt att ha rätt gång på gång. Men samtidigt börjar man bli lite trött på regeringens sk. ”hoppsan-det-tänkte-vi-inte-på”-politik.

Det allra första regeringen gjorde då de tillträdde 2006 var att avskaffa Arbetslivsinstitutet (Prop. 2006/07:01). Att det fanns forskning om människors villkor på jobbet var tydligen Sveriges mest brådskande problem. Nu konstaterar till och med regeringens eget Arbetsmiljöpolitiska råd att ”Den svenska arbetsmiljöforskningen är splittrad och styrs av kortsiktiga intressen. Resultatet blir att viktig kunskap faller i glömska, och att stora förändringar inte uppmärksammas.”. Därför föreslår rådet att det startas ett nationellt kunskapscentrum för arbetsmiljö – alltså ett arbetslivsinstitut. Det är ju höjden av ironi att först lägga ned Arbetslivsinstitutet, tillsätta en ett arbetsmiljöråd och rådets slutsats blir att man bör återstarta Arbetslivsinstitutet!

Det finns förstås en anledning till att högerregeringen lagt ned Arbetslivsinstitutet. De borgerliga stödjer den part på arbetsmarknaden (läs näringslivet) som tjänar på att det finns så få så möjligt som undersöker hur arbetsmiljön för människor ser ut. Det är också där skiljelinjen går. Jag är nämligen övertygad om att de flesta andra människor i det här landet tycker det är bra och viktigt att det undersöks hur människor har det på jobbet, hur arbetsmiljön i Sverige påverkas av nya lagar och regler, och att det forskas kring arbetsrätt, arbetsorganisation, belastningsskador, arbetsmiljöteknik, arbetsmedicin, osv.