För att skola ska kunna ge alla lika möjligheter att kunna delta undervisningen och verksamheten måste den vara gratis. Trots att många tycker att skolan i Sverige redan är det så ser det tyvärr inte alltid ut så. Många skolor tar ut avgifter på olika sätt. Skridskor  som ska köpas, matsäckar som ska fixas och avgifter lagom till friluftsdagar eller insamlingar som ska betalas.

Jag minns själv när jag gick i grundskolan och man kunde få följa med och åka slalom – för någon tusenlapp. Det stänger ute elever med föräldrar som inte har råd att betala. Men det var ingen unik företeelse på just min skola. Jag har hört många berätta om liknande upplevelser. Därför tycker jag det är kanonbra att Umeå Kommun på initiativ från bland annat Vänsterpartiet skärper reglerna kring sådana avgifter. Det går att läsa om här i Aftonbladet: ”Stopp för fruktstund i Umeåskolor”.

Självklart är rubriksättningen (som vanligt) helt vansinnig. Ännu värre är omröstningen som lyder: ”Är det rätt att förbjuda barn att ta med sig frukt och matsäck till skolan?”. Det handlar naturligtvis inte om att förbjuda barn att ta med sig frukt till skolan. Utan snarare då att skolan framöver får betala för exempelvis friluftsresor, så alla elever får samma möjlighet att delta.

”Om skolan inte har råd då?” har jag hört någon säga. Då kan jag passa på att säga att det är ett jätteproblem att skolan får mindre och mindre pengar. Så har det sätt ut de senaste 10 åren och drabbar skoleleverna hårt. Färre lärare, sämre lokaler, gamla böcker, större klasser, fler avgifter, osv. Man måste ändra kurs på svensk skolpolitik. Istället för att rulla tillbaka skolan genom att privatisera och sänka skatter, bör man ge skolan mer pengar. Ett bra, smidigt och enkelt sätt att göra det direkt är att förbjuda privata skolor från att ta ut våra skattepengar i vinst. Förra året tog de största skolföretagen ut 150 miljoner kronor i vinst – på våra skattepengar. Det är rätt många friluftsresor och fruktstunder det.

Jag såg det här klippet för några dagar sedan där Soran Ismail bemöter rasistiska Sverigedemokraterna på ett kul och slagkraftigt sätt. Se, lyssna, upplev här nedan!

UPPDATERING. Påtal om just ”sociala medier” så skrev jag för några dagar sedan om det märkliga i att vårdföretaget Carema anställer en informationschef som har som arbetsuppgift att kartlägga kritiska inlägg mot företaget på nätet. Nu har dem också hittat till min blogg och gårdagens blogginlägg jag gjorde om just dem. Se här: Caremas kritikskräck.

Regeringen har som de flesta vet förändrat sjukförsäkringsreglerna i Sverige. Sjukförsäkringen är en försäkring som alla i Sverige är med i, genom att man betalar skatt. Det fungerar som vilken annan försäkring som helst – man betalar till den regelbundet och får ersättningen när man behöver det.

Det har gett många människor i Sverige tryggheten att veta att man inte behöver sälja huset, leva på socialbidrag och att ens sjukdom inte ska gå ut över övriga i familjen. Men sedan några år tillbaka har de borgerliga ändrat på reglerna i sjukförsäkringen, för att istället använda pengarna till sänkt skatt. Nu får man t.ex bara var sjukskriven under en begränsad tid (ca 1,5 år) – sedan utförsäkras man.

Bara förra året riskerade 44 000 människor att förlora sin sjukersättning och tvingas söka jobb de ändå inte kan få. Eftersom de inte är friska. Bakom siffran 44 000 finns människor som du och jag. För många blir sjukdommen, i kombination med ett besked om att man inte länger kommer få ekonomin och vardagen att gå ihop, droppen som släcker lusten att kämpa för att få leva.

Idag tog en man i 50-årsåldern sitt liv. Mannen hade varit sjukskriven i många år på grund av knäbesvär och hjärnblödning, men beskedet från Försäkringskassan om att han skulle utförsäkras blev helt enkelt för tungt att bära och han begick självmord. (läs i SvD här).

Det finns flera sådana här exempel. Sjukförsäkringen måste förändras i grunden. Ersättningen ska höjas så den går att leva på och man ska ha rätt till sjukersättning så länge man är sjuk. Allt annat är ovärdigt.

Jag skriver ju inte bara själv utan läser också mycket av det andra skriver. En blogg jag brukar kolla in lite nu och då tillhör Alejandro Caviedes från Socialdemokraterna och igår så såg jag något mycket märkligt.

Efter ett kritiskt inlägg mot vårdföretaget Carema så kollade jag kommentarerna och ser att Pia Säwe, informationschef (!) på Carema har varit där och kommenterat.

Det är väl bra att man kan ha en debatt med Carema, men lite läskigt att de anställer en informationschef som har som arbetsuppgift att kartlägga kritiska inlägg mot företaget på nätet.

Jag tycker det visar på hur pressade sådana företag som Carema känner sig. Det är bra. Jag tycker inte privata företag ska gå in i sjukvården, driva den så ekonomiskt smalt så möjligt (precis som vilket företag som helst så vill ju även vårdföretag minimera kostnader och maximera vinst) och sedan ta ut pengar som blir över i vinst – som man dessutom placerar i skatteparadis. De pengar vi betalar för sjukvården ska också hamna i sjukvården. Inte i fickan på storföretag.

Rebellerna vann alltså. Khadaffi är med 99,999% procents sannolikhet borta från makten i Libyen. Det är bra. Muammar Khadaffi var en fruktansvärd diktator och jag hoppas att det nu blir möjligt för Libyen att försöka påbörja ett demokratibygge – även om det finns många stora hinder längst den vägen. Hans Lindé – Vänsterpartiets utrikespolitiska talesperson och numera också partiledarkandidat skriver några viktiga rader om det på SVT-debatt. Tryck här för att läsa.

Jag tänkte istället skriva om inbördeskriget i sin helhet. Jag var mycket kritisk till att Vänsterpartiet tog ställning för NATO-insatsen i Libyen. Jag tycker man borde insett direkt att FN-resolutionen som låg till grund för insatsen, skulle utnyttjas av de som fick i uppdrag att implementera den på verkligheten – alltså NATO.

På vilket sätt skulle den utnyttjas? För att förstå det så tänkte jag prata lite klarspråk: NATO är i grunden USAs utrikespolitiska förlängda arm. Oavsett var man står politiskt, så är man troligtvis både blind och döv om man förnekar det faktum att NATO mest gör det som USA säger åt NATO att göra. I och med ett maktskifte i Libyen så säkrar NATO ännu en marknad åt många amerikanska företag. Under kristider i USA, med en allt svagare export och en ekonomi som går på en allmän tomgång så är detta en viktig möjlighet för amerikanska företag. Dessutom kan USA naturligtvis inte tillåta att oljeparadiset Libyen lämnas fritt i någon annan än deras händer. Då stiger oljepriserna i USA, och deras ekonomi går ännu trögare.

Dessutom köps det flygplan som aldrig förr i världen. Den nära inpå paranoida flygpatrulleringen i Libyen har varit en möjlighet för många länder, som vanligtvis mycket sällan blandar sig i dessa typer av tveksamma militära ingripanden (se Sverige eller Norge till exempel), att göra lite live-reklam för sina flygplan. För vad har Brasilien, Bulgarien, Danmark, Kroatien, Nederländerna, och Schweiz gemensamt? Samtliga ska inom de närmaste åren uppdatera sina flygvapen. Låter det här otroligt? Då kan man ju passa på att nämna ett en affär med Jas-plan genererar ungefär 20 miljarder (!) kronor. Det handlar alltså inte om någon struntsumma, utan en sådan affär är en gigantisk framgång för en flygvapentillverkare.

Trots att resolutionen hade som enda uppgift att alltid, i alla lägen ”vidta nödvändiga åtgärder för att skydda civila” har det alltså inte blivit så. Istället har den kraftigt överskridits. Nära 10 000 civila har dödats – många av dem på grund av NATO-bombningar. Svenska försvaret agerar propagandamaskineri och bombar flygblad och sänder radio. Nato bombade militära mål utan någon typ av koppling till flygförbudet. Dessutom gjorde de nästan direkt från första början ett tydligt ställningstagande för rebellerna – vilket jag personligen naturligtvis också gjort, jag har inget till övers för Khadaffi – men det ingick inte i NATOs uppgift att ta ställning i konflikten. Enligt resolutionen skulle de endast ”skydda civila”. Men så blev det inte, eftersom det aldrig låg i NATOs intresse.

Något som är nästan lika tråkigt är att se hur diskussionen gått här i Sverige. Jag blir väldigt irriterad på hur bomb-liberaler låter det här bli en ”enkel fråga” som ofta formuleras i huruvida man är för eller emot Khadaffi-regimen. Det är ju självklart var majoriteten står i den frågan. De allra flesta är emot diktaturer. Men frågeställningen blir så oerhört löjlig när samma borgerliga debattörer innan upproret inte nämnde ett ord om situationen i Libyen, samtidigt som statschefer och företagsägare åkte dit, skakade hand med Khadaffi och gjorde ”oil-deals”.

Världen borde såklart reagerat mycket tidigare mot Khadaffi. Långt innan hans brutala förtryck ledde till inbördeskrig. Men då var man förstås upptagen med att istället köpa olja av honom. Nu när kriget var ett faktum så tycker jag att FN, tillsammans med Arabförbundet, borde kämpat på för någon typ av förhandlingar mellan Khadaffi och rebellerna istället. Det är förstås lättare sagt än gjort – men kan man över en natt gå in i ett krig, så kan åtminstone först ge freden en chans. För tvärtemot vad alla proffstyckare och politiker verkar tro, är det positivt om det finns något som visar på att det självklara svaret på varje problem i världen inte är bombflyg.

De flesta vet att dem borgerliga har länge varit motståndare mot offentlig, jämlik och fri sjukvård. Moderaterna har bland annat röstat emot både ”allmän sjukförsäkring” och ”fri sjukvård”. Dessutom röstade man så sent som på 90-talet emot fri sjukvård för flyktingar. Det har man förstås full rätt att göra – och tack och lov så har dem varit relativt ensamma om sin åsikt. Det förstod ju tillochmed de själva för ett antal år sedan och började jobba stenhårt för att tona ned och gömma undan den typen av åsikter (se ”Nya” Moderaterna).

Men alla borgerliga partier verkar inte förstått vinken. Centerpartiet verkar vara bland de första med att komma ut ur partigarderoben, och verkar ha missat att högern numera har lagt om strategin – nu ska man inte skylta med sin högerpolitik förän efter den är genomförd.

Centerpartiet har hur som helst sin partistämma i September. Förutom att välja vem som ska få efterträda Maud Olofsson, så ska man också bestämma vad partiet ska tycka. I ett förslag från partistyrelsen (som väntas gå igenom), så ska Centerpartiet driva på för att 50% av vården i Sverige ska vara privat. Jag är förstås inte förvånad. Bara för att ha något att jämföra med så kan jag passa på att påpeka att idag är 10% av vården privat. Man vill alltså mångdubbla (!) den privata sjukvården i Sverige.

Det känns överflödigt att ens kommentera konsekvenserna av det. I Sverige finns det bland vanligt folk en bred enighet om att sjukvården ska vara fri och offentlig. Men det är något som högerregeringen håller på att montera ned. För några veckor sedan kom nyheten om att diabetiker kan komma att behöva betala 30 000 kronor för sin insulinpump framöver. Även cancersjuka kan tänkas behöva betala för behandling. Sedan en lång tid tillbaka har sjukförsäkringen i det närmaste gått från att vara en sjukförsäkring utan istället blivit en helt sjuk försäkring, där man tvingar ut kroniskt sjuka i arbete för att finnansiera skattesänkningar rakt i fickan hos den svenska överklassen. Politik handlar om motsättningar. Alla tjänar inte på samma politik. De borgerliga tjänar på att privatisera sjukvården, skolan eller kollektivtrafiken – för då får staten mindre utgifter och då kan dem sänka skatten för sig själva och sina rika polare. Vi andra tjänar på att vi äger, driver och betalar sjukvården tillsammans.

Victoria och Daniel väntar barn. Kul för dem! Men jag tycker att det är fruktansvärt irriterande att se hur allt detta – precis som allt annat som rör Victoria och Daniel – spårar ut till att bli en enda stor hyllningsfest för monarkin.

Monarkin är ett odemokratiskt och förlegat styrelseskick. Det har sina rötter i en tid då börd och familj avgjorde en människas ställning i samhället. Det är ytterst märkligt att tjänsten som Sveriges statschef fortfarande går i arv. Jag vill inte att min statschef ska fått sin post genom blodsband, utan att hon eller han bör utses demokratiskt efter sin kompetens. I ett land där man har en parlamentarisk demokrati borde det vara självklart.

Vad brukar vi tycka om länder där statschefen enligt lag inte kan åtalas för brott? Just det. Men så fungerar det konstig nog i Sverige också. Kungen är nämligen åtalsimun, och det går i en tydlig kontrast mot principen om allas lika värde och därav allas lika rätt inför lagen.

Dessutom är det fullständigt orimligt att hovet ska försörja sig på skattebetalarna. Varje år kostar kungen ca 100 miljoner kronor. Det är mycket pengar, och de hade gjort sig bättre någon annanstans. Jag är bestämt övertygad om att ett avskaffande av monarkin är ett måste. Om kungafamiljen sedan väljer att göra sina ”blodsband” till en affärsidé (Kungahuset AB kanske?) så får dem få göra det. Det bryr jag mig inte om.

Och om nu Viktoria är så himla duktig, poppis och smart (vilket jag inte betvivlar!) är jag säker på att hon skulle ha utmärkta chanser i att vinna ett presidentval. Jag tror många skulle kunna tänka sig att rösta på henne. Men om hon vill bli statschef får hon engagera sig politiskt och försöka vinna val. Precis som alla andra.

Nu är det dags att privatisera kungahuset. Ge Victoria och Daniels barn möjligheten till ett liv där hon/han själv får välja religion, partner och där hovet får samma skyldigheter som alla andra i det här landet. I grunden är det en monarkins avskaffande en demokratifråga som berör hovet, oss som betalar hovet och hela demokratins trovärdighet i Sverige.